Anders And Ale

Pistonhead Chimney Sweeper

2011-12-25T17:10:00.002+01:00

Dricker mest "Chimney Sweeper" och gör musik som typ handlar om öl. God jul?

Oändligheten by anderswallden

2011-10-18T20:09:00.000+02:00

2011-07-06T19:09:00.000+02:00

Glad sommar.

2011-05-27T09:57:00.003+02:00

Något förutsägbart.

2011-04-02T16:56:00.003+02:00

Det finns mycket här i världen, i livet, som kan anses förfärligt trist och förutsägbart. Det absolut värsta är dock när man av någon anledning inte förväntar sig att det förutsägbara ska blotta sig just eftersom det bör för alla vara så uppenbart att det hela helt enkelt är för förutsägbart och således väldigt väldigt tråkigt. Jag gäspar, skakar på huvudet och går vidare efter att åter igen upplevt ett försök till själslig våldtäkt. Det går inte att hänga upp sig ens på det dåliga försöket, det är bara att acceptera att det är så det alltid kommer vara. Det är bara till att acceptera och lära sig att man kommer göra samma misstag flera gånger för feghet klär sig alltid lika bra i nya kläder och smaken av smuts gör sig inte påmind förens du faktiskt har öppnat upp och smakat och ja, då är det ju faktiskt försent.

Spotta ut, häll ut, "down the drain" och bort med dig! Tills nästa gång, vi ses igen, om inte mitt förtroende för allt är borta så slutar jag aldrig att prova. Men just denna provar jag ej igen.

Varning för påsköl.

2011-03-30T23:41:00.003+02:00

På fredag kommer årets påsköl, bara hör hur det låter "påsk öl". Lagom efter jul ska man nu stå ut med ännu mer halvmörk öl (ofta med, nuförtiden häftiga amerikanska humlesorter som nämns på flaskan men sällan är värst påtagliga i själva brygden.) Carlsberg var hursomhelst "generösa" nog att skicka en flaska av ett av årets tråkigare påsköl till mig, "Eriksberg Påsköl", och nu när det bara är en dag kvar till "släppet" så får man ju dra sitt strå till stacken och varna eventuella idioter eller allt för nyfikna för det 16 kronors helvete jag försöker beskriva nedan.

Färgen är mörkt brunröd med en stor dock snabbt döende grådassigt skumkrona. Osen är som väntat lite dassigt murk-maltig, otydlig, lättsam och stel med tydliga toner av metall och bara sådär allmänt "Carlsberg". Visst med lite krystad fantasi kan man även låtsas att det finns toner av kallt kaffe och mjölkchocklad men det är så lättsamt och återkommer så svagt i smaken att det knappt kan räknas med. Smaken som då består av en till början sötsliskig "mörk lager maltighet" med skarpa lite kemiska alkohol och tvåliga toalett-toner följt av en lite obehagligt, onaturligt bitter och något sötsur eftersmak som lämnar ett stort hål i munnen med sin totala avsaknad av rund fyllighet. Precis så dåligt som man kunde vänta sig. Visst det är efter säsongen anpassat med lite generösare smak än din vanliga "megabryggeri-lager" men det är fortfarande inte hälften av vad ett riktigt öl kan och bör vara. Såklart..

När ett enda rätt blir... Fel?

2011-03-26T23:47:00.000+01:00

Det har varit med en försiktig nyfikenhet, en skräckblandad förtjusning och en god portion distans som jag har gjort mina relativt få men ändå kontinuerliga besök på Malmös relativt nya bryggeripub "Malmö Brygghus". Vid mitt första besök så provade jag mig igenom deras grundutbud (bestående av en pilsner, ett veteöl, en amerikansk pale ale, en brittisk IPA och en "kakao porter") utan att bli värst imponerad men lämnade trots allt sinnet öppet för eventuell förbättring samt ett subtilt hopp om spännande så kallade "månadsöl" i framtiden. "Månadsöl" som i princip betyder ett nytt "experimentöl" per månad, en kul idé, absolut men vare sig den överkryddiga och kemiska julölen, den lika kemiskt smakande alt-biran, den bourbonfatlagrade IPA'n eller deras extrahumlade variant av deras "APA" imponerade, speciellt inte de tre förstnämnda som genererade skyhöga "vad i helvete håller de på med!?" tankar. Att lagra en IPA på bourbonfat, okej, det är en dålig idé men tro mig när jag säger att jag häpnade då jag fick höra ett rykte om att de senare hade lagt deras lätta (och faktiskt ganska trevliga) pilsner på samma tunna! Nu har det gått för långt raljerade jag och kläckte i samma anda ur mig "ska de fatlagra något så ska det ju vara deras kakaoporter!" Kanske var det där med pilsnern på tunna bara ett rykte ja eller så ligger den där nu och "gottar till sig" men oavsett vad så hade jag blivit bönhörd för denna fredagskväll serverade bryggeriet inget mindre än en bourbonfatlagrad version av deras i övrigt dugliga (om än något tunna) "Cacao-porter".

Innan jag igår gav mig av för att få ett glas av denna fatlagrade 8%'iga porter så kunde jag inte, i all min extas, låta bli att surfa in på bryggeripubens hemsida för att bekräfta att ölet var släppt samt för att se om man kunde lapa i sig lite intressant information om detsamma, och åter igen, häpna! För just detta gjorde jag när jag möttes av texten: Månadsölen för april är en Cacao-Porter som vid lagring på bourbon-ekfat fått en syrligare karaktär som påminner om de ölsorter som är vanliga i Flandern. Klockorna stannar, vad i hela helvete? Kookoo, koookoo, kakaoooo (!?) Vafan!? "WTF"? Gökurets mekanik rasslar till och ordet galenskap upprepas om och om igen i mitt huvud. Och nej, jag menar inte den där goda typen av galenskap som vi kan se hos vissa amerikanska eller danska bryggerier utan snarare en sorglig galenskap, som om något verkligen har gått helt galet, som om att allt inte står riktigt rätt till. För vem vill egentligen dricka en kakao-porter som smakar "Som filmjölk, fast godare!"!? Och jag som lite lätt hade fantiserat om en lyxig chokladtryffel-lik len och kakigt bourbonladdad porter som faktiskt lyfter ett ganska slätstruket öl till höjden "mm, det här var faktiskt riktigt gott! Och kunde varit fantastiskt om grundölet hade varit lite fyllgare". Men icke! En god tanke men något gick lite snett? Deras enda rätt lyckas trots allt bli.. Fel?

Eller? Väl på brygghuset beställde jag på skakiga ben trots allt in ett glas och bad en stilla bön om att förbli sjukdomsfri (fördomsfri är jag ju inte.. För visst kan en filmjölkssmakande kakao-porter smaka gott, som sådana där coco-pops typ, kanske..) Nåja, färgen var som vanligt (mörkbrun) och serverat i ett vinglas som vanligt, men som väntat lurade snusket i aromen. En påtagligt mjölkig syra och lätta flyktiga bourbontoner som förde tankarna till vått trä tillsammans med en stram kemisk limliknande helhet utan nämnvärda inslag av porter.. Smaken var påtagligt sur, rivande skarp enbart med en förnimmelse av vad ölet en gång varit (åter igen, en helt okej porter.) Ölets avslutning och lyckligtvis relativt korta eftersmak förde mina tankar åt ostädad toalett (Debaser-toalett för att vara mer precis) eller för den med andra referensramar: en dålig/dassig Mikkeller lambic (inte bra på något vis.) Med ett uppgivet "jaja jag får väl skylla mig själv" lämnade jag sedan raskt byggnaden.

Såhär dagen efter är jag fortfarande i chock, jag är inte sjuk men jag känner mig förvirrad, lite sorgsen och framförallt rädd för vad de ska hitta på härnäst och då hur de ska lyckas sälja ölet till en mera omedveten skara människor. Uppenbarligen går det hyfsat bra för "Malmö Brygghus", det har alltid varit gott om folk där när jag har varit på besök och det verkar finnas ett stort visat intresse ifrån den gemene Malmöiten. Med andra ord tror jag bryggeripuben, speciellt i kombination med faktumet att öl är lite "inne" just nu har ett hyfsat stort inflytande på ölkulturen i Malmö. Frågan är väl bara om de nöjer sig här och kränger ut medioker bira efter medioker bira bara för att de kan eller om de kommer att förfina, utveckla och försöka göra ölen bättre? Vill de överleva efter mikrobryggeritrenden har dött ut och de inte längre ses som ett nytt intressant alternativ i Malmö så krävs en stor allmänförbättring som resulterar i så goda öl att ölen i sig står för sig själva och därmed lockar besökare utöver nyfikna trendpåhoppare och pilsnerslurpande affärsmän som tycker det är "lite kul" med ett bryggeri i Malmö. Och nej då håller inte sur filmjölkssmakande "coco-pops-porter". Pinsamt.

Mitt problem med "De Molen".

2011-03-25T18:20:00.002+01:00

Jag har ett stort problem med "Brouwerij De Molen" och det är..

Mennos alldeles utmärkta öl av stilen "imperial stout" är så snyggt balanserade och sådär lite för lagom "lättdruckna" att det bara inte går ihop i kombination med tillgänglighet och pris. Det är få bryggerier som jag tycker motiverar höga priser så som "De Molen" gör och det är samtidigt få bryggerier som lyckas skapa öl så nyanserade, lena och fjäderlätta men samtidigt mumsigt smakrika och fylliga som densamme. "Hel & Verdoemenis Misto B.A", ett öl fullkomligt laddat av karamelliga och vaniljiga fattoner är just ett sådant. Ölet erbjuder en lågt kolsyrad silkeslen kropp, svart till färgen enbart med ett litet bubbligt brunt skum. Komplexa bourbontoner i samarbete med chokladig malt och en mumsigt kakig karamellprofil gör att man aldrig vill att ölet ska ta slut samtidigt som man med ett omedvetet tvång närmast suger i sig sörjan. Så gott att man inte kan hindra sig ifrån att inta nästa smutt, nästa klunk, man blir glupsk och wipps! Så är 60kr borta innan man ens har hunnit skriva färdigt ett blogginlägg. Vad i hela helvete? Jag behöver ett rabbatkort på detta bryggeris mörkare skapelser annars kommer detta ruinera mig.

Ett lite för gott öl i lite för små flaskor till ett kanske på gränsen för högt pris? Nej faktiskt inte, det är helt enkelt värt det! Mera Molen!

I hatten på "Far i hatten".

2011-03-24T15:28:00.003+01:00

Parisehjulet monteras ner och resten av karusellerna sover ännu, inte ett löv på träden och i takt med att våren och sommaren slår ut kommer denna i Malmö centralt belägna park gradvis fyllas med den ena halvnakna hipstern efter den andra halvnakna möllanmuppen. "Folkets park" i Malmö har aldrig riktigt lockat mig och även om man kan se en stackars instängd albinokänguru som en unik pärla i parken så finns där faktiskt något som kanske kan locka oss ölnördar ännu mer.. "Far i hatten" heter det lilla fiket/restaurangen/ölhaket (?) mitt i parken, ett ställe som man förväntar sig ska sälja stor stark, husets vin, överprisat kaffe och rinnig GBglass, gärna med svängig gubbrock ljudandes på uteserveringen.. Men icke! Här snackar vi en hemtrevlig, rustik miljö med fokus på jazz och lika vällagad rustik mat, trevlig och intresserad personal där åtminstone någon har, i alla fall skapat en början till passion för god öl. Några vettiga tyskar erbjuds, ett par belgare men framförallt en radda schysst prissatt IPA i sällskap av en liten skara exklusivare öl så som nyare Brill-importer ifrån bryggerier som "Evil Twin", "Lost Abbey" och "Cigar City" och nämnde jag att de har extremt rimliga priser? Varken sortimentet i sig eller kunskapen om öl på stället slår en som enormt men det är just sådana här små pärlor som har potential, där personalen är lyhörd, intresserad, glad och framför allt inte tror att de är några jävla konnäsörer. Det är sådana här ställen som sprider god "ölkultur" och som bjuder in den vanlige "storstark drickaren" till att våga prova något nytt med deras brinnande intresse och åter igen, priser som inte bränner stora hål i plånboken.

Det må hända att stället i fråga redan är etablerat som ett bra hak, jag har aldrig påstått att jag är typen som har "koll" men jag har själv, lite till min egen förvåning aldrig hört talas om det, i alla fall inte som ett ställe med bra öl, och det glädjer mig onekligen att kunna varva pekande på instängda djur och sockervaddskrängande med att skydda mig ifrån vinden svingandes en bägare full av något starkt och beskt. Så, sätt ungen i en karusell i vår eller låt den leka själv på lekplatsen medan du kilar in på "Far i hatten" för din lördags-återställare för sådana här små ställen behöver både uppmärksammas och uppskattas för den lilla men effektiva insats de gör för ölkulturen i det fortfarande behövande Sverige och inte minst Malmö.

Houw cud you possibly teill I was Dainish?

2011-03-15T20:13:00.001+01:00

Alla vet vi hur det låter när en dansk försöker sig på att tala amerikanska eller engelska, hemspråket lyser ofta igenom en liten gnutta för mycket och det blir svårt att låta bli att dra lite på smilbanden.. Alla vet vi även hur det blir när ett danskt mikrobryggeri försöker sig på att brygga amerikansk-inspirerad öl.. Eller? "Black IPA", "Cascadian Dark Ale" ja eller liknande är ett typiskt amerikanskt påfund där man vare sig det smakar bra eller ej lägger vanligt vett på hyllan och brygger antingen en ytterst överhumlad porter/stout eller helt enkelt brygger en IPA med mörkare malt (same shit but different?) Denna hyfsat moderna ölstil bjuder då uppenbarligen på både mörkare, mera rostade toner samtidigt som det varvas med en rejäl beska och en fruktighet eller blommighet typiskt kommande ifrån humlen. Kanske inte den mest harmoniska smak och aromblandningen men är man sugen på något lite mera spretigt, skrikigt och burdust så kan man alltid kika åt "black IPA" hållet, något som självklart en del danska mikrobryggerier har gjort. "Beer Here" har gjort det, "Amager" har gjort det (två gånger, på lite väl kort tid dessutom?) och nu även "Hornbeer" med sin "Hophorn" vars etikett gav mig insikten om att dansken inte bara talar dålig engelska utan även skriver sisådär. Såhär lyder texten som pryder etiketten på flaskan jag inhandlade på systembolaget idag:

In this Hophorn we have tried to combine the best from more beer-styles. Hoppiness and aroma from the IPAs, maltyness and fillness and taste of roasted malt, from the stouts and porters. The color is walnut - deep and dark. The bitterness is 135 IBU and we have dry-hopped in rich amount with 4 different hops. There are sweetness from 5 different malts, taste of caramel from crystalmalts and notes from the choclatemalt. Hophorn is very tastefull and you should enjoy it in a tulipglass - its best for the taste and the resault is beutyfull: a dark beer with a beige foam. Hophorn is perfect to cheese. The creamy cheeses, the strong blue cheeses and the goatcheese. Try it to spicy food and remember to drink water together with it. Serving-temperature should be 12-14 degrees. The beer is unfiltered, so there might be some sediment in the bottom of the bottle. You are very welcome to send us a mail, what you think about the beer.

Finn femtusen fel? Nej nu ska jag inte vara sådan, jag tänkte faktiskt skriva ett positivt laddat inlägg idag med ett halvt glas "Hel & Verdoemenis Misto B.A." bredvid den bärbara datorn och ett halvt glas i magen men kunde slutligen inte hämma min nyfikenhet på just Hornbeers svarta IPA (dubbel/imperial IPA?) så en recension av ett något mindre förutsägbart öl står nu på kvällens schema och bara för att den extremt fult etiketterade flaskan i kombination med en extremt dåligt skriven beskrivning av ölet ger ett väldigt negativt intryck så behöver ju inte det betyda att vätskan i sig inte resulterat i hyllningar av det större slaget och således i en mycket positivt laddad kväll. Så, ppssscch..

Färgen är mörk mörk brun med ett till en början ganska stort och ihärdigt beige skum som lämnar rester så seriösa efter sig att det för tankarna till en äkta amerikansk västkust IPA. Efter en stund i kupan gör sig hursomhelst den höga alkoholhalten påmind (9,3%) och enbart små fläckar klamrar sig desperat fast på glasets insida och den till utseendet något kletiga mörka vätskan får vila stilla under ett tunt lock. En snurr-om och ner med nosen för en attack av saltlakrits och tallbarr, påtagligt rostade toner och mer subtila tropiska frukter samsas till min förvåning ganska väl under det första närmast kemiska och lite syrliga intrycket som slår en. Malten framstår inte som värst konkret chokladig eller kaffe-lik och inte heller ger humlen illusionen av några mer påtagliga frukter utan helheten är väldigt "allmän" och svår att ta på. Vid första smutt får man dock större närvaro av det som har anats i aromen med en trivsam och len ganska mjölkig chokladsmak ackompanjerat av friska citrus och grästoner. Viss karamell och en mera maltbetonad fruktighet som för tankarna åt söta jordgubbar kan även anas som sedan något abrupt klipps av en ganska brutal och torr avslutning med en rejält ihärdig och fruktig beska samt en del syrlig rostad malt som åter igen för tankarna åt det kemiska hållet med antydan av lim och bränt gummi. Ölets helhet kan således summeras som precis så schizofrent som man väntar sig av ett öl av denna "stil" dock med en överraskande hög "drinkabilitet" och en trivsamt len kropp med lagom låg kolsyra för att höja ölet ett par snäpp på just den där skalan som inte existerar på min blogg. Med andra ord inte ett öl som lyser upp, dock inte heller mörklägger en hel kväll utan snarare passerar ganska obemärkt (förutom den höga alkoholhalten kombinerat med dess "drinkabilitet".) Dock är det ju värt att nämna att jag generellt sätt inte är typen som gärna kombinerar min choklad med frukt eller bär, ännu hellre min frukt med choklad. Något jag gärna kombinerar är dock choklad och sprit så för att garantera en lyckad kväll ska jag öppna en flaska "Misto B.A." eller två (de är ju så små.) Och det rimmar! Jag fortsätter: i öl jag simmar!

Uppmaning.

2011-03-14T19:59:00.003+01:00

Imorgon släpper en av världens bästa bryggare av den (bland ölnördar) mycket populära stilen "imperial stout" två stycken öl av just denna sort på systembolaget. Sist vi såg bryggaren Mennos påhitt på systemet var över två år sedan (om man bortser ifrån denna månadens släpp den 1'e) och jag rekommenderar alla att ge hans förfinade version av "Hel & Verdoemenis" (Hel & Verdoemenis Misto B.A) en chans trots den ganska saftiga prislappen.

Systembolaget och.. Växthuseffekten?

2011-02-23T21:37:00.006+01:00

Våren är här och med värmen kommer längtan efter lättare maträtter, lättare maträtter som sig bör ackompanjeras av lättare drycker. Systembolaget ser helst att vi dricker något av de nya alkoholfria alternativen, gärna varvat med "varannan vatten" bara för säkerhetsskull men måste man så erbjuder också vårt monopol en rad ljusare och friskare öl, ofta med en väl tilltagen beska som svalkar en i den intensiva vårsolen. Men vänta..

I Malmö är det kallare än någonsin, snön lyser vitt med sin närvaro och flera bitande minus gör sig påminda, självklart i kombination med en ettrig snålblåst. Jag är mer sugen på en ale och en rykande het soppa än någonsin. Sedan till den feta dessertosten åtminstone 75cl imperial stout på minst 11% för att utan huttrande kunna sjunka till sömns bedövad under ett iskallt täcke. Nåja, med tanke på måndagens systembolagetsläpp av både ett par barleywine och en mycket mastig imperial stout kanske man kan tacka vädret för den envisa kylan som nu motiverar intagandet av starkare dricka mer än någonsin men jag vill fan ha vår och sörjer faktumet att Oppigårds Chinook laddade, alldeles utsökta våröl "Spring ale" inte får sällskapet den förtjänar av ens en förnimmelse av grönska eller för den delen ett klart värmande solsken. Jag vill ha gröna gräsmattor som matchar detta ypperliga öls etikett och en mild vårvind i sällskap av dess lätta malttoner. Jag vill känna humlens friska citrusfruktiga arom varvat med dofter av nyutslagna knoppar och soldränkta träd, detta samtidigt som fåglarna kvittrar lika glatt och intensivt som beskan bränner mig i halsen. Drömmar om våren förblir drömmar om våren ett tag till men Oppigårds bryggeri ifrån Dalarna är ett av ytterst få svenska bryggerier som underlättar en allt för lång vinterdepression genom att lyckas buteljera en bit solsken och åter igen bevisa att de vet precis var humlen ska sitta.

Det här var egentligen inte menat att det skulle bli ett hyllningsinlägg till Oppigårds utan skulle snarare spekulera kring en frågeställning i stil med "hur gör systembolaget med våra fyra årstider när växthuseffekten rör om i grytan?" Det är en av många utmaningar de har framför sig och utvecklingen ska bli intressant och sannerligen humoristisk att följa. Mer intressant än att spekulera i eller skriva om just nu för med Oppigårds "Spring ale" i handen vill man inte göra något annat än att drömma sig bort och njuta.

Tre öl jag inte ska köpa idag.

2011-02-14T10:26:00.001+01:00

- Mohawk vs Goldings
- Mohawk vs Amarillo
- S:t Eriks Vårlager

Glad alla hjärtans dag.

AAA EP4 "Nybörjar Niklas" provar Stille Nacht

2011-01-17T18:25:00.004+01:00

Eftersom Niklas kommer hit ikväll på en temaprovning (britter på bolaget....) och det således sannerligen kommer spelas in ett nytt avsnitt "AAA-TV" så är det hög tid att dela med mig av ett alldeles för gammalt avsnitt då "Nybörjar Niklas" provar De Dolles "Stille Nacht" (något för sent på kvällen..)

Idiotbetyg 3,5/5

Tröttaste helvetet på hyllan.

2011-01-10T18:33:00.001+01:00

Jag har skrivit om ölet här två gånger förut, först i detta inlägg där jag kallar det "kraftig, frisk IPA" och "ölet hade en friskare, bittrare och mer livlig karaktär än tex Celebration Ale vilket gör att jag välkomnar det" och senare nämnde jag det igen i det här inlägget där jag skrev bland annat "Rätt drickbart och inte tokslitet. Djupdykningar lämnar jag åt andra bloggare då jag dykt i detta öl tillräckligt förr.. Kul att se dig "Torpedo", hoppas du trivs på våra hyllor!"

Tredje gången är det som gäller nu, då med frågan: ha du trivts på våra hyllor? Svaret är ett högt och tydligt nej. Sierra Nevadas "Torpedo" är förpassad till en referens för hur sliten IPA ska smaka: Karamellbaktung med otrevliga inslag av våt papp och fullkomlig avsaknad av friska citrustoner och andra aromatiska trevligheter ifrån humlen som i detta öl så tydligt har förlorats, föråldrats, dött bort. Den totala avsaknaden av fräshör banar också väg för tydligare alkoholtoner i smaken och kvar lämnas vi med en ganska bitsk och otrevlig beska. En mycket sorglig historia vill jag påstå och något vi sannerligen kommer märka ytterligare i takt med att svenska bryggare fortsätter att utveckla mer humlebetonade öl (vi har redan sett Oppigårds annars fantastiska "Amarillo Spring" bli lidande av för lång tid i rumstemperatur på det älskade systembolagets hyllor.)

Humledebatten har pågått ett tag nu, vissa menar på att den har "gått för långt" och tycker att "några månader hit och dit" inte har någon betydelse medan de mer maniskt petiga menar på att allt humlebetonat bör drickas direkt, helst med käften under kranen innan de mest ädla tonerna ifrån de gröna kottarna avtar. Hur känner ni andra inför detta? Är det en orgie i tropisk frukt som gäller eller föredrar ni er IPA med betoning på malt och våt gammal pudel?

Färskhet är ett ämne jag har tänkt skriva massor om men mitt tangentbord strular för tillfället, framförallt "i", "o" och "p" (det är sant! Ja sen är jag lat och tänker på annat 0ckså..) Hursomhelst är jag nyfiken på att höra vad folk tycker i frågan vilket i bästa fall kanske motiverar mig att skriva mer ingående framöver.. Kanske..

2011-01-07T16:31:00.000+01:00

Ett nytt försök då..

2010-12-23T19:53:00.002+01:00

Skillnaden mellan brun och svart är stor och enligt min mening mycket viktig när det kommer till en ölstil som "imperial stout". Efter min recension av S:t Eriks "Dubh" fick jag dagen därpå ett mail av Jessica Heidrich som tyckte att det var "superskumt" att ölet var så "ljust" och menade på att det skulle den inte vara och skrev också i följande mening att hon gärna skickade en ny flaska. Detta svarade jag på med Hej. Ja den var väldigt ljus med imperial stout-mått mätt så att säga. Dock skriver jag därefter att den framstår som mörkbrun i glaset.. Utseendet är inte allt här i världen men om du misstänker att det var något fel på flaskan så ger jag gärna den en andra chans, alkohol är ju alltid gott och skulle jag uppleva ölet annorlunda så gör jag såklart ett senare tillägg på min blogg. Jessica svarade i sin tur med att hon gärna skickar en flaska för säkerhetsskull och hoppas på att det blir en bra julklapp. Tack, jag firar inte jul och har därför tagit mig friheten att öppna och ja, så klart både titta, dofta och smaka på ölet.

Ja och det är absolut samma öl med samma ljusa färg (för stilen) som flaskan jag köpte på systembolaget. Smak och doftmässigt är det också samma mediokra öl (det är inte en sågning att kalla det mediokert, det SUGER inte, det är bara.. Mediokert.) Min kamera är inget att hurra för men på bilderna nedan kan man i alla fall registrera att ölet är långt ifrån svart.

Måste en "imperial stout" vara svart då? Måste och måste, nej per definition funkar väl en "mörkare brun" också men det indikerar ju på ett tunnare öl (inom stilen) något som kanske ofta inte är jätteintressant (inom stilen) för om man köper en imperial stout så vill man antagligen ha ett riktigt fylligt och ett ofta mer rostat svart öl.. Ja jag i alla fall.

Så, tack för julklappen, alkohol är som sagt gott i vilket fall som helst och visst är det kul att se att bryggare står upp för sina produkter. Jag förstår verkligen idéen med detta öl och följer därför upp med ett ganska allmänt tips: Ska man göra så kallad extrem öl med udda ingredienser, fatlagringar och annat skoj så är det extremt viktigt att grundölet i sig är så bra att det klarar av att stå på egna ben. Ta bort Islayfat-lagringen ifrån "Dubh" och vad har vi då kvar? (Alla som har provat ölet kan tänka sig.. Inte så mycket?) Samma gäller kryddöl, fruktöl och allt annat skoj som nuförtiden är mer accepterat och anammas av öldrickare världen över. "Skit in, skit ut" principen är lika relevant som alltid.

AAA EP3 "Nybörjar Niklas" provar Gluhkriek

2010-12-23T01:19:00.002+01:00

Nybörjarbetyg 2/5

Abstrakt 04.

2010-12-18T15:33:00.001+01:00

Självklart, trots min misstro på BrewDog så kunde jag inte efter många lovord låta bli att köpa hem en flaska "Abstrakt 04" för test. En imperial stout bryggd med massa grejer, typ stark specialchili och kakao o annat krafs. Trots lovorden så är man ju skeptiskt mot ännu ett "extremöl" ifrån detta gäng som så många gånger har levererat allt för tunna och genomskinliga "imperial stouts" slängda på diverse häftiga fat för att göra en annars ganska tom produkt mer attraktiv.

Men se där ja! En imperial stout ifrån BrewDog som ligger svart och vilar i glaset med ett litet snyggt mörkbrunt skum som fräser till innan det tar förväl (man kan inte klandra det, ölet ligger trots allt på 15%) Doften lovar en förvåningsvärt fet och chockladig maltighet med karamlltoner och en lagom kryddig chili-karaktär. Lyxig kakao, vaniljfudge och lite kaffe finns även där tillsammans med snyggt integrerad alkohol. Som en lätt kryddig kladdakaka typ? Baserat på aromen så levererar ölet i sig en något tunnare kropp än väntat men den är ändå vettigt om än lite skarpt och onaturligt kolsyrad samtidigt som den kletar fast i munnen ganska rejält. Smaken är väldigt söt av tydliga melass och soja-liknande toner tillsammans med artificiell mörk chocklad, karamell, bränt socker och lite saltlakrits. Avslutningsvis levererar ölet en värmande eftersmak full av brända söta chockladtoner, lätt chilihetta, gammalt kallt bittert kaffe och portvin helt utan en spritighet som för tankarna över 12%. Din jävel, detta var fan ändå rätt bra med snyggare integrerad chili än väntat, väl gömd alkoholhalt och så hög "smuttar-faktor" som man vill ha när ett öl håller 15% och kostar typ 120 spänn. Det är inte min favorit "typ av imperial stout" men inom sin "stil" (starkare, sötare, tyngre, Darklord) så är det faktiskt riktigt bra även om det inte på något vis smakar nyskapande (Darklord..) En "Abstrakt" i serien som i alla fall inte för mig framstår som värst abstrakt utan snarare som ett rakt igenom bra öl. Ja, se där! Jag sa det!

Så jag avslutar detta inlägg genom att låna en kommentar ifrån "Beerwell Baggen" skriven på Facebook: "Även en blind höna..."

En stilla.. Natt..

2010-12-16T22:54:00.001+01:00

Efter en minst sagt snöstormig dag så följer en åh så tyst och stilla natt. Malmö ligger åter igen snötäckt, dagens olyckor och kaos får sin tid att sjunka in efterlämnandes en melankoli, en hopplöshet och en vision om en vår som känns så långt långt borta. Såhär i vintertid är det enda man kan göra att unna sig lite extra värme, en värmare dusch för att väcka en stelfrusen kropp, en högre temperatur på elementet i sovrummet, en lite för het kopp eftermiddags kaffe och avslutningsvis ett riktigt starkt och värmande öl för att tina ens frusna insida och låta sinnet för ett par timmar bara sväva bort, sakta ner en hyperaktiv hjärna, få det ena och det andra att framstå som så komplicerat att ens enda chans för just ikväll är att ge upp och vagga sig själv till sömns. "Nya tag imorgon", eller bara nya andetag? Det är en utmaning i sig att ens överleva vintern, vi behöver ta hjälp av varandra, våra nära och kära och inte minst unna oss själva lyxen att långsamt smutta i sig ett fantastiskt öl.

"Stille Nacht" är en sådan där belgisk klassiker, ett magiskt monster som är fullkomligt omöjligt att stoppa. Alltså vi snackar 12% och ändå så vill vätskan krypa upp ur flaskan direkt efter kapsylen har åkt av. En snabb upphällning så fångas besten och håller sig stilla, vilandes innanför glasets kanter dämpad av ett snällt, snöpudrigt vitt skum. Det ser inte så farligt ut, en mörkare bärnstensfärg med rejäl hälsosam jästfällning. Det är förrädiskt, likt de bästa av belgare! Vi snackar en russintung doft med karamelliserat socker, höstäpplen, plommon och en frisk jästighet som för tankarna åt skumgodis. I munnen slår sig ölet sedan verkligen loss med hjälp av en fantastiskt livlig kolsyra som sprider alla estrarna ut i vart enda hörn i munnen samtidigt som ölets tunga sötma sakta glider ner för tungan lämnandes en stor övermogen fruktighet efter sig som balanseras upp perfekt av en mycket naturligt smakande beska, lätt alkoholhetta och en finurlig syrlighet. Eftersmaken varar men ölets balans är just så snygg så att bara några sekunder efter en klunk är man där och tänker "hmm, varför inte en till? NU!?" Och det är där ölet fullkomligt mördar en, för med sina 12% är såhär bra balans inget annat än livsfarligt. När du sedan har druckit upp, ja då återstår bara en väldigt stilla natt. Koma. Godnatt.

S:t Eriks Dubh

2010-12-15T18:35:00.001+01:00

Det är ett dåligt tecken när man ser igenom en Russian Imperial Stout trots att vätskan fortfarande är kvar i en brun glasflaska.. Vid upphällning inser man att det tyvärr inte var en synvilla, vätskan är något.. Ljus? Samlas i glaset som en mörkare brun med ett svagt bubbligt typiskt fatlagrat trött skum. Ser inte hälsosamt ut alls faktiskt och bara sådär baserat på "looken" får jag intrycket av ett ganska orostad och snarare mer fruktig öl som eventuellt har en genomslående spritighet baserat på dess tunna utseende och trots det, höga alkoholhalt på 10,7%. Något som dock lagringen på fat kan ha fått runda av samt integrera med whiskeytonerna som borde göra sig påminda då Islayfat brukar lämna rätt rejäla spår efter sig (ofta för rejäla vågar jag påstå) men varför inte bara ta reda på ovanstående nu när jag ändå har hällt upp ölet i ett glas..

Doften är som väntat rökig whiskey (check), torkad frukt (check) samt lite lätt pudrig kakao. Ingen nämnvärd robust rostad malt karaktär (check!) En ren rå spritighet lyckas trots fatets skarpa karaktär leta sig fram (o check!) men det är inte så illa att man tänker fulsprit på något vis. Väl i munnen slår ölet mig som ganska livlöst, småkletigt och lent och erbjuder ovanstående smaker med betoning på Islayrök och en fruktig sötma. Ölet ger dels på grund av den slöa kroppen och dels på grund av allmänt tunn maltighet ett ganska blaskigt intryck som visar sig tydligt när man sköljer runt det i munnen och smakerna närmast försvinner lämnandes bara en flyktig rökighet efter sig. Eftersmaken är för mig ölets höjdpunkt, det värmer ganska snyggt, har en trivsam balanserad efterbeska och röken platsar i sammanhanget även om den också tillför en något kemisk och bitsk ton av bränd frigolit.

Som väntat ett mediokert öl som verkligen saknar en rejäl maltgrund. Det är lite BrewDog över det, "ta vad fan som helst och släng det på ett fat". Är det inte ganska typiskt för den här "S:t Eriks serien" att leverera häftiga öl som inte riktigt är ölen de utger sig för att vara och framförallt inte häftiga? En "amerikansk" IPA som är rädd för amerikansk humle, en imperial stout utan rostad malt och vad? En pilsner? Hmm, jag dricker inte pilsner (det är för gubbar.) Nu kommer någon kommentera och säga "men deras pale ale är faktiskt skitbra!" sen "Jessica är faktiskt en jätteduktig bryggare!" På påstående nummer ett vill jag svara: vi får väl se när den har hamnat på systembolagets hyllor (jag vet att den gör det men jag hade också vetat även om jag inte hade vetat..) På påstående nummer två svarar jag: säkert men då hänger hon med jävligt fel folk för det visar sig inte i dessa "släpp" som olyckligtvis lär hemsöka oss hela nästa år också. "Schnille och Schmak" ger den betyget "köpvärd", jag säger spara pengarna. De skriver även "Visste ni förresten att dubh uttalas typ dooh och är gaeliska för svart. Häftigt."

Efter att jag har provat ölet så säger jag mer som en viss annan ölälskare..

AAA EP2 "Nybörjar Niklas" provar Idjit!

2010-12-14T22:58:00.004+01:00

I väntan på bättre tider så bjuder "Nybörjar Niklas" på en recension av "Dugges Idjit!".

Nybörjarbetyg 4/5

Kan vi enas?

2010-12-14T10:03:00.001+01:00

Kan vi inte alla enas om att Fullers "London Porter" är ett jävligt schysst öl för 20kr/50cl burk (väger inget! Camping! Precis som någon äkta ölnörd campar hahaha.) Det går att klunka ner ganska snabbt om man är på det humöret, det går att sitta och suga på ett tag om man är på det humöret.. Ölet är för övrigt som en jävla dröm vid lite högre temperatur till en stinkande "Brie de Meaux". Mjölkiga chocklad, nöt och svamptoner bara sprudlar i hela munnen på en! Rent snusk, asgott, så perverst att det blir njutbart.

(Ja det här är ett sådant där "jag vill bara visa att jag lever inlägg och kommer snart, snart när jag har lite mer lust och ork skriva något vettigt, kanske...")

Ingen jävla snöstorm.

2010-12-01T21:12:00.004+01:00

Snön faller tätt men lugnt över Malmö, det är lite mer sansat ute nu. Bilarna susar tyst förbi, det knarrar behagligt när man promenerar till systembolaget. Vintern representerar döden, en tomhet infinner sig utan liv, inga nya kliv, bara grunden, det man är, det enda stabila som någonsin har varit. Olikt Mohawk-seriens "Blizzard" blottar Valsviken vinterporter en stabil och tydlig maltgrund och lyckas samtidigt värma ens frusna, närmast döda insida. Vi talar silkeslen lugn porter som matchar detta harmoniska vinterväders effekt på oss själva och vår omgivning. Vi går lite långsammare så att vi inte halkar, vi uppskattar ljuset de där två timmarna det lyckas tränga sig igenom, vi vilar i vår trötthet och väntar på bättre tider medans vi smuttar något i lugn och ro. Vinterporter är den bästa typen av porter och absolut värd att smutta i vinter.

Ett positivt inlägg.

2010-11-24T21:51:00.002+01:00

En ganska burdus upphällning bjuder ögat på ett svagt men behagligt intryck av ett ganska blekljust, närmast jordgubbsrött vin som för tankarna åt tulpaner på ett gammaldags vitt köksbord i ett lugnande familjehem. Efter en rejäl snurr gråter den ganska tunna vätskan ett fåtal tårar som snabbt glider ner för glasets insida, inte helt olikt dem vi själva spiller när vi inser en situations svårighet men sekunder senare glädjes över faktumet att det står något vackert och unikt mitt framför oss och att situationen således renderas helt opåverkbar vilket trots melankolin då bringar en viss känsla av lugn och frid. Utöver ett vagt men vackert utseende lockar druvan med annars trivsamma aromer som för tankarna åt bland annat gräs och otvättade jordgubbar, blåbär, en viss kryddighet tillsammans med träiga tobakstoner och subtila inslag av nejlikakryddad apelsin. Överlag ett rätt friskt men samtidigt något syltigt intryck. Vinet har inte djupet av en människas hjärta eller komplexiteten hos dennes hjärna, utan ger snarare intrycket av en väldoftande rabatt man raskt promenerar förbi och kort insuper en solig söndagseftermiddag på väg hem ifrån, tex jobbet. Upplevelsen som sedan följer efter en snurr i munnen är lätt fruktig och friskt bärig, något syntetiskt syltig men med en mjuk och samtidigt pigg syra. Smaker som bjuds är jordgubbar och hallon, körsbär och en viss våt jordig kryddighet. Den behagliga och körsbärsrika avslutningen är medellång med fin balans mellan sötma och syra akompanjerad av en subtil jordig och kärnliknande bitterhet. Även en mycket finstämd och frisk, fryst bärighet smyger sig sakta på, likt en svalkande dröm i sommarhettan om en frisk promenad en mild vinterdag, en dröm lika välkommen som en vacker jämlike en ensam vårdag eller säkerhet och vetskap en blåsig höstdag.

(Det är inte vad du har i, utan omständigheterna runtomkring glaset som är det viktiga.)

Sigtuna Ace of Spades

2010-11-23T17:23:00.000+01:00

Klockan är 11:45 en lugn lördag, detta inlägg kommer inte postas förens om några dagar.. Jag sitter här och mediterar, filosoferar, är inne på min andra kopp kaffe för dagen. Underbara "morgonkaffe", allt går långsamt och jag funderar över dagens mål. "Hmm, ingenting, bara några bärs ikväll" Ja! Niklas kommer hit och delar bland annat en flaska "Sigtuna Ace of Spades" med mig och jag kan inte låta bli att reflektera över mina egna förväntningar..

Känner ni mig? känner ni doften, stanken av skepticism? "Sigtuna, jag vettifan om jag någonsin druckit något bra ifrån dem" har jag hört på diverse ölprovningar. Jag tänker efter, har jag någonsin druckit något bra ifrån "dem"? Jag kommer inte på något sådär spontant, en hel del "helt okej" öl har jag druckit ifrån detta bryggeri som det hörs så mycket om nuförtiden, en hel del "mediokert" om man får lov att vara hård (får man det?) Är det inte ganska typiskt för svenska mikrobryggerier? Många öl, mycket medelmåttigt, massor av lanseringar på systembolaget, en enda stor röra i mitt huvud. Javisst blir jag skeptisk när de lanserar Sveriges "starkaste öl", det ger bra publicitet (även om världens starkaste öl ger bättre) och så kallad extremöl är ju "inne" just nu. Jag blir lite rädd, men smaken då? De har väl inte glömt bort smaken? Är ölet förutom häftigt faktiskt gott också? Min skepticism ökar när jag läser att "Ace of Spades" är inspirerad av BrewDogs Tokyo*, en imperial stout som förde mina tankar åt vodka när det en gång brände mina näshår på ett Bishops Arms här i Malmö. Kan man bli mer skeptisk? Jadå, när man får syn på etiketten.. Inget negativt mot Mattias Hammerlinds utseende (skriver jag för han ser ju ändå lite sådär töntigt farlig ut) jag har bara personligen ett problem med smaklösheten att sätta sig själv på en flaska öl, speciellt när man försöker se sådär bajsnödigt hård ut. Jävligt "metal" skulle nog vissa kalla det, ja eller "rock n roll", jag vet knappt skillnaden men i vilket fall som helst blir denna smaklösa och pretentiösa (förhoppningsvis självironiska) etikettering av en imperial stout ytterligare ett negativt första intryck och i kombination men den lite för självgoda texten på flaskan kan man säga att jag redan hatar ölet. De talar om ett minne för livet, om extrema smaker och dofter, jag tänker tillbaka på vad jag skrev om imperial portern "Blizzard". För mig är detta så jävla typiskt det nya ölsverige, vi skryter på etiketten och varnar om hur farligt och extremt det är trots att där aldrig kommer någon "wow upplevelse" Har vi här ännu ett fall av svenskt misslyckande till att brygga så kallad extremöl? Flera högljudda hyllningar ifrån Stockholm Beer & Whiskey festival skvallrar om motsatsen (inte Dempa) och trots att jag inte litar på påverkade, peppade och överentusiastiska "ölskribenter" så kan jag inte låta bli att lite sådär barnsligt och hoppfyllt få hälla upp ett glas i bästa kupan för en djupdykning. Jag är ju trots allt intresserad av öl.

Klockan 19:55, Niklas dyker in.. Lyssna..

Anders och Niklas provar Ace of Spades Imperial Stout by anderswallden

Mikkeller Santa's Little Helper 2010

2010-11-22T16:26:00.001+01:00

I mitt tidigare inlägg om julöl och julen så nämnde jag att modern julöl kan vara i stort sätt vad fan som helst så länge det heter något med "X-mas" och har lite kryddor i mixen. Mikkeller "Santa's little helper 2010" må inte heta exakt "X-mas" men det är nära på lika dåligt med en nära på lika trist idé till julöl som en mörk svennelager. En mörk belgisk stark öl på enligt ratebeer 10.9% och enligt flaskan 9,1% (kanske är det en något svagare variant för den svenska marknaden bryggd i rädslan för att vi ska åka över till ett julpyntat Tivoli och störa den danska familjefriden med vår välkända svenssonfylla? Kanske till att ta det lite långt, knappt 2% gör väl inte så stor skillnad men det är en kul tanke.. Det är därför Mikkellers pale ale "Snapphane" åt Bishops Arms bara ligger på 3,8% så klart! Bishops Malmö ligger lite för nära centralstationen för att Mikkel skulle våga riskera något annat..) Hursomhelst, "Santa's little helper" är "lätt" kryddat med "julkryddor". Jag vettifan om det bara är jag men det här med lätt kryddat är ganska sällsynt, så fort någonting är kryddat så är det fan nästan alltid för kryddat för min smak och det här är inget undantag kan jag skvallra om då jag redan har tjuvdoftat på glaset. Innan jag börjar rabbla dofter och smaker vill jag dock passa på att kommentera utseendet, inte utseendet på ölet (det är mörkt brunrött med en luftig beige krona) utan utseendet på flaskan. Finns det något som ger ett billigare intryck än en grön 375ml flaska med en tjock jävla kapsyl på? Gröna flaskor med kork till spontanjäst visst! Gärna med lite damm på, men till andra ölstilar och framför allt öl med lite "modernare" etiketter bör det undvikas i största möjliga utsträckning. Inte nödvändigtvis för att bruna flaskor skyddar ölet mot ljus bättre utan bara för att det ser så förjävligt ut med grönt glas (grönt glas är alkisglas, det är allmänt känt, kom igen.) Det är något extremt oestetiskt över det hela, synnerligen i detta fallet med den "juliga" etiketten. Knappt vax eller sådan där "lyxig folie" hade kunnat rädda det, det hade dock möjligtvis kunnat lyfta det visuella intrycket lite i detta fallet för nu är det så man nästan undermedvetet, rent fysiskt rör sig bort ifrån flaskorna på systembolagets hyllor. Jag vet inte, kanske är det bara jag som har reflekterat över detta? Är jag kanske lite sjuk i huvudet som har lagt ner tid och tanke på något så.. Ytligt?

Skitsamma, nog med ytligheter, det är innehållet som räknas säger dom och.. Innehållet är familjärt. Det är "Mikkeller gör belgisk öl" och när Mikkeller gör belgisk öl så snackar vi en ganska platt, söt och o-livlig allmänkaraktär där inget riktigt lyfter. Estrarna man förväntar sig hos en belgisk ale lever inte riktigt fritt, malten känns koncentrerad och återhållsam och kroppen något för tung och o-livlig för att den där julfyllan riktigt ska slå till så som man önskar (om man nu köper julöl på 9+ alkoholprocent.) Missförstå ej, det suger inte på något vis, det är fortfarande "ok", det är som med väldigt mycket ifrån Mikkeller, "ok" men inte fantastiskt. Med Mikkeller snackar vi oftast en ganska hög "lägstanivå", dock när man ska leverera kraftigare och mörkare belgisk ale krävs det verkligen att man levererar något riktigt bra för att det inte ska bli ointressant, det krävs något speciellt, det där lilla extra, det gör all skillnad i världen och "Santa's little helper" kommer inte i närheten av de bättre belgarna, det smakar inte på något vis speciellt och det når på så sätt inte upp, det glöms snabbt bort, bort!

AAA EP1 "Nybörjar Niklas" provar Gudelös

2010-11-21T18:33:00.005+01:00

Jag har haft två Niklas på besök denna helgen, två helt olika! Redan i fredags kom nr1 (Nybörjar Niklas) över på några öl och jag kunde bara inte låta bli att utsätta honom för lite kameratrakasserier.. Barnsligheterna eskalerar... Niklas är hursomhelst ganska ny på det här med öl, han intresserar sig stundtals dock (för min skull..) Här recenserar han Djævlebrygs Gudeløs.

Nybörjarbetyg 2,5/5

Och ja man varken ser eller hör något och javisst är vi spiknyktra.. Och ja jag säger vid ett tillfälle "sex, öl och stout" så nu är officiellt "stout" en helt egen dryck som inte har något med sådan där öl att göra..

Munk runk.

2010-11-19T22:34:00.001+01:00

Jag gillar utrycket "wank", att "wanka" kan vara nödvändigt (är man en riktig ölnörd så är det en del av vardagen, fundamentalt) en wanker är någon som antingen.. Runkar, eller bara driver, kladdar, fjantar. Precis som "munkarna" ifrån La Trappe gjorde när de fick för sig att lägga deras quadrupel på ekfat. De här trappistmupparna är mytomspunna, de har en mystisk aura över sig, de är "goda", de är på "guds" sida och försöker således inte tjäna en massa pengar (pengar är onda.) De brygger öl ifrån hjärtat och intäkterna går (oftast.....) till välgörenhet. La Trappe är väl, tillsammans med Chimay kända som ett av de mer kommersiella trappistbryggerierna, de suger satans kuk lite vid sidan om, är inte lika envisa som Orval och absolut inte lika gudstrogna som de mest mystiska av dem alla, Westvleteren! (som nyligen bestämt sig för att expandera försäljningen så att de kan renovera o bygga ut, installera platt-tv's med digitalkanaler på så att de också kan "wanka" lite emellan de där åtta timmarna sömn, åtta timmarna bön och åtta timmarna ölbryggande. Sen huruvida de behöver wanka kan man ju ifrågasätta med tanke på hur många småpojkar som borde finnas tillgängliga i Belgien men kanske är tv apparaterna åt just barnen, "inspiration", eller kanske lite tecknat mellan "varven".) Hursomhelst, La Trappe har alltid varit lite utanför, det svarta fåret, aldrig riktigt på riktigt. Lite som din utstötta pundarkusin på hembesök ifrån Holland som dyker upp och vill låna stålar, snarkar högljutt på soffan och käkar upp er mat efter den där sista jointen fimpats i er välklippta gräsmatta. Inte är det då en överraskning när "La Trappe" hänger på ekfatslagringstrenden (lite för sent?) och säljer sitt annars relativt billiga starka öl på en jättespeciell korkad 375ml flaska.. Köper vi det? Ja jag köpte det men nej jag köper inte det. Nu ska jag prova skiten så det kanske är dags att sluta vara fördomsfull?

Färgen är murkigt brun med ett litet krämigt smutsvitt skum som lämnar väldigt imponerande rester på insidan av mitt Rochefort glas. Aromen är inte på något vis olik den "vanliga" mer välkända "quadrupeln", det vill säga tätt packad med socker och torkad frukt, karamell och vanilj är närvarande men ekfatslagringen är inte sådär extremt påtaglig trots allt utan det är snarare den sötsyrliga fruktigheten som dominerar i doften. Smaken är i sin tur rik, krämig och söt med allt det ovannämnda följt av en påtagligare vaniljton i eftersmaken som biter i ett bra tag med smygande torkad frukt så som dadlar och varma äpplen, smält karamell och varmt socker. Smakmässigt verkligen ingen "wow upplevelse" utan snarare precis vad man väntat sig, en quadrupel med lite vaniljtoner typ.. Ölets överlägset bästa aspekt är kroppen som enligt mig är perfekt för stilen. När jag poppade korken hördes inte ett knyst så jag var nästan rädd att ölet var platt men kolsyra finns där, finbubblig och sådär perfekt avvägd så att den lyfter ölets egentligen ganska tunga kropp och gör det hela väldigt drickbart.

Man kan summera det hela som att det smakar okej och man blir ganska full men nästa gång köper jag hellre 5st flaskor Orval och kommer till himmelen.

Jag är inte bara för bitter, jag är lite sur också

2010-11-18T19:21:00.005+01:00

Sur över alla hårt lånade kronor (CSN) jag har slängt på BrewDogs jävla random påhitt. Påhitt som pendlar mellan vedervärdigt och "ok" med extremt få inslag av "rätt bra". Jag förstår inte mig själv när jag åter och åter igen går på att köpa deras produkter och jag förstår mig inte på deras sätt att "skapa" öl (kanske är detta hela deras affärsidé?)

Man kan säga att för mig är BrewDogs sätt att leverera öl på ytterst abstrakt (...) Jag förstår ibland inte vad de tänker eller om de ens tänker över huvud taget. Jag kan inte låta bli att fundera på om de faktiskt fantiserar upp något som låter "gott" eller om de.. Bara provar sig fram helt "random". Låter jag mig själv fantisera lite över hur de båda herrarna går till väga så ser jag James och den andre snubben sitta på sitt kliniska kontor med fem stora lådor framför sig, de slår sedan två tärningar för antal och plockar sedan upp den mängden lappar ur låda nr1 för maltsort. De gör sedan samma sak för nr2 humle, nr3 fatlagring, nr4 frukt och kryddor följt av sista lådan som innehåller lappar med siffror på, 0 till 50 för alkoholhalt. Wipps så har vi ett recept och sen så, sen så har vi "Abstrakt03". En 10,5%'ig "Imperial Ale Aged over 2 years in whisky casks with raspberries and strawberries". (Och ja jag vet mitt lådsystem håller inte riktigt i praktiken men palla liksom.)

Ölet ser ganska lovande ut, djupt kopparfärgat med ett friskt om än något tunt smutsvitt skum. Efter en sväng om i vinglaset lämnas ett gäng små kortlivade pluttar till rester på insidan. Doften är intressant och extremt fruktig av det uppenbara. Whiskeyn sticker inte ut på ett så udda sätt som man kanske hade väntat heller, trevligt. Utöver frukt kan man ana vanilj, lite alkohol samt lätt kola/karamell. Luktar i princip som en småspritig "glass med bär dessert". Inte illa men jag avskyr dessert i sig så förhoppningsvis levererar smaken något mera.. Ooooch YSh ah, aj, där kom whiskeyn på riktigt, ett väldigt spritigt och skarpt intryck med lätt syrlig frukt och en lite fadd sötma. Eftersmaken är lätt sur, spritig och besk med starka drag åt bränt gummi och olämpligt bittra grapefruktskal. Ett väldigt udda öl som framstår som extremt otydligt och schizofrent. Fruktigheten är rätt trivsam, whiskeykaraktären rätt snygg men den rena spritigheten och efterbeskan känns väldigt malplacerad och jag kan inte riktigt låta bli att bara sitta här och grimasera efter varje klunk (varje klunk som faktiskt ändå är rätt intressant, typ intressant som i "vafan händer egentligen?")

Abstrakt03 är verkligen "abstrakt" i mestadels negativ bemärkelse, jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att man satte sig ner och tog en ordentlig funderare över vad just Abstrakt03 skulle bli utan snarare att det lät ungefär såhär: "Hmm, vaffan, jag kommer inte på nått, men om vi testar o gör en IMPERIAL ALE med Hallon och Jordgubbar sen lagrar den på whiskey fat typ aslänge!" - "Meeen James vi har ju lagrat allt på whiskeyfat innan!" - "Jaaa men vi är ju skottar, det är liksom vår nisch" - "joo men gillar vår målgrupp verkligen spritdränkt frukt? Är det inte det för folk över nittio?" - "Nää men vaffan det låter coolt och när de har blåst 120 spänn så är det ju försent, så jävla många flaskor ska vi ju inte tappa" - "nej det är iofs sant.." - "Ja och systembolaget köper ju in vad för skit vi än säljer och i Sverige har de precis upptäckt det här med experimentöl så det är luuuuuuuuuugnt!" - "Okej du har rätt, men till Abstrakt05 tar vi till lådorna igen, det funkade ju faktiskt rätt bra på 01'an." - "Okej okej, men nu måste vi gå och köra en anal dubbelmacka med Dan Ihrelius, han ringde och sa att han har vidgat sig nog nu!" - "ow, yeah! Fock yeah mate!".

Den 2..6'e smäller det?

2010-11-18T08:24:00.004+01:00

Som Magnus Uggla en gång sjöng fast en dag senare så.. smäller det.. Då ska detta öl äntligen drickas upp.

Nu är inte tanken att denna blogg ska bli en sådan där skrytblogg "kolla vilka rariteter jag dricker!", snarare tvärt om, det kommer bli ytterst lite sådant men i detta fall måste jag ändå få lov att jubla. Inte för att man får dricka ovanstående öl i sig utan för att man äntligen i hela jävla helvetet får bort skiten ur kylskåpet! Denna etikettlösa flaska har nu bott i min kyl sedan i våras och nästan blivit lite av en installation. Det är nästan så att jag räds tomheten som må infinna sig när ölet är borta, alltså inte på grund av någon samlarmentalitet eller dylikt utan helt enkelt för att det visuellt kommer saknas något i kylskåpet.

Nu bidrar ju också faktumet att denna flaska inte är helt min egen till dess långa liv i min kyl, det är ibland svårt att få ihop de där provningarna, lyckas samla den fulla truppen griniga gubbar (fulla i dubbel bemärkelse) så att man äntligen kan få ett slut på mer speciella öls tillvaro i kylar, garderober eller källare. Man kan se det på samma sätt när det kommer till människor, de där speciella jävlarna kan vara svåra att bli av med, de har en tendens att klamra sig fast, etsa sig fast, vare sig man vill det eller inte. En karaktär som bland annat jag inte ville ha kvar i mitt liv var "The Original HY Super Beer" (bara lyssna på namnet liksom), ett öl som släpptes vadå? vinter förra året? Och inte fick sätta livet till förens förra helgen då vi genom ett stark beslut på fyllan bestämde oss för att äntligen göra oss av med den jäveln! Vissa öl är bara så tråkiga att man aldrig får lust att öppna dem, vissa öl är så speciella att man aldrig hittar tillfälle att öppna dem men finns det öl som är så goda att man aldrig hittar tillfälle att öppna dem? Sitter ni på några öl som är så bra att ni bara inte kan öppna dem för att tillfället aldrig blir speciellt nog eller, är (klyshigt skrivit) öppnandet av ölet det speciella tillfället i sig?

Min erfarenhet och allmänna uppfattning: drick skiten, är det gott så blir man glad, väntar man för länge så blir inte upplevelsen större utan man riskerar snarare att bli helt avdankad och som jag nu, istället för peppad på ovanstående öl, bara glad att få bort skiten ur kylskåpet. Huruvida jag skriver några ord om det eller ej är osäkert, vi griniga gubbar som samlas då och då för att prova öl har en tendens att ha lite för trevligt för (läs blir lite för fulla för) att man ska kunna nörda loss till den graden att det slutligen resulterar i intressant läsning här på "bloggen".

Skål med lite peach schnapps!

PS. Markus, Rickard! När ska vi dricka upp "HY Super Beer Cuvée".........?

Dugges Idjit!

2010-11-16T15:16:00.002+01:00

Depression, mörker. Evigt mörker, ett evigt mörker är vad som kvarstår när allt lugnat sig, när stormen är över och man har kommit till insikt. Idiot är det inte många som har kallat mig, jag tror inte jag framstår som en idiot direkt heller även om jag, vid närmare eftertanke inte är riktigt säker på vad en idiot är. Jag orkar inte kolla upp det just nu. För mig är en idiot en burdus dumdristig typ som bara går på, kör på och inte registrerar andra, inte "tar in" medmänniskor. Jag skulle nog våga påstå att jag egentligen är motsatsen till en idiot. Dock har det hänt att man har varit idiotisk, inte allt för längesedan var jag ganska idiotisk, jag "körde på", jag missade något på vägen, något som skulle förvarnat om denna nu mörka tid. Och jag förbannar mig själv, kallar mig idiot för att jag inte såg det, för att jag naivt nog satsade fullt ut och förlorade allt det jag inte hade.

Höst eller vinterdepression? Nej, som konstant negativ och understimulerad "idiot" låter säsongsbetonade sinnestillstånd som ett jävla skämt. I vilket fall som helst så finns det något visst med att ta sig till "lullig" en nedstämd dag med hjälp av ett kraftfullt mörkt öl. På etiketten till Dugges "Idjit!" läser jag "En "Imperial Stout" med potens. Svart som natten och stark som synden, framkallar den kraftiga känslor och värmer hjärtan. Kan med fördel användas för att bota kallt sinnelag. Öltypen har "testats kliniskt" i Ryssland sedan Katarina den storas tid." Låter ju som bryggt för mig..

Ölet är som hoppats på svart (det är allmänt känt att ju kolsvartare en imperial stout är ju godare är den) med ett sådär halvljusbrunt skum som trots ölets styrka håller sig ganska stabilt över ytan och lämnar små pluttar på kupans insida efter en "sväng om" (nej jag tänker inte skriva det på engelska..) Doften som närmast ondskefullt söker sig upp genom näsborrarna är distinkt saltlakritsladdad och fruktig med hårt rostade kaffetoner och en underliggande mjuk vanilj och karamellnyans. Äntligen får jag dricka och jag dricker ett fylligt, ganska gräddigt och stort öl som levererar precis vad aromen lovar fast med en snyggt balanserad lenhet och en fantastisk mjuk övergång till en lätt bitter, rostad och smått syrlig eftersmak som håller i länge och stundtals för tankarna åt någon form av nougat. Aromen lovar ett kanske något för aggressivt öl för dess eget bästa men smaken och kroppen överraskar verkligen med en trygg rundhet som gör ölet drickbar trots dess speciella smakprofil av framförallt lakrits (ni som har druckit 1/2 Idjit vet vad ni har att vänta fast mer!) Det är en balanserad imperial stout utan extrem (för stilen) alkoholhalt men som trots detta inte kan beskyllas för att vara medioker eller karaktärslös. Tvärtom så har ölet så gott om karaktär att hade det blivit en miss mellan sötma, syra eller beska någonstans i ledet så hade det kunnat bli katastrofalt. Idjit klarar sig precis och genom att klara sig så har "Dugges" levererat en o-ekad/icke fatlagrad (eller för den delen frukt eller kryddbombad) imperial stout som inte bara är "bra" utan även har en unik karaktär, inte det lättaste idag.

Nu vet jag också att det finns en "oaked" version av detta öl (Perfect Idjit), högst intressant men ytterligare rena vaniljtoner är inget jag spontant känner lämpar sig för ölet. Däremot börjar jag fantisera om en intressant fatlagring på någon udda tunna, antingen en lätt bourbonfatlagring eller något riktigt rökigt för att liva upp saker och ting ytterligare. Intressant att spekulera i just eftersom ölet redan ifrån början har en ganska unik karaktär.

Lagringspotential? Visst lär ölet hålla men jag känner inte att det finns något som behöver direkt "rundas av" och gillar inte mina imperial stout med för lite "edge" så jag säger drick.. Betyg? Ja jag betygsätter fortfarande inte öl på någon viss skala. Det är en bra imperial stout som får ett + i kanten för att det lyckas ha karaktär utan att vara helt cp eller äckligt. Det är hursomhelst en "speciell" imperial stout som kräver sitt humör och jag misstänker att vissa, både nördar och mindre nördar ej kommer uppskatta dess lakritsladdade närmast lite syrliga karaktär.

En värmande tröst en kall höstkväll och en påminnelse om att "ger man sig in i leken får man leken tåla".

Mohawk Blizzard

2010-11-15T22:27:00.001+01:00

"Mohawk Blizzard" stoltserar friskt på flaskans etikett med att den innehåller tio maltsorter, åtta humlesorter och diverse annat kladd (honung och rörsocker.) Ett "extremt öl" och jag som är i stort sätt uppväxt med (...) och har provat en hel del extrema öl lyser upp, hoppas på något "stort", "unikt". Jag tar fram och sköljer ur bästa kupan, ser till att ölet är svalt, inte kallt, inte varmt utan lätt svalt innan jag häller upp. Förväntningarna är blandade, det låter som "min typ av öl" men samtidigt har jag blivit besviken på i stort sätt allt ifrån Mohawk serien tidigare. jag nollställer mig, försöker att inte ha några förväntningar och häller upp..

Mörk rödbrun med ett minimalt bubbligt ljusbrunt skum. Ett "sådär" första intryck men okej, vi behåller ett öppet sinne och sniffar loss. Oj, aromen slår en som ganska skarp och foderlik (tänk hund/kattfoder.) Lite karamell men överlag mest kemiska, udda, bränd plast och våt papp-liknande toner. Viss ljus chocklad och lakrits också men de kemiska väldigt råa tonerna dominerar överlägset. Smaken levererar (tyvärr) vad doften lovar, en grov och väldigt kletig rå-smakande kemisk sörja med stor ren spritighet och ett närmast äckligt allt för värmande avslut. Det är otroligt sött och plastigt, som en bränd sockrad frigolitskiva med ett otroligt "cloying" (ett bra ord, kvävande sliskigt?) avslut. Jag är verkligen förvånad, jag hade trots allt inte riktigt gett upp hoppet på denna "Mohawk serie" men detta är vedervärdigt, obalanserat, sötsliskigt och fullt av kemiska bismaker. Aromen är absolut värst som inte ens under en längre tid i kupan lyckas lyfta sig ifrån något av det äckligaste jag vet: foder. Jag har känt det såhär påtagligt i ett öl innan, Pelican "Perfect Storm", då tänkte jag att det var på grund av överdriven fatlagring (extrem bourbon karaktär) men nu vettifan alltså. Jag misstänker att det är en kombination av spritigheten och den muddiga/luddiga maltigheten (som portern Stitch känns denna också väldigt otydlig, kladdig och luddig) som utgör denna extremt udda foderliknande karaktär. Kropp och annat blir meningslöst i sammanhanget (medelfylligt, ganska kletigt, hänger kvar i munnen på ett otrevligt sätt på grund av omständigheterna) för detta är verkligen uselt.

För sista gången har "Mohawk serien" gjort mig besviken, gång på gång har man "provat", hoppats på att det bara var det där första gänget India Pale Ale som var värdelösa men icke. Barleywinet smakade tunt, omoget och hade låg lagringspotential för att vara ett barleywine (skit in, skit ut principen funkar även här), "Stitch" smakade som en fadd gröt.. Och nu denna.. Pinsamt, inte minst på grund av snacket som gick innan. Något måste ha gått väldigt fel i ledet ifrån Stefans receptskrivande till flaska..

Sådant här gör mig ännu mer deprimerad och det värsta med hela grejen är väl att hela resten av ölsverige lär hylla detta bara för att det är "svenskt och extremt". För mig är detta så jävla typiskt det nya ölsverige, vi skryter på etiketten och varnar om hur farligt och extremt det är trots att där aldrig kommer någon "wow upplevelse", snarare en kräkreflex. På flaskan står det också att man kan lagra ölet tills nästa jul, då ytterligare en dimension av starkvin och nötter uppstår.. Ja jag säger: Lagra på för det lär inte bli mycket sämre, kanske kan det till och med bli "ok" tills nästa jul men jag lovar inget (jag har ju inte, tillskillnad ifrån de som skrivit etiketten provat.)

Och ja jag vet, denna sågning kommer en och en annan idiot beskylla vara grundad på faktumet att jag bara är en allmänt bitter jävel men faktumet är att jag har provat en jävla massa öl, alltid är fullkomligt ärlig (och öppensinnad!) och hade sagt exakt samma sak om jag hade suttit ned med några vänner och "pratat" lite löst om detta öl (precis som jag har gjort om all öl under den senaste tiden jag inte har skrivit om den.) Så, ät bajs.

(Och drick god öl!)

Julefrid.

2010-11-15T17:23:00.003+01:00

Snön faller lätt och tystar försiktigt suset ifrån förbipasserande bilar på Nobelvägen (inte än), doften av saffran sprids i ett lätt belyst och stearinljusuppvärmt kök (inte än) och barnens förväntan vibrerar redan i det platt-tv centrerade vardagsrummet där tv3 roar dem med nostalgiska och lite för gamla tecknade filmer (inte.) En ölnörds jul börjar alltid för tidigt, varje år den 15'e November. Vi rusar till välsorterade systembolagetbutiker och inhandlar allt ifrån gamla favoriter till nya spännande amerikanska dyrgripar. Att julöl är något speciellt för oss svenskar har väl inte undgått någon. Det är ju speciellt om inte annat för att det är systembolagets saftigaste ölsläpp var år. Men vad är egentligen julöl?

Under diverse ölprovningar med mitt egna gäng bittra gubbar har det väl konstaterats att det är lite mörkare, fylligare öl ibland med lite julkryddor (gäsp..) Enligt traditionen "något sådant". Modernare julöl då? Finns de? Ja absolut, även i Sverige (och kanske framförallt Danmark) där experimenterandet och modet till att experimentera (läs modet och modet) har ökat stadigt de senaste åren. Riktlinjer? Nada! Ett modernt julöl kan vara vad fan som helst med kryddor i (ja utan kryddor funkar också så länge det heter något med X-mas, helst med X), gärna för mycket kryddor och så klart, amerikansk humle (amerikansk humle ska finnas i allt nuförtiden, annars är det inte öl ju.) Det kan vara en citrusfrisk pale ale, en julkryddad witbier, en porter med en jävla lussebulle i, en Jesuskrubbelagrad quadrupel eller en mörk lager som luktar mögligt gammalt pepparkakshus. Och allt, jag menar allt är "perfekt på julbordet!" (enligt bryggerierna själva.) I år har systembolaget ett gäng sådana här "miffo öl" som borde kunna få även den vanligaste svennen att använda uttrycket "WTF!?" (what the fuck) högt framför svärmor mitt under julmiddagen. Jag menar, tänk så springer Göran 38, tvåbarnspappa in på systemet sådär i julrushens sista sekund och råkar få med sig ett dussin "Mister Snoballs" hem i all stress, den allmänna uppfattningen av julöl är ju fortfarande att det är lite sötare, mörkare öl, "julöl som julöl" liksom.. Där snackar vi "wtf-upplevelse" när han knäpper kapsylen till julmiddagen. Eller tänk er att han plockar upp ett par flaskor N’ice Chouffe med inställningen "trevligt med stora flaskor, kan man ju dela på ett par!" På 10% och i kombination med några snapsar så har vi bokat in en jävligt packad tomte som vid missnöje över sina egna klappar kommer gå berserk på frugan hela natten lång. Julöl är farligt men ibland är det bara rentutav äckligt också och hand i hand med äckligt går de stora bryggeriernas rövknullande av hela det ovetande svenska folket. Vi svenskar är ju medvetna konsumenter, kanske framför allt prismedvetna och jul är ju så dyrt redan så.. Risken att de gubbarna som är för snåla för att köpa Jämtlands julöl istället går på en söt äcklig nit hos Falcon tex är väl rätt stor och wipps! Så har vi skapat fler fördomar mot mörkare öl. "Den smakar skit" (ja om den kommer ifrån Falcon då, ja.) Jag menar på att, om man omedvetet går omkring och blir rövknullad av Carlsbergs ljusa lager tex så är väl inte det så farligt, den smakar inte massor liksom, den serveras iskall, den "går ner". När pissbryggerier (fabriker/feta företag) ska försöka sig på att smaka lite mera, det är då det går riktigt åt helvete och man skrämmer bort alla ovetande julölsdrickare med sina kemiska bismaker och inslag av "råglimpa". Min personliga analys brukar vara "sött med inslag av blod" (se där, jag skrev om blod!) Djupare än så behöver man inte analysera. Så mitt tips till den oerfarne julölsdrickaren: köp ett fåtal dyrare ifrån svenska mikrobryggerier, jag kan inte garantera att de är fantastiska men risken finns att de erbjuder en upplevelse utöver det gamla vanliga och ni kan alltid bli fulla på snaps och dylikt istället. Har ni sedan tur så minns ni den där schyssta portern ifrån gårdagen och har insett att mörk öl faktiskt kan vara riktigt gott! Nu har jag inte börjat skriva igen för att frälsa några skjortklädda, jeansbärande medelåldersmän (ni gör som ni vill, antagligen enligt tradition ändå så vad är poängen?) Så nu återgår jag till mitt eget introverta runkande.

Enligt tradition igen blev det systembolaget idag då, dock lustlös som man har blivit med åren stod man inte och trampade där redan vid tio utan promenerade dit i lugn takt vid lunchtid. Hyllorna var röriga och det som sådär spontant lockade mest var "mitt i månaden" ölen snarare än de traditionella julölen. För ovanlighetens skull så hade alla öl kommit till systembolaget "Hansa" här i Malmö annars brukar man oftast få kuta runt halva stan för att kunna bocka av allt ifrån sin inköpslista. Eftersom julefrid inte existerar i min lilla värld så förtränger jag faktumet att det bara är ca en månad kvar genom att ikväll börja med "Ayinger Winter-Bock", det ölet jag överlägset mest sett fram emot sedan förra året. Att det är "winter" kan jag acceptera just nu, det är kallt, jag välkomnar isoleringen detta medför, men jul, jul firar jag inte längre. Julen representerar bara sorg och förutom ett mediokert genomsnitt på ölen så ska man stå ut med alla jävla människors hets och hype kring detta inavlade fenomen och deras dröm om lugna familjetider. Jag tänker på och saknar min döda mormor som när man var liten förgyllde kvällen med sitt lätt påverkade skrockande, jag minns tider då man uppskattade materiella ting så som leksaker eller kläder, tiden då tomten var något spännande och mystiskt trots att man visste att det var bullshit hela grejen. Nu påminner det hela mig enbart om att det är dags för mig att dra ihop den där familjen själv, bidra med de spända barnen, glädjas åt dess glädje medans jag sitter i soffan med en mugg varm glögg och trycker i mig någon sliskig chocklad eller utvecklar en allergi mot nötter. Inga barn här, ingen lek, ingen glädje, bara en sorg över en icke-existerande familj, min mors årliga ökande besvikelse över frånvaron av barnbarn, min sorg över försvunna älskade människor och det påtagliga faktumet att jag aldrig kommer lära mig uppskatta sill hur mycket jag än försöker. Som bäst ger min jul mig en ursäkt att bli full så att jag kan sova gott om de kallaste vinternätterna. Vilka av årets julöl som kommer få hjälpa mig (få äran) med detta visar sig antagligen här på bloggen den närmaste månaden då man självklart måste prova sig igenom den ena "kryddspyan" efter den andra. Men nu till något mera passande! Dugges Idjit.. Välkommen tillbaka Andersand..

PS. Ayingers Winter-Bock (Celebrator) var lika god som väntat. Len och extremt drickbar trots stor smakrikhet. Traditionellt när traditionellt är som bäst.

Uppdatering.

2010-11-15T00:41:00.002+01:00

Hej alla läsare! Jag ska snart börja skriva igen! Om vilket ämne är en annan sak (öl...? Vin?? Blod!?)

Skål!

Jag tror att jag ger upp.

2010-05-06T23:29:00.006+02:00

Jepp, lusten till bloggandet har varit låg i flera månader.. Men jag har fortfarande mycket att säga.. Men jag orkar inte säga det.. Jag tror att det är dags att ge upp..

Nu avskyr jag "folk" som säger "hejdå, hoppas ni får det bra, jag lägger ner.." och sedan kommer tillbaka tre veckor senare med någon bullshit på grund av tristess eller någon form av "nytändning" så vafan, jag håller det öppet för eventuella comebacks men räkna inte med det. Jag kommer hursomhelst fortsätta prova massvis med öl, njuta massvis med öl och tro det eller ej.. Läsa en del bloggar!

Hur kommer då detta sig? Well.. Jag har framförallt lagt mycket fokus på ljud och musik (igen) på senaste vilket i mitt liv inte går jättebra i hand med öldrickande.. Sen har jag ju också hamnat vid en punkt i livet då allt inte längre bara står still, något händer, det rör på sig och jag måste hänga med vilket inte riktigt ger mig tid att ha ögonen på varenda ny öl i hela världen eller de senaste betygen på de senaste hype-ölen.. Sen får jag väl vara ärlig och säga att "ölbloggar världen" har påverkat mig lite, jag tycker standarden har blivit sådär.. Det finns massvis med bloggar men alla säger i stor sätt samma sak "jag har varit på systemet och köpt detta", "denna IPA var god 3,9/5" och sen har vi de där "ölsverige är stort och det händer så mycket!" mjaee, det går åt rätt håll visst men det händer fan inte tillräckligt mycket för att alla som dricker skiten ska skriva om det. Jag tror att jag kommer göra mer nytta ute på pubar, kanske på fyllan, där jag kan bjuda någon random gubbjävel på ett glas imperial stout eller IPA, det är större risk att han får upp ögonen då än att han råkar surfa in på min allmänt introverta och nördiga blogg.. Så jag gör fan jobbet där istället och jag lovar att jag ska lägga lite extra krut var gång jag får chansen.

Nåja, drick mycket god öl!

PS. Ni slipper nu skrytinlägg om Yellow Bus och Dirty Horse mwohahaha..

PS 1.1 Jag är fortfarande öppen för ölsnack så maila bara! (profilen) och kommer då och då kissa ut åsikter om öl "spontant" via facebook (Anders Walldén.. Heter ju faktiskt inte andersand på riktigt..) Annars hittar man mig på "Bishops" eller "På Besök" i Malmö när jag är ute och halsar öl..

Klassiker..

2010-04-22T00:07:00.005+02:00

I begynnelsen av mitt ölintresse, eller snarare ölpassion inmundigades en hel del så kallade "klassiker". Öl som man bara var tvungen att prova, öl som det var skrivit om i böcker och då ofta öl som fanns tillgängliga på systembolaget. Chimay Blå och ett flertal andra trappistöl är några exempel, Fullers "ESB" ett annat, Sierra Nevada Pale Ale, Weihenstephaner Hefe Weissbier och så vidare.. Jag har funderat lite på vilka av dessa som faktiskt fortfarande, nu flera år senare håller och med jämna mellanrum inhandlas. En klassisk sådan här "klassiker" som jag förälskade mig i väldigt djupt redan ifrån början var det gyllene belgiska ölet "Duvel" och igår plockade jag upp en flaska när jag var inom systembolaget, något som händer väldigt sällan nuförtiden. Så, håller Duvel än?

Ärligt talat... Nej det gör den inte. Jag tycker ölet framstår som alldeles för sött, lite för trögflytande och livlöst för min palett med en närmast jobbigt söt juice-lik karaktär som dominerar hela vägen fram tills den ganska kemiskt bittra och lite för alkoholstarka avslutningen. Det kommer ta lång tid innan jag plockar upp en flaska till ifrån systembolaget och nej, det är inget allmänt belgo-hat, jag uppskattar fortfarande blondiner, brunetter, rödtockar och annat sött o fullt med jäst (...) så länge de har finnes och viss balans. Tyvärr känns det som att många av klassikerna tappar just finnes mer och mer över tid, eller så tappar bara mina smaklökar vettet, vem vet?

Vad har ni för gamla klassiker som ni brukade älska men nu helt enkelt hoppar över? Chimay Blå är nog en annan för mig, det blir en Rochefort alla dagar om man nu begränsar sig till systembolagets sortiment. Sierra Nevada Pale Ale går fortfarande hem dock, likaså Weihenstephaner och även en Fullers "ESB" tro det eller ej.. Men Duvel, nej. Duvel är ett öl de hade kunnat plocka bort ur "systemet" och jag hade inte saknat det de minsta.

Ett extra tillägg: Vad fan är grejen med "Duvel glaset"!? Alla verkar älska detta glas, jag fick ett och använder det som oftast.. Till just Duvel och Duvel dricker jag ju lagom ofta så.. Det är stort och klumpigt, svårt att hålla i och jävligt tungt.. "Tulips" i alla ära men jag föredrar något tunnare, slankare och mindre vulgärt.. Ett Rodenbach glas tex, eller ännu hellre ett Fantome glas (någon som har o säljer!?) Nåja..

Kort o kass summering av helgen.

2010-04-19T16:28:00.007+02:00

Ja det har varit en så ölig helg att det hade varit omöjligt att undvika en bok om jag skulle få för mig att beskriva alla intryck.. Så jävla bra har det varit med andra ord. I fredags var det ju "den generösa dagen" (man måste ha en sån vart femte år) då det dracks utlovade "Dark Lord" och "Southamptons Russian Imperial Stout" men även Russian Rivers "Consecration" öppnades tillsammans med Hair of the dogs "Matt" och Lost Abbeys "Red Poppy". En av gästerna hade även med sig en "Abyss" ifrån 2008.. Sämre skit kan man väl dricka antar jag..

Hursomhelst, jag hann knappt vakna upp i lördags innan det var dags igen. Nu ut till Markus då det vankades "Firestone Walker vertikal", en Firestone Walker vertikal som egentligen inte är en vertikal då det är olika öl eller "blends" men vafan..

Överlag verkade favoriterna på provningen vara ganska lika, jag tror alla föredrog tian och tretton följt av tolv och sist elva.. Tio och tretton var de absolut mest balanserade och nyanserade i gänget, elva var helmumsig men lite väl "vanilj ljus" och tunn i smaken medans tolv var mörkare och mer rostad, lite tyngre men samtidigt lite i hetaste och aggressivaste laget.. Hursomhelst var standarden äckligt hög och det sämsta ölet var fortfarande fantastiskt gott.

Nåja, man kan ju inte enbart dricka vars en "bomber" under en kväll så vi sköljde paletten med lite ultrafunkig jordgubbsbira (nej inte Fruli..)

Sedan drack vi lite "vild Pannepot" som smakade jävligt konstigt, typ målarfärg. Men med hjälp av lite sperma-doftande getbrie gick ölet ner utan problem..

Utöver dessa tryckte vi även i oss en The Bruery "Saison Rue", Unibroues "Edition 2005" samt Stones "Old Guardian" som Markus serverade blint och iskallt.. (Och jag gissade rätt, som alltid typ.. Mest för att jag vet vad Markus har stående kanske..)

Så kort håller jag mig denna gången, blir en tråk-vecka full av studier och få öl som det ser ut just nu men slutar jag pladdra här och dyker ner i kurslitteraturen illa kvickt istället så finns chansen att man kan ta en öl som belöning senare.. Vädret gör Oppigårds Amarillo Spring lockande även om den inte riktigt lyckas smaka lika utmärkt som första batchen vi såg på systemets hyllor..

+'a på ölkarman.

2010-04-14T11:55:00.003+02:00

Jag minns det så väl, lite sådär halvtidigt in i mitt ölintresse, hur jag satt och spanade på Ratebeer och fantiserade om att få prova obskyra öl ifrån topp 50 listan. De där feta jävlarna som alla snackade om, "Darklord", "Speedway Stout", Southamptons Russian Imperial Stout, Surly Darkness, och så vidare.. Det var framförallt imperial stout som gällde, en ölstil som fortfarande är en av favoriterna. Nu har åren dock gått och man har på något outgrundligt vis hunnit beta av majoriteten av det där man alltid dräglat över. Så, vad gör man då? Jag vet inte riktigt faktiskt.. Men eftersom jag har lyckats samla på mig några goda flaskor de senaste året så tänkte jag ta och ge två andra personer som nu är i samma position som jag var "då" chansen att få prova ett par riktiga tjocköl.

Så, nu fredagen den 16'e april kommer jag öppna en flaska Three Floyds Darklord Imperial Stout 2009, en flaska Southampton Russian Imperial Stout 2010 samt något hemligt och bjuda in två helt random personer att dela ölen med mig. Eller njae, inte helt random. För att få komma över o dricka dessa bärs krävs det att du inte har druckit ett enda av dem innan (olika årgångar räknas) och självklart då också att du inte har någon av dem i källaren som du bara är för snål för att öppna. Men känner du annars igen dig i ovanstående beskrivning, dvs en passionerad ölnörd som genuint hade uppskattat att prova dessa öl så..

Med det sagt kräver jag inget annat och absolut noll tillbaka. Jag bjuder in på ett par öl med hopp om att göra någon glad likt jag hade blivit om jag fått chansen tidigare i mitt ölnörderi och att kanske få igång lite diskussion kring ölen. Det är alltid väldigt intressant att höra folks åsikter om omtalade öl första gången de provar dem.

Men varför enbart två personer? Jo det är för att jag inte kan slå ihjäl och våldta fler ensam (slå ihjäl kan jag väl men könet pallar bara med två på en kväll liksom. Blame it on the beer..) Men det beror också på att jag är starkt troende på att få centiliter bara ger en fingervisning och att man faktiskt bara har druckit ett öl om man har fått sig "ett rejält glas", ett uttalande som kan skapa några jävla diskussioner men det skiter jag i, jag kan tycka så kallad "ticking" är skoj och visst är det kul med många små smakprover, men ska man ge en helt ärlig bedömning eller faktiskt genuint njuta av ett öl så kräver jag personligen lite mer..

Så, skriv bara en kommentar om du är "intresserad" o har tid på fredag, vet inte hur många ölnördar vi har här i krokarna som jag inte direkt känner så risken finns väl att inte en jävel skriker till (eller på grund av min friska humor?) men ifall att det finns några gömda så är det de två första bästa kommentarerna som gäller, och "kul initiativ" räknas inte, man får vara lite tydligare än så och man får inte lov att anmäla sin lodis kompis som också "gillar bira" eller liknande.. Tycker du det är lite sådär sista sekunden? Jag bryr mig inte, jag ska öppna nått gott på fredag och får jag besök så öppnar jag något gott x3 så att det i alla fall pirrar till lite i bena. Jag bor för övrigt centralt i Malmö och har ej planerat att flytta till någon annan stad innan fredag.. Och jag öppnar öl vid 19 ca..

Tveksamt "mitt i månaden"

2010-04-12T23:33:00.003+02:00

Ja om tre dagar, den 15'e är det nytt "lyxsläpp" på de tre vinkällarbutikerna i Göteborg, Stockholm och Malmö.. Denna gång lockar systembolaget med 33 (borde det inte vara 35?) centiliter dansk tripel för 160 spänn haha! Är det bara jag som blir skeptisk? Nörrebros "Tripel de lente" släpps tillsammans med två kaaanske lite mer intressanta vänner för samma "lilla peng". Vafan, jag brukar gå på det mesta med inställningen "vad fan ska man annars slänga pengarna på" men här stannar jag faktiskt upp och tänker en andra gång medans jag kikar på resterande öl i släppet.. Den enda som inte är "dyr" är Amager IPA och det är väl bra det om det inte vore för faktumet att det är en riktigt taskig IPA i typisk Amagersk överdriven skarp och spretig stil. Sist men inte minst har BrewDog försökt sig på en quadrupel baserad på Westvletern 12 jäst bryggt med vaniljbönor.. För det första är jag skeptisk till BrewDog i allmänhet, för det andra låter just det här riktigt äckligt.. Men men, jag ska nog försöka trycka i mig en flarra så får vi se, det är iaf inte en tripel för 160kr utan en quadrupel förr 125, mycket bättre..

Surölsprovning (del 3..)

2010-04-11T15:04:00.004+02:00

Japp igår var det äntligen dags, den efterlängtade sista delen av min, Markus och Rickards "surölsprovning". Första gången var det lite blandat mer eller mindre "syrligt", andra gången var det Russian River tema och igår, ja då låg fokus på Lost Abbey med en lineup bestående av fyra stycken 75'or samt diverse palettrensare ifrån blandade bryggerier och av blandade stilar. Men jag gör som vi gjorde igår och dyker rakt in i provningen. Först ut var "Duck Duck Gooze", ett uppenbarligen gueuze inspirerat men ej spontanjäst öl som första gången släpptes någon gång runt mitten på förra året. 7% alkohol och kanske surt?

Färgen på anka anka gås var sådär förutsägbart grumligt gul med ett litet vitt skum och en del riktigt stabila rester som klängde sig fast på insidan av vinglasen vi använde. Aromen var koncentrerad och skarp med toner av fruktsocker, citron, lite ek och mild "funk" samt gröna syrliga äpplen. Smaken var ganska endimensionell och "rakt på sak" med en vettig syra som skar till lite lätt och erbjöd smaker av citron, vinäger och lite ek följt av en torr avslutning med smygande toner av vanilj och.. Syra.. Ett stabilt öl men inte på något sätt en "wow-upplevelse" och verkligen typiskt rent och amerikanskt utan större komplexitet. Detta var dock inte helt oväntat så vi ryckte på axlarna och körde vidare med samma bryggeris "Cable Car" ifrån 2007, här var förväntningarna lite högre även om det fanns en viss oro inblandad då man hört blandade åsikter om just denna årgång som nu bör anses hyfsat gammal (för att vara ett amerikanskt suröl.) Cable Car är en hyllning till den välkända puben "Toronado" i San Francisco och även denna på 7% ABV.

Första förvåning kommer redan vid upphällning, ett ganska ljust men trots allt kopparfärgad och extremt klart utseende med ett litet bubbligt skum som lämnar minimala rester på glaset. Det såg tyvärr ganska dött ut även om det inte var i närheten av så kolsyrelöst som många av bryggeriets andra nitlotter.. Vid första "sniff" på ölet kan man konstatera att ölet antingen är för gammalt eller bara har lagrats väldigt illa alternativt både och.. Hursomhelst erbjöds en del källartoner tillsammans med vassa och kryddiga inslag av apelsinskal, lite persika och söta äpplen, lite lätt ost och "funk". Ett väldigt ofriskt öl med en ännu spretigare och konstigare smak av det som fanns i aromen dock med en icke välkommen ganska bitter och otrevlig eftersmak. En stor besvikelse och ett riktigt bottennapp med andra ord.. Nåja, vi ryckte på axlarna igen (även om det var en lite mer uppgiven ryckning denna gång) och körde med en liten palettrensare i form av en riktigt usel dubbelbock bryggd med kaffe, rätt meningslös och ej värd att skriva om: Beeeeep.

Åter igen surt, nu då, nu jävlar får väll Lost Abbey ta och leverera? Veritas 004, en blandning av "Duck Duck Gooze", "Cuvee de Tomme" och "Yellow Bus" som landar på 8%, jag håller tummarna för att detta levererar något lite mer komplext än det vi tidigare under kvällen upplevt medans Rickard korkar upp..

Okej, bättre. En grumligt gul vätska igen med ett litet vitt skum. Detta vininspirerade öl doftade av skarp citrusfrukt, lätt stall och trä, en hel del frisk frukt och fruktsocker tillsammans med lätta toner av ljust bröd och vita druvor. Smaken levererade en riktigt trevlig rund och fruktig men samtidigt ganska syrlig karaktär av citron, persika, apelsin och träiga tanniner följt av en väldigt torr och syrlig avslutning med subtil funk och mer uppfriskande frukt. Gott och väldigt roligt att dricka, välbalanserat och snyggt, inte super komplext men väldigt drickbart och hyfsat mångdimensionellt. Äntligen ett öl som nästan lever upp till all hype detta minst sagt opålitliga bryggeri genererar.

Nåja, dags för ännu ett avbrott, denna gång med ett mer intressant öl dock.. 5000 TV presenterar "tre troopers och en stout".

ja vi var bara tvugna.. (och nej, vi var inte så fulla som vi låter.. Inte just då..)

Hur smakade denna imperial stout på relativt lätta 8,5% då? Förvåningsvärt fylligt och bra faktiskt. Förväntningarna var inte jättehöga men ölet levererade en ganska tät och mörkt chockladig karaktär med ganska väl avvägt rostade espresso toner som dock till en början slog en som något för syrliga. Detta tillsammans med en ganska frisk och lätt humlig eftersmak och the usual suspects som karamell och ljusare chocklad. Hyfsat välbalanserat och allmänt stabilt. Lite för snäll för Vader själv kanske men ett perfekt öl för hans lättsammare undersåtar. Nästa öl?

Isabelle Proximus.. Ett öl som jag provat en gång tidigare och som fortfarande levererade. Eftersom jag även skrivit om det tidigare (här) så lägger jag istället fokus på ett litet bonusöl som vi senare öppnade och som jag själv blev smått förälskad i. Vi snackar Captain Lawrence "Cuvee de Castleton", ännu ett suröl (precis som vi behövde mer) på 6% bryggt med Muscat druvor och enligt flaskan "kryddor" samt lagrats på vinfat.

Färgen var blek, ganska grumligt orange med ett minimalt vitt skum som fräste till och sedan rymde sin väg. Aromen var fantastiskt juice-lik med häftiga inslag av fläder, lite funk, citrusfrukter, persika, våt tobak, nyskuret gräs och ett vinöst druvigt, ganska rent intryck men trots det med komplexitet och en väldigt vänligt, stabil men icke påträngande syra. Smaken var väldigt lik aromen fast med bättre "tjong" i syran, väldigt välbalanserad och mångdimensionell med en härligt torr och lång eftersmak av brett, en subtil bitterhet och vinösa fat-toner. Ett ganska lättducket och skitroligt under av öl faktiskt och något som lyfte humöret ordentligt efter ett par av kvällens besvikelser. En del Captain Lawrence har nu importerats (till Danmark, än så länge..) och det är bara att hålla tummarna för att Jeppe lyckas få hem lite av bryggeriets ytterst intressanta experimentöl för det här var så jävla bra att jag bara måste ha mer. Punkt slut.

Eller inte riktigt, vi hann med ett bottennapp till innan kvällen var över. En imperial stout ifrån en flaska så ful att vi knappt ville ta ett foto på den, en imperial stout så äcklig att vi hällde ut majoriteten av ölet i vasken.. Vi snackar Angel Citys "Rahsaan Roland Kirk Stritch Imperial Stout". Ett öl som hade fått vilken jazzmusiker som helst att tappa takten.. Vi snackar brutal kemisk bitterbeska, obehagligt hårt rostat, sa jag kemiskt? Nåja, man kan inte få allt här i livet.. Ett par av de andra ölen var ju riktigt bra och det var en allmänt god kväll i goda vänners lag. Jag tror att jag senare i veckan kommer summera våra intryck av dessa tre "surölsprovningar" med frågeställningar som "kan amerikanarna göra bra suröl?", "vad är poängen med amerikansk suröl?", "är de värda hypen de genererar i sitt hemland?", "spelar de i samma liga som riktig spontanjäst öl och bör man ens jämföra dessa?". Med mera..

PS. Jag insåg nu att jag glömde nämna ett litet experiment Markus stod för mitt i provningen.. Jag överlåter det till honom att skriva om det (känn press Markus) men kan säga som så att det involverade öl... Och bourbon... Och glas... God söndag på er!

Spontan onsdagsprovning

2010-04-09T11:22:00.009+02:00

Det är inte ofta nuförtiden som man spontant en eftermiddag/kväll lyckas dra ihop en liten provning, det är inte ens ofta man får en helg fri till välplanerade provningar men i onsdags, ja då hade fyra Malmöbaserade ölnördar flytet att alla komma undan vardagen för några öl som trots "sista sekunden ihopslänget" visade sig bli en ganska stabil uppställning.

Det var med viss nervösitet som jag då serverade det första ölet, ett öl som jag själv enbart provat en gång innan och älskat, ett öl som ingen annan vid bordet hade provat tidigare och antagligen på grund av min "hype" hade ganska höga förväntningar på. Kanske till och med lika höga förväntningar som jag själv och visst blir man lite orolig när man provat ett fantastiskt öl för något år sedan och sen då ska återvända till det igen. Man frågar sig själv: var mina smaklökar kanske ur spel? var jag påverkad av något djupt rotad hype eller influerade ansträngningarna att få tag i ölet omdömet? Man vet aldrig, psykologin bakom öldrickande har minst lika mycket om inte mer med intrycket att göra än den faktiska smaken på själva ölet. Men nu fanns det ingen återvändo.

Southampton Russian Imperial Stout ifrån i år, 2010, rakt ner i kuporna, ett riktigt svart öl (jag har lampor, jag kollar mina öl mot ljuset, det var kolsvart) med ett krämigt, närmast gräddigt rikligt mörkbrunt skum. Ett fantastiskt och respektingivande utseende på en imperial stout. Aromen levererade precis vad jag väntat mig, ryckte tag i mig, väckte mig med en frisk fläkt av humle, hårt rostad malt, gräddig karamell och allt annat jag antecknade första gången jag provade ölet. Var det någon skillnad på denna årgång och 2009'es version jag också drack hyfsat färsk förra året så skulle det vara ett lite kraftigare humlebett i både doft och smak men i övrigt levererade ölet samma balanserade men ändå storslagna upplevelse och vi satt alla och samtalade om hur jävla skönt det var med en imperial stout utan kaffe eller fatlagring som verkligen smakade hur jävla bra och hur jävla mycket som helst, åh o-ekade IS vad vi saknat dig!

Nåja, vad händer med denna ganska skarpt rostade och välhumlade svarting om man låter den sansa sig i ett par år? Det enda sättet att få reda på det är att lägra skiten men orka? Nää, jag bytte till mig en färdiglagrad flaska istället och kapsylen på den rök med mindre motstånd trots att jag generellt sätt föredrar mina imperial stouts hyfsat färska. Dvs med lite kick o humlebett, lite mer espresso och bitterchocklad och lite mindre mesig mjölkchocklad och melass..

2008 Southampton Russian Imperial Stout levererade tyvärr just det jag inte uppskattar sådär jätte mycket med lagrad imperial stout. Lite för snällt och runt, mindre rostat och beskt, mer portigt och mjölkchockladigt. Sen var det inte på något sätt dåligt men kontentan av provningen emellan just de här två årgångarna blev att ölet säkert lagras bra i ett år eller så men mer ska man nog inte riskera. Sen är det såklart en smaksak, hur mycket "punch" vill ni ha i era imperial stout? Är ni en Slottskällans eller Yeti människa?

En liten besvikelse där för min del men man kan ju vara glad att man drack upp flaskan och inte lät den stå ännu längre o humöret drogs knappast ner ytterligare då fler spännande öl stod på listan. Jag ska undvika ett monsterinlägg och fattar mig kort angående först Cascade "The Vine".

Ett "suröl" som inte var sådär jätte surt utan snarare druvigt, godisfruktigt med en mycket egen karaktär. Massvis med vingummi och fruktsocker i doften, mer syra, lite ek och minimalt med funk i smaken följt av en väldigt torr eftersmak som gjorde ölet farligt lättdrucket på 9,2%. Ett ganska svårdefinierat och mycket eget öl, men det var just detta som gjorde att det var så jäkla roligt att dricka. Fyra falaflar av fem möjliga! (det är nog första gången jag sätter ett betyg här på bloggen.. Ta inte det på allvar, det kommer ej hända igen.)

Nästa objekt var desserten. En liten men ack så stark flaska ifrån det obskyra (men enligt mig stabila) bryggeriet "Kuhnhenn" (man är en nörd när man inte längre behöver kolla upp hur bryggerinamnet faktiskt stavas..) En extremt upp-pumpad svartvinbärsbira vid namn "Tenacious Cassis" på, enligt Ratebeer 16,5%..

Här snackar vi ingen skumkrona (duh) och en mörkbrun sådär halvful färg. En doft av.. Svartvinbär.. Slår en.. O ja, inte jätte mycket annat sådär vid första intrycket. Ölet drar igång diskussionen vid bordet, sådana här öl är intressanta då de frambringar citat som "det är ju förfan inte öl", "luktar saftkoncentrat" osv. Jag håller käften och behåller mitt förtroende för Kuhnhenn, i alla fall tills jag har tagit några smuttar. Utöver just tjock o söt svartvinbär hittar jag en viss lagringskaraktär (inte konstigt då ölet har lagrats på bryggeriet sedan 2007) som för tankarna åt kakaopuder och portvin. Även en minimal karamellton är närvarande men det är rakt igenom svartvinbär som dominerar. Inte fantastiskt men ganska kul och man får verkligen ta det för vad det är, ett riktigt dessertöl. Men vidare till något helt annat..

Efter sött kommer beskt och rostat igen.. Säkerligen mörker 2009, en välhumlad imperial stout på 9,6% och 85IBU. Ölet hade stått kylskåpskall sedan strax efter släppet för att bibehålla så mycket som möjligt av humlekaraktären som enligt många är väldigt viktigt för detta öl, och humle, ja humle det var där en hel del av även om det balanserades upp av en förvåningsvärt fruktigt och snällt rostad maltkaraktär. Ölets enligt mig kanske bästa egenskap var dock kroppen, tjock, lite kletig och närmast tuggbar. Extremt fylligt, fruktigt och utan all humle hade det varit ganska svårdrucket men nu klarade ölet sig precis genom att snyggt balansera på gränsen till.. Obalanserat.. Nu i efterhand, efter att ha druckit alla tre buteljerade årgångar av "Darkness" kan jag känna att det är en riktigt bra imperial stout som dock inte när ändan upp i toppen. Ett typiskt offer för den välkända amerikanska hypen kanske..

Som avrundning poppade vi sedan en god bekant, en frisk, unik och ganska potent saison ifrån Fantome, störd jästkaraktär är väll det enda jag egentligen har att säga..

Nästa inlägg kommer om någon dag, då blir det en rapport om den sista av tre delar "surölsprovning". Höga förväntningar här, hoppas att det blir värt att skriva om..

Wäää

2010-04-03T12:35:00.003+02:00

Jag har en "Früli" i kylen.. Och jag åkte på en rejäl förkylning.. Tacka fan för det. Öl och förkylningar är inget kul (inte ens fruktöl) så det kommer nog vara tyst här tills bakterierna är borta.. Men ja, jag återkommer, dock inte med en recension av "Früli", det känns lite för förutsägbart. Däremot har jag ögonen på en flaska Southampton Russian Imperial Stout (för att fira att man blivit av med en förkylning?) som jag nog inte kommer kunna låta bli att skriva några ord om trots att jag gjort detta tidigare..

Och nu insåg jag precis att jag missar Bishops Arms öppnande av gamla ölfabrikens "Islay-Cask" imperial stout ikväll som de kommer sälja smakprov av.. Fan, jag som så länge har velat prova den men samtidigt alltid snålat då en liten ynka 375ml flaska går på rätt många hundralappar.. Man ska aldrig snåla. Nåja, man kanske vågar hoppas på att näsan cleanar upp sig tills ikväll? (med hjälp av whisky!?) Tveksamt men man lever på hoppet..

Mohawk "Extra"

2010-03-31T20:05:00.002+02:00

Förväntningarna på denna 7,5%'iga imperial/dubbel IPA eller "Extra IPA" har varit ganska höga, inte minst efter besvikelsen "Rye IPA" och självklart även på grund av seriens smärre hype. Samtidigt, vem hoppas inte på en klockren, färsk och välhumlad ale i systemets fasta sortiment? Jag har själv hunnit med att dricka fyra flaskor och här är mina åsikter om det..

Mohawk "Extra IPA" är bärnstensfärgad med ett ganska tätt smutsvitt skum som lämnar rätt trevliga vävliknande rester på insidan av kupan. So far so good eller? Mjae, utseende har väll ingen större betydelse (beroende på vem man frågar) men det ser väll lite.. Mörkt ut? Doften som bjuds är av tallbarr och grapefrukt, honung och kåda samt lätta kemiska toner men framför allt en lite väl påtaglig brist på friskare passionsfrukt och ananas toner. Det framstår helt enkelt som lite för maltsött, jag får nästan barleywine vibbar (amerikanskt barleywine då såklart.) Låter man sedan ölet krypa upp lite i temperatur så avslöjas även en hel del alkohol, något som inte bör närvara då ölet, inom "sin stil" är relativt alkoholsvagt. Smaken levererar i sin tur tyvärr ungefär vad doften lovar, en ganska baktung och kletig sak med påtaglig avsaknad av friskhet i allmänhet. O nej det är inte så att det smakar gammal humle, humlen känns bara lite lätt felplacerad med en för kraftig grenig beska i förhållande till ganska söta maltigheten och brist på aromatisk fräshör. Det blir nästan lite sådär omotiverat beskt. En rejäl efterbeska absolut men avsaknaden av aromatiska egenskaper gör att det känns lite onödigt och ölet framstår närmast som bordust och osofistikerat. Ett bra "försök" och igen, "bra för att vara svenskt" men utan finess eller den mycket viktiga "friskheten" som i alla fall jag uppskattar mest i en absurt överhumlad IPA. Faktum är att det faktiskt framstår mer som ett överhumlat, lite lättare barleywine alternativt en importerad amerikansk imperial/double IPA som tappat mycket arom men behållit den mer seglivade beskan.

Nu låter väll detta som en ren rå sågning men faktum är att det är ett litet steg i rätt riktning och när humlebegäret slår till, ja visst då kommer det dimpa ner en flaska till i korgen trots allt. Mycket hellre denna än en djupt sovande "Torpedo" ifrån Sierra Nevada tex. Förresten, vad tycker ni om Torpendon nu när den har stått till sig på systembolagets hyllor? Vid lansering så blev jag själv jätteglad, detta samtidigt som jag ställde mig frågande till huruvida ölet kommer överleva i rumstemperatur bredvid någon dammig engelsk ale på hyllorna, och vi kan säga som så, jag köper inte ölet längre.. Jag hoppas att Mohawk Extra kommer gå åt (även om jag är skeptisk till det) och att det blir lite rotation på skiten för står denna till sig, ja då har vi verkligen ett blaskigt amerikanskt barleywine istället en "extra IPA" på hyllorna. Lycka till, humle..

Livet är surt

2010-03-27T16:54:00.004+01:00

Javisst har ölbloggandet varit lågt på senaste men nu har jag väll ändå slagit rekordet? Ja det har jag nog och med ganska god anledning. Denna "öl blogg" har alltid varit hyfsat personlig och ytterst ärlig, det har lite varit min "nish", jag kör berättelser kring öl med personliga inslag och en personlig ton på det hela sen får man ta det för vad det är. En annan "nish" jag haft på senaste kan väll också anses vara att jag i stort sätt bara provar massa öl som normala systemet shoppare inte får tag i. Lite smådrygt kan jag föreställa mig men det blir nog till att hålla nere på det i framtiden även om detta inlägg antyder något annat. Men vafan, åter till det personliga. Så, när jag fredagen den 12'e mars tillsammans med ett par andra ölnördar satt och drack dessa öl:

Ja då fick jag ett telefonsamtal i början av provningen som antydde att mitt och min dåvarande flickväns förhållande var slut. Jag försökte svälja detta och fortsätta svälja god öl med gott mod och med hjälp av lite traditionell förträngning och visst funkade det, dvs tills provningen var över och sambon kom hem med det slutgiltiga beskedet som innebar en ganska stor förändring.

(Ölfestival i Köpehamn 2008, en gemensam favorit var färsk Mikkeller "Not Just Another Wit", pölsen var också god.)

Så nu har jag flyttat, bor fortfarande i Malmö, lite närmare några av de bättre pubarna dock utan någon som hämtar hem Yetis åt mig, eller ger mig nöjet att hålla i ölprovningar för ovetande kollegor, eller gör mackor åt en när man promenerat till ströget utsvulten efter ett tungt ölbutikken besök, eller kallar Hair of the Dogs "Matt" spritig, eller delar Maharaja Imperial IPA med en på Ölbaren, eller retar en för att det tog två timmar för en att dricka upp sin första Thomas Hardys då denne fick sitta bredvid och titta på, eller någon som ger en öl och ölglas i födelsedagspresent trots att det är vad man minst behöver alternativt drar med en till en bra ölpub för käk bara för att i smyg ha planerat att ett par ölnördar ska dyka upp och överraska mig med öl och ölnörderi, eller någon som vill dricka upp ens Cantillon Blåbaer trots att denne egentligen inte gillar suröl, eller något som utstår en hel ölfestival för ens skull, eller någon som långsamt trollar bort morgonståndet med sin varma insida sent en ljummen bakissöndag.. Uops, oj.. Nej nu räcker det!

Hursomhelst... Snällt nog så utförde "X'et" trots vårt avslut två byten åt mig under hennes senaste besök i New York, så som avslutning fick jag hem några riktigt trevliga öl att dränka mig i.. Eller dränka mina sorger i.. Eller inte riktigt men i alla fall ett gäng öl att i framtiden njuta i gott sällskap. Framförallt Southampton Russian Imperial Stout är jag mycket glad över då jag fullkomligt älskade den första gången jag provade den men även ännu en flaska "Matt" är fin att spara till ett mycket speciellt tillfälle, typ till cigarren det var tänkt att jag skulle röka efter mitt första barn anlänt, men det vore ju synd att paja Matt med ciggarrök.. äh, skitsamma, jag kanske tar den ikväll. Det är ju trots allt lördag. Tar nog fan en Southampton på det också, gött. Nåja, här är ölen minus Bells "batch 9000" som dracks upp igår..

Såja, nu vågar jag påstå att jag typ är tillbaka på spåret (haha..) och gårdagens "surölsprovning" eller "surölsprovning del 2" (del 1) rivstartade detta med en brutal line up av Russian Rivers Damnation (inte sur men vafan), Temptation batch 4 o Beatification batch 2, Consecration batch 1 samt Supplication batch 3 och 4.

Egentligen tänkte jag dra med den nyligen hemkomna "Cuvee de Castleton" också men kom fram till att vi inte behövde mer suröl utan snarare något som bryter av lite så det fick bli Bells "batch 9000". Rickard bidrog även han med ett "avbrytar öl", en IPA vid namn Jai Alai ifrån Cigar Citys "Humidor series" (cederfatlagrade öl.) Ytterst spännande men hur smakade allt egentligen? För att få reda på mina åsikter om Russian Rivers suröl så klicka på respektive ölnamn ovan, den enda ifrån bryggeriet jag inte testat innan var "Damnation" och ja, vad ska man säga?

En fin ljus, blond med ett tätt vitt skum till ytan, en förvåningsvärt slätstruken och lite grynig insida som inte alls imponerade med någon fräshör. Lite kemisk (bränt plast), lätta estrar och bröd. Värt att notera är att jag inte väntade mig någon super funky monster blond, det är trots allt bara en ren blond, helt utan bakterier eller dylikt men även som "blond" var den ganska slätstruken och trist.

Mer intressant var då Cigar Citys Humidor Series "Jai Alai". En grumlig orangefärgad IPA med ett tätt smutsvitt skum som lämnade vettiga rester på insidan av vinglasen vi använde. Doften var väldigt udda, mycket kryddig och skumt träig med tydliga fruktiga toner av aprikos och persika, en del tallbarr och lätt karamell. Smaken var även den extremt udda, kryddig och avig men trots allt ganska kul och fortfarande med en hel del juice-lika "IPA aspekter" som nog hade imponerat mer om ölet var färskare.

Kvällens för min del sista nya öl var då Bells batch 9000. Förväntningarna var sådär, "a great ale for the cellar" (som det står på etiketten) = ett öl som behöver lagras för att bli riktigt bra. Så det var med viss skepticism som jag knäppte av kapsylen på detta 12,5%'iga monster bryggt med lakrits och melass. Första intrycket var dåligt, en ganska ljus färg för en imperial stout med ett lite för ljust skum. Aromen imponerade heller inte nämnvärt utan bjöd mest på söt melass och väntad lakrits, lite anis, karamell och kakdeg. Smaken var lyckligtvis betydligt bättre med absurda mängder lakrits, söt karamell, rostad malt och melass. Påminde lite om "Dark Lord" men som Markus sa "en light Dark Lord". Eftersmaken var trots allt hyfsat torr med en härlig ton av smygande lakrits och lite alkohol. En trevlig imperial stout som dock inte lever upp till förväntningarna man har och bör ha på "Bells".

Har jag något mer att tillägga denna ytterst obekväma läsning? Ja! Jag vill utlova tätare inlägg i framtiden då det står en hel del spännande provningar på schemat. Jag vill även lova en "andersand" bittrare och mer kritisk än någonsin, mer dålig humor och massvis med skitkastande, subtilt toalettringskissande och annat som man inte ska ta på för stort allvar. Vi ses!

PS. Är det någon som tycker synd om mig för att jag har blivit dumpad så tar jag gärna emot tröstöl (gärna barrel aged grejer och suröl, IPA och IIPA är också välkomnat så länge de är färska.) Min e-post är tillgänglig via profilsidan så skicka mig ett brev så kommer jag svara med min nya adress.

Mohawk Rye IPA

2010-03-01T17:59:00.004+01:00

Systembolaget idag, precis som de flesta andra ölnördar.. Mohawk "Rye IPA", precis som de flesta andra ölnördar. Prova Mohawk ikväll som många andra ölnördar? Japp, det var ju ett bra tag sedan man skrev om något intressant ifrån vårt kära "system". Förväntningarna och känslorna inför öppnandet av ölet är spända och ganska höga, lite blandade.. Man är ju inte bortskämd med bra svensk IPA men efter en "pale ale" som Oppigårds "Amarillo Spring" vågar man plötsligt hoppas, tänk om vi kan få färsk, fräsh IPA tillgängligt via systembolaget? Jag köpte två flaskor för säkerhetskull..

Färgen är mörk koppar med ett ganska stort smutsvitt skum som lämnar sköna, spindelväv liknande rester på insidan av kupan. Doften är sött fruktig, lite druvig och kakig med inslag av tallbar, knäckebröd och tropisk frukt samt bitoner av smör och något som kan liknas vid bränt gummi. Smaken är ganska maltig, söt och lite smörig med fruktiga humletoner som snabbt övergår i torra, bittra och talliga toner med krusbärs inslag. Eftersmaken är närmast kemiskt bitter, riktigt bitande och torr. Trots att jag uppskattar ölets fräsha humleprofil och faktumet att det är torrt så slår det mig som lite rå-bittert (omotiverat beskt och svårdrucket) och skevt med lite väl mycket kemiska toner som spretar hit och dit, det är udda mjukt smörigt i munnen följt av kemiskt beskt i eftersmaken, en kontrast som gör att ölet framstår som ganska obalanserat. Lite synd det här, det är inte dåligt men skillnaden mellan "helt okej" IPA och riktigt "bra" IPA är väldigt stor och tyvärr innebär det att jag inte kommer göra några återköp. Det lyfter liksom aldrig riktigt och humle friskheten hoppar inte runt i munnen och bjuder in till en ny klunk.

Jag tar och håller tummarna för att "Extra" och "Sommar" Mohawkerna blir bättre, detta visade trots allt viss potential med en fräsh fruktighet och en inte allt för kletig eller karamellig maltgrund.

En lite senare uppdatering.. Ölet avslöjar mer av den där omtalade "mintigheten" närmare rumstemperatur och även de kemiska bismakerna dämpas lite i just smaken, beskan blir man lite lätt immun mot efter ett tag och alkoholen känns av lite lätt sådär 40cl senare.. Ett litet plus med andra ord.

Det där första starkaste ölet..

2010-02-22T21:33:00.004+01:00

Som kort nämnt i mitt förra inlägg provade jag BrewDogs "Tactical Nuclear Penguin" i fredags.. De som känner till min blogg vet att jag kan uppskatta extrema öl.. De som känner till mig blogg vet antagligen också att jag har ganska svårt för BrewDog så, vad tyckte jag om detta (nu glömda, tack vare "Sink the Bismarck") hype öl?

Mjaee, det var väll sådär. Färgen var brun, precis som färgen på alla bryggeriets imperial stouts, något som jag personligen finner ganska avtändande, det är liksom ett lite dåligt intryck när det vankas rostad o smakrik stout. Självklart saknade detta öl också skumkrona, något man knappast väntat sig av ett öl på 32%, däremot hade ölet tunga "legs" (som synes ovan.) Aromen var först nästan enbart sprit och islay-lik rök men efterhand som näshåren brändes bort avslöjades dofter av saltlakrits och lätt ljusare chocklad. I munnen brände ölet till rejält och smakade en hel del sprit men lyckligtvis snackar vi ingen spritig "vodka eftersmak" utan bara en rejält värmande sensation tillsammans med skarp lakritssmak och lättare rökiga toner. Just saltlakrits, rök och lätt chocklad är vad ölet bestod av och det är just det ölet faller på, det är alldeles för o-komplext för att motivera alkoholstyrkan, alkoholstyrkan som den dock döljer hyfsat väl. När jag dricker "saker" över 10% och upp vill jag generellt sätt ha mycket komplexitet, subtila nyanser, saker som händer under tiden man dricker och något som motiverar "smuttande". Det här var alldeles för starkt för att kunna drickas snabbt men alldeles för trist för att långsamt sitta och njuta av. Kalla mig kräsen men om jag dricker någon form av "whisky substitut" så måste det faktiskt vara otroligt komplext och roligt att dricka (balanserat, nyanserat, varierat) för att just motivera hela situation och det här räckte inte värst långt tyvärr. Nej alltså, mjaeee, det här var "mjaeee" och just mjaee räcker ju inte när man pungat ut 270kr för 15cl (ja jag drack så mycket, vill ju verkligen känna på biran.. Om inte annat för att etsa fast det i minnet och på så sätt slippa prova det igen..) Och innan någon kommer och säger "men ööh, ölet är ju så starkt, man ska bara dricka ett par centiliter öööh" så låt mig säga att jag förde mina anteckningar och söp in mina främsta intryck under de första fem centiliterna eller så, över de resterande dropparna satt vi bara o snacka random skit i stort sätt. Så, ölet får ett plus för att det inte framstod som så spritigt som man skulle kunna tro (speciellt efter att ha provat Tokyo*) och sen får det ett minus för brist på komplexitet samt ett extra minus för att det brände min flickväns läppar. Slutligen så förstår jag inte vad poängen är med ölet förutom att "slå rekordet" när det saknar så mycket och är så pass onyanserat. Nej, BrewDog borde kört en "Dave" om de nu skulle upp i extrema alkoholhalter och då först och främst fryst ett bra grundöl och sedan för det andra låtit det mogna lääänge (minst tio år?) gärna på en extra smakgivare (tunna) för ytterligare dimensioner. Men njee, det känns inte riktigt som det långsiktiga tänktet finns där.

Lite "rysk flod" med mera..

2010-02-20T15:55:00.002+01:00

I veckan var det äntligen dags, ett 17 kilos paket ifrån California damp ner med 1 liter Blind Pig IPA, 2 liter Pliny The Elder, (nästan) 2 liter Pliny The Younger samt en bomber av Valleybrews "Imperial IPA" Uberhoppy (+ lite Russian River suringar.) Först ut var det tänkt att jag, Rickard och Markus skulle kränga alla dessa samt lite Hopslam vid samma tillfälle men insåg snabbt att vi hade blivit lite väl fulla om vi hade försökt oss på något sådant o då det vankades vardag därefter nöjde vi oss med att dela en "Elder följt av lite "Younger".

"Elder" som vi fick hem var otroligt fräsh och god o slank ner som en dröm, kanske extra fort då vi hade en growler att vara nervösa över i kylen (man vet ju aldrig hur de där grejerna håller..) Growlerns swingtop flög dock upp med en rejäl smäll och vi såg tecken på liv.. Ner i kuparna och sedan tystnad, fokus.

Ölet var exotiskt ljust bärnstensfärgat med ett litet vitt skum som kämpade för sitt liv ovan på ytan, det vaknade till liv igen efter en snurr och lämnade i sin tur lite rester efter sig på insidan av kupan. Aromen var till en början något dov men när ölet värmde upp sig lite avslöjades toner av söt parfymerad humle, ananas, grape, persika och apelsin tillsammans med en mild och väl avvägd kakig och lätt karamellig maltprofil. Smaken av Younger kan väll bäst definieras som "ananas nektar ifrån gudarna i California", väldigt söt och fruktig till en början, med de ovannämnda komponenterna ifrån aromen, men med en värmande torr finish som snabbt bjuder in till en ny smutt. Jag tror jag drack runt en bomber (65cl) av ölet och hade utan problem fått ner ett glas eller två till.. Visst, lite "hop high" kände man sig, eller kanske snarare "hop low" för man blev sådär dåsigt seg i slutet på growlern, lugn och harmonisk, detta medan en bitande och nästan eldig bitterhet dansade runt på tungan o tvingade en att dricka vidare.. Verkligen en upplevelse och ett bevis på att brygga bra humlebomber inte är i närheten av att "bara kasta i massa humle". Något som är värt att nämna med Younger dock, om man ska vara lite "kritisk" så är det att den nästan framstår som mer "normal" i jämförelse med sitt äldre syskon som är ännu mer tropisk ananasjuice i karaktären. Younger har ju en betydligt sötare helhet och en tydligare maltighet som trots dess originalitet ändå för tankarna åt mer "normal imperial IPA". Detta medan "Elder" snålar med malten vilket verkligen framhäver de tropiska humletonerna ytterligare. Hursomhelst blir man ju inte lika packad på Elder (bara 8%..) så Younger har sitt syfte här i världen, iaf under en kort period vart år.

Sen blev det torsdag, smälta lite intryck, typ vila levern (lite..) Men efter torsdag kommer fredag då jag, Markus och Rickard skulle samla oss igen för att dricka upp lite av skiten vi samlat på oss under höst o vinter, framförallt suringar ifrån Russian River då men.. Som så ofta när vi planerar grandiosa provningar så går något fel o Markus kunde inte medverka så.. Jag och Rickard fick helt enkelt göra det bästa av saken och klämma ett par av ölen som vi inhandlat på senaste tiden istället. Jag kunde dock inte helt glömma tanken på Russian River suringar och då jag hade en extra flaska av den senaste batchen "Supplication" tänkte jag att det kunde vara en bra inledning på kvällen och ett litet plåster på såren. "Supplication" är en "brown ale" lagrad 12 till 15 månader på Pinot Noir vintunnor med "Brett", "Peddo" o "Lacto" samt tillsatta körsbär. Ölet var helt nytt för mig och det var med ganska höga förväntningar som korken poppades som ett pistolskott i köket.

Ölet hade ett väldigt vackert utseende, ljusbrunt med en brinnande orange ton. Ovanpå vilade en ovanligt stabil (för att vara ett suröl) och fin vit skumkrona som efter en snurr i vinglaset lämnade fina snövita strängar av rester efter sig. Doften av ölet var till min förvånad ganska dämpad och nästan lite anonym, irriterande svår att "komma åt" men avslöjade trots detta toner av vanilj, trä, syrliga citroner, lite läder, funk och förvåningsvärt subtila körsbär. Lite oroväckande med en så pass subtil och icke-utstickande arom i ett "suröl" men mina faror var obefogade då första klunken sprängde mitt sinne i tusen bitar. Ölet började lite smått sött och väldigt fruktigt med tydliga körsbärs och trä toner, fräsh vanilj och snäll citrus tillsammans med ytte pytte funk. Ölets absolut mest imponerande aspekt var när det gled ner och syran fullkomligt exploderade i munnen, sträckte sig ut i hela käften och verkligen skakade liv i en, detta utan att tappa komplexitet eller framstå som rå då vanilj och trätoner följde med hela vägen tillsammans med en häftigt "köttig" körsbärssmak. Eftersmaken var uppenbarligen väldigt torr med genuin ek, kraftfulla tanniner och åter igen en närmast fruktköttig körsbärskaraktär tillsammans med en frisk vind vanilj o citronsyra. Ett öl som var otroligt roligt att dricka och den alldeles för lilla 375ml flaskan tog slut otroligt snabbt. Ett öl jag verkligen ser fram emot att dricka snart igen, förhoppningsvis blir det då att jämföra denna nya batch mot en äldre ifrån början på 2008, spännande.

Efter Supplication följde hursomhelst ett mindre sofistikerat och mer alkoholiserat öl vid namn "Tactical Nuclear Penguin" men jag kan tyvärr inte beskriva denna då jag blev alldeles för full någonstans mellan "utseende" och "smak" under mitt antecknande. Om jag lyckas utläsa dem så återkommer jag kanske senare..

Kph besök + paketuthämtning = tungt (och gott)

2010-02-13T13:36:00.001+01:00

Igår var den mest öl-laddade dagen på väldigt länge.. Det började med att jag gick upp ur sängen, åt frukost, kollade ölbloggar och diverse ölsighter följt av en promenad till det närmaste torget där jag mötte upp med Rickard och Anders (Anders37 kallar jag han) för en kvick promenad till centralstationen där vi mötte upp med Niklas o sedan hoppade på tåget för en kvick resa till Ölbutikken som igår firade sin femte födelsedag. Självklart innebar detta ett mindre spektakel med ett specialbryggt barleywine ifrån Mikkeller vid namn "BW5", ett öl lagrat i fyra år o blendat med ett ettårigt fatlagrat barleywine, ölet var torrhumlat och den lagrade delen hade även fått en tillsats av sura körsbär.. Det smakade "trevligt" med mycket sötma och söt men inte ofräsh humle, lite värmande men inte spritigt men lite slätstruket för vad beskrivningen utlovade. Utöver Mikkellers specialöl hade även Amager bryggt en imperial stout åt butiken lagrad ett år på ekfat, detta ölet fick man dock köpa med sig hem vilket jag så klart gjorde.. Utöver specialöl bryggda till butikens födelsedag så hade Jeppe och Mikael dagen i ära (eller gårdagen i ära då de faktiskt fyllde i torsdags) dragit fram ett gäng helt galna öl ifrån lagret. Vilka öl det rör sig om kan ses nedan.. Så, skit i Köpenhamn, efter en flabb bira och en smockfull ryggsäck bar det hem till Malmö igen men inte utan ett stop på vägen.. Då på posten där ett 12 kilos paket väntade packat med just 12 stycken öl.. Upp med skiten på bussen, pust, stön, trängsel, helvete och hemma.. Äta.. O packa upp o titta!

Ovan har vi direkt ifrån USA East End Gratitude 2007 och 2008, Pelican Perfect Storm, Midnight Sun Arctic Devil, Voodoo Black Magick och Founders Canadian Breakfast Stout. Indirekt ifrån USA (och lite ifrån Danmark) har vi The Bruery Autumn Maple och Barrel Aged Autumn Maple, The Bruery Saison de Lente, The Bruery Hottenroth Berliner Weisse, Lost Abbey/Pizza Port Cuvée de Tomme och Bourbon Barrel Angels Share samt Amagers exklusiva "Ölbutikken 5" och Nörrebros "Seven Port", "Seven Bordeaux" och "Little Korkny Port". Efter tagen bild av ölen ovan insåg jag också att man inte ser ett av de mest spännande ölen ifrån butiken besöket, Jolly Pumpkin "Perseguidor 4" och jag orkade inte heller dra ut mitt sexpack Hopslam ur kylen som även det dök ner ifrån staterna igår. Men ändå, en rätt okej "beer haul".

Så vad gör man med så mycket öl? Jo Markus o Rickard kommer över så att man kan hugga in på några, först ut Founders "Canadian Breakfast Stout", ett öl som var "handbuteljerat" då det enbart serveras på fat i USA, vilket, gjorde att vi så snabbt som möjligt ville dricka det då handbuteljerade flaskor kan vara lite osäkert. Så vi knäpper upp den etikettlösa flaskan o den pyser finfint med lite livliga bubblor. Ölet som ingen av oss någonsin trodde vi skulle få prova glider ner i tre kupor sen är det dags..

Ölet var som väntat i princip svart med ett litet mörkbrunt skum som lämnade galet sexiga rester efter sig på kupans insida. Jag var till en början lite lätt skeptisk till ölet och hela idéen bakom det, lägga Founders relativt lättdruckna "breakfast stout" på bourbon tunna som tidigare innehållit lönnsirap? Klarar ölet verkligen av den behandlingen? Blir det inte total våldtäkt o total brist på komplexitet? När jag tog min första sniff så var första reaktionen "vad fan är detta?" följt av "för helvetes jävlar vad gott det luktar!". Doften var generös o varmt inbjudande av vanilj, honung, bourbon, ljus och mörk chocklad, brownie kakor, söt sirap, toffe, cararmell och lite lite kaffe. Jag satt o sniffade på ölet i ca fem minuter innan jag ens vågade mig på en försiktig munfull.. En munfull som i sin tur bjöd på ett otroligt vackert arrangemang av söt, fet sirap, mörk chocklad, massvis med nygräddade fylliga chockladkakor, vit chocklad, lite lite bourbon (inte alls så mycket som jag hade väntat mig) och lite lite melass. Ölet avslutade med ett helt otroligt maxat klimax av rostat kaffe, mörk gräddig chocklad, en stabil markerad kaffebeska och en perfekt hetta som på ett absurt vis, vågvis svalkades ner av en härlig lönnsirapssötma som efter en liten smutt hängde kvar i hela munnen och förlängde eftersmaken till något betydligt mer bombastiskt än vad det torra grundölet levererar. Just detta var helt galet, hur sirapen fungerade med den ganska torra och kaffedominerade breakfast stouten, sötman drog liksom fram grundölets chocklad toner och bidrog med en "fethet" som faktiskt stundtals förde tankarna åt "Dark lord" samtidigt som sirapen på ett imponerande sätt drog ut eftersmaken till en smärre evighet. Både jag, Rickard och Markus satt helt bortblåsta o nästan lite melankoliska efter sista droppen.. Ett helt sjukt öl som jag inte vet om jag någonsin kommer få dricka igen.. Fastän jag måste.. fan..

När vi smält våra intryck och eftersmaken av den kanadensiska frukoststouten hade börjat tyna bort så kände vi att det var dags för något uppfriskande så vi testade The Bruerys "Hottenroth" Berliner Weisse följt av mer Bruery öl och lite annat gott som jag kanske skriver om i ett senare inlägg.. Kvällen blev ganska sen hursomhelst och det kändes när man vaknade i morse.. Ett tecken på en lyckad kväll helt enkelt.

Syrlig provning

2010-02-11T12:01:00.002+01:00

I förrgår var det äntligen dags för mig, Markus och Rickard att hugga in på lite suringar som vi suttit på ett bra tag nu. Vår grundtanke var att ha en stor "surölsprovning" redan i början på vintern men efter diverse schemakrockar och sjukdomar fick det vänta tills efter jul och då tog vi även beslutet att dela upp provningen i tre delar då det annars eventuellt hade blivit lite mastigt.. Så, surölsprovning "del 1".

Lineupen såg i grund och botten ur såhär: New Belgium La Folie, Panil Bariquée (USA versionen), Ithaca Brute och Allagash Gargamel men busiga Rickard kunde inte låta bli utan tog även med Allagashs Vagabond som jag inte kan förneka var ett välkomnat tillskott. Vi satt sedan ett tag o mumlade om vilket öl som var surast och vilket som skulle vara lämpligast att börja med vilket inte var alls självklart då majoriteten av ölen skulle vara "syrliga" men inte rå sura.. Så det slutade med att vi började med den 8%'iga italienaren Panil Bariquée (Sour) som vi hade hört skulle vara ganska mild.

Ölet var grumligt brunt med ett litet bubbligt skum. hade en träig och vinös arom av vanilj och syrliga bär, en ganska tunn smak av trä, bär, vinäger (lite mjölkig) och gröna äppel. Mycket drickbart för 8% och rätt skoj men inte på något vis hjärnsprängande.

Efter kvällens enda italienare och enda icke-amerikanare blev man ganska mätt på "brun" suröl så vi bestämde oss för att sticka emellan med "Ithaca Brute" som är ett gyllene ekfatslagrat öl med brettanomyces och champagnejäst på 6,5%.

"Brute" var grumligt gul med ett stor och livligt skum, hade en ganska mild och dov arom av brett, diverse fräsh frukt och vanilj. Smaken var till en börjar söt och fruktig med inslag av persika och päron men blev snabbt överrumplad av en förvåningsvärt kraftig syra som förde med sig bäriga och rika vaniljtoner och slutligen torrade till ölet ordentligt. Lyxigt och skoj men kanske något flyktigt och för livligt i längden med den champagne lika kolsyran som sprudlade sådär överjävligt.

Champagnen följdes sedan av mer "brunt", New Belgiums "La Folie" på milda 6%. En "Oude Brune" skulle man väll kunna kalla den, lagrad ett till tre år på ekfat står det på flaskan (men jag antar att de blandar årgångar?)

La Folie var hursomhelst grumligt brunt med ett litet beige skum. Ölet doftade fett maltigt o allmänt generöst med träiga vanilj o frukt toner tillsammans med lätt mjölkig chocklad och russin. Smaken var även den väldigt "fet maltig", tjock och söt till en början men torrade snabbt till sig tack vare en ganska kraftig syra som ledde till en lång sötsur eftersmak av trä och torkad frukt. Väldigt trevligt och smakrikt öl för att ligga på ynka 6% men kanske något enkelspårigt och endimensionellt för att anses som en riktig fullpoängare.

Här efter var det egentligen dags för två av kvällens kanske mest spännande öl (Gargamel och Vagabond) men för att dra ner temperaturen lite lätt på dem så tickade vi en lager så länge. Lagerölet var Angel Citys "Che", ordentligt ful (kul) etikett och ett riktigt trist öl, gick att dricka och var inte i klass med skandinaviska fullager men det var inte heller bra..

Che smakade lager.. Så, nästa öl, Allagashs "Vagabond", en enligt Ratebeer "belgian strong ale" på 10% fast med en ganska seriös twist.. Ölet har lagrats på fat i fyra (!) år. Femhundra flaskor buteljerades och såldes på bryggeriet där var besökare fick köpa max två flaskor var.

Vagabond var grumligt mörkbrunt med en liten bubblig ring. Aromen var hel skum, väldigt originell med en ganska avig kryddighet, lätt söt karamell, minimalt med bourbon, röda bär, lite alkohol, vanilj och läder.. Smaken var kanske ännu mer udda än aromen med en kryddighet som förde tankarna åt timjan och vitpeppar, lite brett och tobak med en lite syrlig och träig eftersmak. Ett väldigt udda öl som kanske var mer "kul att prova" än "gott att dricka" även om jag faktiskt tyckte det var ganska gott. Nåja, inget att tänka mer på då jag sannerligen aldrig kommer dricka det igen.

Kvällens sista öl och till allas milda förvånad ett av kvällens bästa var då Gargamel, ett 9,2%'ig "suröl" blendat ifrån tre franska vinfat med brett och hallon. Antagligen en ganska liten mängd flaskor buteljerade och åter igen fick bryggeribesökarna köpa max två per person.

Ölet var klart och kopparfärgat med en liten beige skumkrona. Aromen var väldigt fruktig, förvåningsvärt så med tydliga hallon toner, lite kryddigt trä och lätt vanilj. Väldigt genuin och inbjudande vinös doft. Smaken var lika genuin och trevlig med parfymerade kärva hallon toner, lite brett, diverse bärfrukter och lite russin. Ölet avslutade på en torr och ganska syrlig ton med grymma kvarhängande hallon och trä toner. Hallon är mums och detta ölet var faktiskt över förväntningarna, väldigt nyanserat och samtidigt lätt att dricka för ett så pass alkoholstarkt öl. Lätt ångest över att inte ha fler flaskor..

En överlag stabil ölkväll även om totalt hjärnsprängande upplevelser uteblev. Mina favoriter var Gargamel och Ithaca Brute, italienaren ifrån Panil var stabil och härligt vinös, La Folie var allmänt bra och lättsmält och Vagabond var något av det konstigaste jag har druckit på länge, "speciellt". Förhoppningsvis blir det surölsprovning del 2 senast näst nästa vecka då det vankas Russian River öl, något jag verkligen ser fram emot trots att jag redan har druckit majoriteten av ölen som ska provas. Nu fattas bara lite vårsol att matcha alla dessa syrliga toner med...

Hair of the Dog Matt

2010-02-02T22:21:00.000+01:00

Fick nyligen hem ett paket som innehöll bland annat två flaskor "Matt". Ett öl vars detaljer samt egenskaper beskriv mycket väl här. Jag tänkte hursomhelst bidra med min åsikt om ölet, ölet som jag länge har velat prova och nu sitter här och känner mig lite nervös inför att faktiskt öppna. Jag har inte druckit värst mycket öl ifrån just Hair of the Dog men de få jag har druckit har i stort sätt varit fantastiska, framförallt Fred, Fred "from the wood", Doggie Claws och Adam. Bryggeriets allmänt feta och tunga maltkaraktär är något jag imponeras av, det är smakrika, mysiga och unika öl med långa räcka och stor komplexitet. Just Matt är bryggeriets näst högst rankade öl (plats 30 på Ratebeer) strax under deras mytomspunna "Dave". Dave kommer jag aldrig få smaka men att få öppna en flaska av Matt är spännande nog och det är med viss rastlöshet, nervositet och stor förväntan som jag sträcker mig efter kapsyl öppnaren.. (Summering av följande väldigt introverta och religiösa upplevelse kan läsas i botten på detta inlägg.)

Ölet forsar ut i mörkbrun stråle och samlar sig som en ännu mörkare brun, ganska klibbig vätska i glaset. Ett minimalt beige skum genereras men dör snabbt ut till en liten plottrig ö i mitten av kupan. Aromen förvånar mig först med en väldigt tydlig äpple ton som slår en på (i ?) näsan med sin friska syra. Under den friska och fruktiga "äpple ytan" hittas lite rök, dov mustig malt, bourbon, subtil vanilj och karamell. Fatkaraktären är grymt snygg och integreras väl med den lilla alkoholen som sticker till i näsan. Nu, en klunk.. Woaaah, smaken är bombastisk! Tio gånger så kraftig som aromen, verkligen överraskande och slående fet, väldigt unik och komplicerad (läs många lager.) Harmonin som sprider sig i min mun som en stråkkvartett i en konserthall smakar av mjuk toffe, smält mörk chocklad, nytvättade gröna äpplen, vanilj, bourbon tunna, lätt lakrits och läder. Övergången mellan smaksensationen som i slowmotion exploderar i munnen till den söta och kletiga eftersmaken är len som en oljebadad delfin och den värmande alkoholen presenteras långsamt tillsammans med fruktiga och komplexa toner av våt tobak, grädde och lätt karamell, även en del rök (Islay whisky lik) slingrar sig som en orm i munhålorna men den är ganska nyanserad och subtil o blir på så sätt aldrig en huvudkomponent eller ett störande element som det lätt kan bli i rökfat-lagrade öl. Det här är helt stört, jag öppnade precis flaskan och snålar redan genom att ta så små smuttar som möjligt. Det som verkligen sticker ut och överraskar mig med det här ölet är äpple tonerna, de är så otroligt friska och fräsha, gröna och fruktiga utan att vara syrliga. Smaken lägger sig som en hinna i munnen och hänger med under hela dryckesprocessen. Här finns inga spår av några 11,5% i smaken utan de värmer som bäst i brösten på vägen ner.

Nu bjöd jag precis flickvännen på en klunk och poängterade noga att hon skulle dofta ordentligt innan hon drack och att när hon väl drack, ja då skulle hon bara ta en liten smutt o skölja runt i munnen (snål? Ja.) Hennes första intryck var "konjak", "finsprit" och "mycket alkohol". Dessa kommentarer ändrade min egen, framförallt doftuppfattning av detta ölet då jag nu förstår hur man kan uppfatta kombinationen av friska äppeltoner och bourbon som "spritig" eller snarare "finspritig". Ölet ger verkligen ett lyxigt lite spritigt intryck men självklart utan att smaka fulsprit eller hett över huvud taget. Nej det här är snarare det absolut mest fantastiska efterätts eller avec ölet som varken kräver kaffe eller desserter, det är så komplett och stort på egen hand att snöstormen som viner utanför vårt fönster för första gången framstår som helt ofarlig. Värmen som strålar ifrån min mage just nu klarar vilket snökaos som helst, i alla fall till den sista droppen av denna lilla, lilla flaska.

Mumlandet ovan kan alltså summeras som "orgasmiskt jävla cp skitgod o helt fitt-fantastisk!"

Vertikaler (skitkul och skitjobbigt)

2010-01-27T12:00:00.004+01:00

Jag nämnde i mitt förra inlägg att jag snart hoppas på att få uppleva en "Firestone Walker vertikal" (som egentligen inte är en riktig vertikal då det är olika blends och på så sätt olika öl men vafan..) Vertikalprovningar är alltid kul, i detta fallet har jag dock fuskat och "bytt" till mig de fyra ölen som ingår i "vertikalen", alltså har jag själv inte behövt sitta på de dyra dropparna i fyra år. Normalt sätt är jag hursomhelst ganska skeptisk till vertikalprovningar men kände i detta fallet att det skulle vara en kul upplevelse, främst för att jag inte har provat ölen tidigare (13 i förrgår iofs men..) Men också för att direkt kunna jämföra dem mot varandra. Jag har också funderat mycket på vertikalprovningar i allmänhet på senaste tiden. Dels för att man nu har varit ölintresserad så pass länge att man faktiskt har kunnat börja samla ihop några helt själv men framförallt har jag funderat över ångesten "vertikalsamlande" orsakar. Om man inte har ganska gott om pengar och utrymme kan man ju utesluta möjligheten att äga flera vertikaler av samma öl, tex åtta stycken Chimay Blå vertikaler som sträcker sig ifrån 1999 till 2009 nej, det är väll vanligare att man som jag kanske lyckas skrapa ihop en vertikal av något öl från tex 2007 till 2009. Det absolut tydligaste "problemet" som då uppstår är ju det att man aldrig kan prova ölet, dvs se hur det utvecklas utan att man förstör sin vertikal. Okej det går att komma runt, det går att gissa, det går att köpa diverse årgångar på pubar etc vilket kan vara tillräckligt för att man ska kunna bilda sig en förståelse för vart sina gamla dammiga flaskor är på väg men detta är ju inte ett helt säkert alternativ och lagringsomständigheter är ju i allmänhet ganska opålitliga.

Ett annat lätt ångestframkallande element i vertikalsamlande är också den eviga frågan om när det är dags att prova ölen. När börjar den äldsta flaskan bli riktigt jävla dålig, den näst äldsta lite dassig osv. När är det alltså dags att börja dricka och hur gör man då? Har man tio stycken årgångar Thomas Hardys Ale kan det bli lite tungt sådär en eller två årgångar in i den ensamma provningen. Då gäller det att kalla in artilleriet, samla vännerna och ta hjälp men då är ju också frågan, hur många ska man vara? Om en flaska Thomas Hardys var är lagom, då kan man bjuda in tio vänner, fint! Men.. Då resulterar det i att man får (om flaskorna är på 25cl) 2,5cl var.. Alltså en klunk ungefär, vilket iofs räcker om man nu ska dricka tio klunkar men någonstans känns tio klunkar av tio årgångar lite sådär sorgligt snabbt slaktat efter tio års väntan, eller? Jag är inte riktigt uppe i några "tioårsproblem" men sitter i en något liknande båt med tre futtiga årgångar av Three Floyds "Dark Lord". Den mörke härskaren är en tung imperial stout på 13%, söt, kraftig och soja laddad, alltså är tre flaskor själv hyfsat uteslutet.. Dags att kalla in artilleriet! Men åter igen, hur många bör man vara för att det ska bli lagom och blir det någonsin lagom när man snackar riktigt tunga och starka öl? Blir det inte lite väl överflödigt om man är för få och blir det inte lite väl snabbt dödat om man är ett större gäng som bara dricker några centiliter av var årgång?

Man kan ju fråga sig om det är värt det och vad poängen egentligen är med vertikalprovningar. Alla verkar tycka de är kul eller i alla fall intressanta och jag är villig att hålla med, åtminstonde gällande den intressanta biten. Vertikalprovningar kan ju ge en stor och väldigt direkt insikt om skillnad mellan olika årgångar och hur samma öl utvecklas positivt eller negativt vid lagring, men.. Är det värt det? Jag kan i många fall tycka att det inte riktigt är det, dels på grund av väntetiden för att sedan vipps förgöra sina ädla samlingsobjekt, dels på grund av att jag sällan uppskattar att dricka mycket av samma öl under en kväll (stor variation är kul och olika årgångar bjuder sällan på just "stor" variation, iaf fall inte som att gå ifrån saison till porter eller ljus lager till IPA.) Slutligen kan jag också tycka att man lätt kan underskatta och överge njutningen för någon form av överanalytisk forskning när man sitter med olika årgångar av samma öl. Det är ju naturligt att man börjar fokusera på skillnader, skillnader som mycket väl kan vara stora men trots det skillnader i ett öl som man vare sig årgång och individuella variationer egentligen verkligen uppskattar.

Kan man inte bara skippa vertikaler då? Finns det egentligen något problem över huvud taget? Varför inte bara knäcka sin julmumma ifrån 2006 och låta 05'an stå kvar med sina yngre syskon? Mjaaee, det känns fel eller hur? Och ju större och mer exklusiva vertikaler man äger ju svårare blir det att knäcka dem. Det må vara samlaren i en, det må vara ren snålhet eller rent utav idioti men visst fan känns det fel att knäcka en vertikal. Du har nio stycken årgångar av Fullers Vintage Ale stående i din lite för opålitliga källare, snyggt uppradade i originalkartonger och allt. Nästa år har du en tioårig vertikal, du kan ju bara inte knäcka en flaska nu eller? Bara tänk hur konstigt det hade sett ut om det hade saknats en 2004'a? Oh tänk om den där 2004'an smakar urgammalt, sunkigt, skit. Då är ju risken stor att 03, 02, 01 och 00 smakar ännu jävligare! Då måste de ju drickas upp innan de helt tynar bort, Panik!

Nej vertikaler är opålitliga, dyra, riskfyllda och kan dra fram de värsta "ha" känslorna även hos de bästa. Så.. För min egen del blir det inget strävande efter att få ihop vertikalprovningar, det blir inget frenetiskt sparande eller samlande. Varför inte njuta nu? Varför vänta och köra provningar som resulterat i att man pekar på enskilda årgångar och säger "den här var bäst", "den här var sämst", "den här hade behövt lagras mindre", "den här hade behövt lagras mer" när man istället kan öppna sina flaskor vid flera olika tillfällen och bara njuta? Är man riktigt ambitiös och inte är helt utan minne så kan man ju faktiskt mindre direkt jämföra årgångar och skillnader som uppstår vid lagring. Sen finns det ju också anteckningsblock.. Missförstå mig inte, jag ser det intressanta i vertikaler och jag förstår behovet av att "samla" och kan till och med tänka mig att det kommer stå en del öl av olika årgångar i min "källare" i framtiden. Dock inte med syftet att drickas "vertikalt" utan snarare av ren slump eller i väntat på mognad. Jag kommer hursomhelst alltid fråga mig själv "är det verkligen värt det?" och svaret kommer ofta, precis som svaret på samma fråga angående lagring av öl i allmänhet vara "nej".

Angående lagring av öl i allmänhet så kommer jag skriva ett inlägg om detta fenomen också inom en snar framtid. Jag är verkligen ingen expert på området och kommer inte analysera några kemiska processer (det får vi hoppas Victor tar upp i ett framtida inlägg) men kommer ställa mig frågande till denna aktivitet, denna aktivitet som enligt vissa är löjlig och enligt andra är ett måste för den ultimata smakupplevelsen.

Avslutningsvis vill jag kort beröra (gnälla lite om) något som jag finner ännu mer absurt än just vertikalprovningar av samma öl av olika årgångar. Det är de här ifrån början designade ölsläppen som är tänkta att ett visst antal år senare provas i en enda stor vertikal. Alltså som Stones "Vertical Epic" serie och nu också, den förhållandevis färska "julsagan" ifrån "The Bruery". Jag finner mig själv otroligt skeptiskt till hur Stones bleka belgo tolkningar (där den äldsta, Vertical Epic 020202 ligger på under omständigheterna låga 7,5% och är en blek belgisk ale) ska klara sig och faktiskt komma undan med att vara goda efter tio år. Bryggerierna själva kan väll inte förutse och garantera detta eller är det något jag har missat? Ironiskt nog är också båda dessa bryggeriers första öl i serierna extremt eftertraktade just nu, framförallt Stones åttaåriga "020202" som folk har varit villiga att tömma sina välvårdade ölkällare och sin plånbok för att få tag i.. Tänk er själva att byta bort öl för ex tusen kronor (ofta otroligt svåråtkomliga öl också) för att få hem en gammal ljus belgare som luktar papplåda fylld med kackerlackor och gamla strumpor. Men men, visst gör vi allt för de där intakta vertikalerna..

Firestone Walker 13

2010-01-25T20:19:00.007+01:00

Jag fick nyligen hem en låda med bland annat "bland ölet" Firestone Walker 13 Anniversary. Bryggeriet skapar årligen ett jubileumsöl baserad på olika blandningar av deras öl, lagrade på diverse fat. Det hela är ganska rörigt men bryggmästaren Matt förklarar en del i denna video. Så, två flaskor av ölet damp ner nu i vinter. Den ena flaskan kommer gå till en "vertikal provning" med ölets föregångare (10, 11 och 12) men redan nu blev jag lite sugen och var bara tvungen att tjuvsmaka lite.. Ifrån början tänkte jag egentligen spara denna flaska och gå in med helt ovetande palett till "vertikal provningen" men blev just ikväll sådär sjukt sugen på något "nytt", något jag inte riktigt kunde föreställa mig hur det skulle smaka och något som jag kunde både skriva om och avnjuta riktigt länge (ölet ligger på 12%.) Så, på med flytvästen, nu kör vi!

Ölet rinner ut ur flaskan och rakt ner i mitten på kupan i en mörkbrun stråle. När ölet väl är samlat framstår det som svart med en liten rödbrun ton i kanterna. Ovanpå flyter ett litet bubbligt beige skum som inte ser ut att bli jätte långlivat. En ton av vanilj sprider sig snabbt i rummet och ju mer jag närmar mig med näsan ju mer blottar sig mörkare mer abstrakta dofter av saltlakrits, nygräddade brownie kakor, 80+%'ig chocklad, lätt syrliga björnbär och hallon som spelar på ett helt annat lager än bourbon tonerna som i sig är väldigt eleganta utan att vara allt för frånvarande. Doften framstår som väldigt komplex med många lager av både mer och mindre förväntade godsaker. Vanilj och caramell harmoniserar fint med lakritstonerna, den murkiga bourbonen och de finstämda bärfrukterna. Doften är inte lika kraftfull som i många andra fatlagrade öl, däremot är den väldigt nyanserad och närmast tuggbar med sin varma "kakighet".

Första klunken gör så att bakgrundljudet ifrån TV'n tynar bort och jag hamnar i total fokus, det är många och generösa smaker med mycket karaktär. Kroppen har hyfsat låg kolsyra och den ganska tjocka vätskan känns otroligt len och bara lite kletig. Smakerna som direkt fyller munnen är först av mörk chocklad, mustig bourbon, kak-lik malt, tjock toffe, vanilj och lite melass som rundar av. Avslutningen är lite spretigare med ett stick av alkohol, mycket fatkaraktär och kraftig saltlakrits. När ölet landat i området jag tror man kallar "eftersmaken" återkommer harmonin mellan den oljiga bourbon tunnan, chockladen, vaniljen och kolan. Även de där bärtonerna som var tydligare i doften återkommer och sätter en extra lyxig udd på ölet tillsammans med en viss kryddighet. Eftersmaken är för övrigt riktigt lång och sådär perfekt subtilt torr att man inte kan hejda sig själv ifrån ännu en smutt, en smutt man knappt vill ta just av den anledningen att vätskan i glaset sjunker, och när ett så här gott öl sjunker, ja då är det en tragedi.

Verkligen ett otroligt komplext öl och precis som Matt säger i videon om ölet så kan man känna vinmakarnas inverkar på det, framförallt i den vinösa eftersmaken. Väldigt nyanserat och komplext och vore det inte för en lite spretig "mitt" på ölet så hade jag kallat detta perfektion. Fantastiskt! Jag är "wow'ad", ölet levde verkligen upp till mina förväntningar, det och lite till. Förväntningarna som för övrigt var ganska höga, dels på grund av att både denna och föregående "blends" har fått bra omdömen. Men visst, också för att det kommer i en pampig och ovanligt clean låda, precis som Innis & Gunn...

Nej, nu börjar jag komma på onda tankar, dags att långsamt avnjuta resten av flaskan, jag tar en klunk.. nu lämnar jag er.. jag tynar bort..

Lördags bira

2010-01-24T22:11:00.002+01:00

Igår vankades det slapp ölprovning hemma hos mig, temat såg väll ut att bli mer eller mindre "starka söta och dyra belgare" med en ganska seg o tung lineup av Bush Prestige, Bush De Nuits, HY Super Beer och HY Cuvée.. Vi hade dock mycket annan öl till vårt förfogande och någonstans kändes det väll redan innan som 4x 75cl stark belgisk öl var lite optimistiskt så provningen splittrades lite och HY ölen sparades till en annan gång.. Så, redan från början sket sig det där med tema (något som det dock inte var uttalat att provningen skulle ha) när båda bröderna Lindström ville jävlas med ett glas halvblint öl, ca två år gammalt ifrån deras kalla källare uppe i ingenmansland. Fruktigt, lite rostat, mycket lakrits, lite skevt men gott och otroligt svårt att lista ut då två års lagring kan göra lite vad fan som helst med ett öl. Efter några felaktiga men ganska kvalificerade gissningar lyckades jag lista ut att det var en gammal flarra "God Jul" som kommit fram. Väldigt intressant att prova med ett par år på nacken dock inte nödvändigtvis bättre än ölet är färskt, snarare "annorlunda", närmast ett helt annat öl där den största likheten är den ganska fruktiga jästigheten som man kan finna i vissa av Nögnes öl.

Efter "God Jul" drog Rickard fram en udda raritet, De Molens "Lood en Oud IJzer" (bly och gammalt järnskrot?) som tydligen ska vara en blandning av fatlagrad Rasputin och fatlagrad Amarillo.. Låter det lite udda? Det smakade ganska udda. Mycket godis, lite dov amerikansk humle, karamell och kemiska toner som förde tankarna åt aceton och en ganska gedigen beska i avslutningen. Trevligt men man kunde inte låta bli att fråga sig vad ölet ville, det var inte tillräckligt mycket imperial stout i blandningen för att kunna drickas som en sådan (ölet var rätt ljust, brunt med ett smutsvitt skum) och det var inte tillräckligt fräsht och livligt för att kunna agera frisk dubbel/imperial IPA. Väldigt roligt och unikt att få prova hursomhelst då det bara buteljerats 120 stycken flaskor och inte på något vis dåligt.

Bly och skrot följdes sedan av kusinerna "Bush Prestige" och "Bush De Nuits", två öl jag hade druckit innan men såg fram emot att prova igen, speciellt "De Nuits" då som jag alltid tyckt har varit mycket mumsig med en unik vinösitet och stor drickbarhet (speciellt för att vara en 13%'ig belgare.) Prestige var dock helt okej också, inte lika skev o spritig som jag mindes den men den ligger väldigt mycket i lä om man jämför den med det vinfatslagrade julölet..

Två tunga belgare avklarade, var det då äntligen dags att knäppa upp den där skinande flaskan Speedway Stout som stått och ökat i temperatur på köksbordet sedan vi startade provningen? Ja det var hög tid men jag föreslog att vi stack emellan med en palett rensare i form av ett udda påhitt ifrån Cantillon. Cantillons Zwanze (skämt/skämtare) har bryggts en gång om året de senaste två, alltid med någon annorlunda ingrediens. 2008 var det rabarber och 2009'an som vi bestämde oss för att öppna var bryggd med fläder. Ölet var ljusgult o självklart lite grumligt med ett litet vitt skum på toppen. Aromen och smaken var väldigt fläderdominerad, det var nästan som att dricka fläderblomssaft fast med subtil funk och lite syra. Sötman ifrån flädern tog över lite för mycket för min smak och hade man låtit ölet götta till sig ytterligare i en lämplig källare så hade det nog slutat med mer smak av Cantillon och mindre av ren rå fläder. En rolig dryckesupplevelse hursomhelst och fläder i sig är alltid gott men i sig inte en fantastisk blomsterlambic..

Så, dags för "Speedway Stout", ett öl vi alla hade provat innan men som ändå kändes ytterst högtidligt. Förra gänget av detta öl som kom hit var kassa/infekterade och detta har i sin tur lämnat mig med en liten rädsla av att ölet ska göra en besviken, samtidigt som man alltid frågar sig själv både innan och under tiden man dricker ölet "är det fortfarande så bra som jag tyckte förra gången jag drack det?". Rädslan var obefogad och ja, ölet är precis så bra! Vi satt alla som hypnotiserade och mumsade på denna extremt fylliga och smakrika kaffe imperial stout. Ölet är svårt att beskriva på ett bra sätt, det är så väldigt mycket och så väldigt gott att ord knappt räcker till. Mitt förra försök att beskriva ölet kan läsas här dock och det förvånar nog ingen att jag håller fast vid min hyllning. Ett av mina absoluta favoritöl!

Som avslutning bestämde vi oss för att det skulle drickas ytterligare ett öl ifrån AleSmith, ett väldigt tveksamt och skakigt sådant vid namn "Decadence 2008". Detta engelska barleywine har i de flesta fall rapporterats som alldeles för syrligt och ja, i princip infekterat men ett fåtal recensioner på Ratebeer antydde också att det fanns fullt friska flaskor i omlopp. Alltså ren chansning.. Kapsylen av, inte mycket syra i aromen (som var väldigt trevlig för övrigt) men tyvärr vid första klunken kände man det väldigt tydligt. Det var ingen syra som hade tagit över hela ölet på något vis men det var för mycket för att det skulle bli riktigt njutbart. Otroligt synd då ölet annars lovade en fantastisk toffe och karamell laddad fet maltprofil. Nåja, shit happens, vi tryckte i oss våra glas trots allt och sedan var det läggdags.. En ganska tung men trevlig kväll där AleSmiths "Speedway Stout" självklart blev den stora vinnaren. Jag kommer ha väldigt svårt för att inte dricka upp mina resterande flaskor.. Hmm, hade varit gott med en nu..

Livet är gött.

2010-01-22T19:06:00.003+01:00

Ölbutikken idag vilket = ett par flaskor Speedway Stout. Nu dricks Founders Breakfast Stout tillsammans med en överbliven bit Gruyere, livet är gött!

Ville bara säga det, fredagar är sköna.

Tystare!

2010-01-10T21:49:00.002+01:00

Yepp jag lever. Januari är dock en ganska död månad. I allmänhet och när det kommer till just bärs. Inga systembolaget släpp och för kallt för att ta sig till puben (och för lite pengar för den delen.) Ett Ölbutikken besök har det dock blivit av vilket resulterade i att man fick prova Mikkellers nya "Big Worst Barleywine", välhumlat och samtidigt otroligt sött, dock med ganska väl gömd alkohol, helt okej, till och med ganska gott. Med mig hem fick jag även Nögne Ö's imperial stout lagrad på "Highland fat", len som silke, lite åt "Barrel Aged BORIS" hållet men med roligare whiskytoner och tydligare chockladtoner, väldigt bra. Samma bryggeris "God Jul" har de slängt på "Islay fat" vilket kan kännas som en helt sjuk idé och ja, sjukt smakade det, mycket Islay, lite "God Jul" så att säga.. Sen har det druckits lite "single hops" också ifrån Mikkeller. Annat som har värmt i vinterkylan var en försenad julklapp ifrån staterna, ett paket med hela öl, bland annat den relativt nya "Firestone Walker 13" som jag hoppas att gå på inom rimlig tid. Fler spännande paket väntas sen under våren och 2010 ser ut att ha många lovande ölprovningar att se fram emot. O på tal om "se fram emot", just nu ser jag otroligt mycket fram emot Oppigårds "Amarillo Spring" och tycker det är helgrymt att denna släpps på systembolaget, köp! (inte! så att jag kan köpa alla!) Ett annat öl jag ser fram emot är Stones "Double Bastard", en personlig favorit som jag tyvärr har en tendens att alltid dricka upp för snabbt.. Sen ser fram emot att i vår/iaf i år att ta o dra mitt lata arsle upp till Göteborg och Stockholm för att besöka "de roligare pubarna", det vore kul och gott. Vad kan man mer se fram emot? God öl är alltid kul och det ska bli spännande att se vad systembolaget gör i år, det ska även bli kul att se hur Malmös "öl-liv" utvecklas.. Mja, jag känner på mig att 2010 blir ett stabil år, inte fantastiskt men stabil. Förhoppningsvis ska jag kunna "stabilisera" bloggen också och börja spotta ut lite mer regelbundna inlägg, detta är dock inget man kan räkna med de närmaste veckorna, nu är det slutproduktioner följt väldigt direkt av ny "skolstart", sådant som kräver ens uppmärksamhet och lämnar en med lite för lite sinnesro för att kunna både djupdyka i och skriva om öl. Nåja, ses om 1-16 veckor!

God jul i efterskott

2009-12-26T17:15:00.003+01:00

Aladdin askar, nitlotter, fet mat och julig öl.. Nu är det över och jag är tillbaka i Malmö, känns helskönt. Att återvända till sin lilla hemstad är alltid lika obehagligt och hemlängtan slog till redan innan julaftons morgon.. Så att kliva av bussen i Malmö kändes bättre än någonsin trots dess välkända blåst och pissregn. Vad har det druckits runt jul? Inget speciellt faktiskt, bara "vanlig julöl". Eftersom mitt familjehem är bebott av fem katter och en hund så var det ingen idé att släpa med något speciellt ur källaren då jag är tokallergisk och ändå inte skulle kunna njuta fullt ut. 2010 lovar dock massor av mumsig öl och jag har många häftiga ölprovningar i sikte. Tills dess tar jag det lugnt och åtgärdar ikväll bristen på "Malmö" och kul öl med något pub besök, jag funderar på om jag ska traska bort till "På Besök" för något gott där följt av en runda till Bishops Arms o kanske också "Green Lion", bara jag får tag i något vettigt fatöl så är jag nöjd.

Sen är det ju "nyår" nästa, den mest puckade "högtiden" någonsin och en som har en tendens att locka fram de mest puckade människorna med kanske en av världens mest puckade uppfinningar, fyrverkerier.. I år tror jag att jag gör som så många av världens hunder o lägger mig på toalettgolvet, om massvis med öl hjälper mig dit det vet jag inte, i ren protest så kanske jag håller mig till vatten. Något Mikkeller nyårs öl blir det iaf inte, det provades redan för ett par veckor sedan och var väll sådär. En kul idé med häftiga "vit vins toner" i eftersmaken men med en något tunn och simpel maltprofil som förde tankarna åt en vattnigare "Stella 0". Drickbart var det dock, speciellt för att ligga på 9% men för 140 danska kronor får man roligare öl, nyår eller ej.

Nej, pizza time sen öl.. God jul och.. Gott nytt år.

Tre små De Molen

2009-12-11T23:33:00.004+01:00

Det blev ett väldigt nödvändigt och efterlängtat besök på "ölbutiken" idag där jag bland annat plockade upp tre nya exklusiva öl ifrån "De Molen", alla buteljerade på 18cl flaskor (!) Sådär lagom med ett glas då med andra ord.. (av vardera..) Först ut är..

Kopi Loewak
En imperial stout bryggd med det välkända "bajs kaffet". 9,5% och 84,9 "EBU", 619 stycken 18cl flaskor producerade..

Ölet forsar ut i en mörk brun stråle och samlar sig i botten på kupan innan skummet fullständigt exploderar upp och tvingar mig att sluta hälla. Jag får ner sådär 8cl i kupan och sedan är glaset täckt av ljusbrunt skum som extremt sakta sjunker ner till ett litet lager efterlämnades massor av rester på insidan av glaset. Doften är av färska kaffebönor, hård rostad nästan bitter malt och mer kaffe samt lätta kemiska toner som dock inte stör. Ölet handlar uppenbarligen helt om kaffet, något man kanske hade kunnat gissa baserat på namnet.. Hursomhelst så händer det mer i smaken. Det är bittert och samtidigt lent o gräddigt med inslag av ljus chocklad och kola, bittra kaffebönor och värmande på gränsen till brännande alkohol. Ölet avslutar torrt och ganska hett men det klarar sig precis på gränsen, det blir aldrig "spritigt" så att säga. Kroppen är medelfyllig, lite gräddig och väldigt len med perfekt avvägd kolsyra, denna lenhet bidrar verkligen till att ölet är trevligt att dricka och utgör en härlig kontrast mot de ganska vassa och heta smakerna som erbjuds. Överlag är ölet njutbart så länge man är en kaffe junkie och det är ju självklart jag. Vill man ha en balanserad imperial stout som levererar mer.. Ja då kanske man ska hoppa..

Tsarina Esra Reserva
Nästa öl är en imperial porter på 11% o 92,9 "EBU" lagrad "flera månader" på "trätunnor". Lite luddigt men vi får se. Ölet har generellt sätt fått riktigt höga betyg på RateBeer och är ett som jag länge har hoppats på att få smaka. Flaskan är nummer 702 av 1216.

Ölet är mörk mörk brunt, närmast svart med ett litet men finbubbligt och väldigt stabilt skum som faktiskt lämnar en hel del fina rester efter sig efter en snurr i kupan. Aromen är väldigt fruktig och ekig nästan helt utan porter "inslag". Jag får dock massvis med vinösa bär, äppel o päron, rent trä, vanilj och lätt karamell. Smaken börjar ganska likt men med en ännu större vinös fruktighet som verkligen imponerar med komplexa undertoner av fudge och vanilj, lätt chocklad och syrliga bär. I eftersmaken kommer en snygg väldigt värmande alkohol som för med sig den fantastiska bärigheten och vaniljtonerna. Åter igen otroligt vinöst och komplext med en mogen långt och söt eftersmak som för tankarna till ett tungt o sött vin. Kroppen har för övrigt ganska låg kolsyra, är tjock, närmast tuggbar men otroligt len. Ett fantastiskt öl som dock kan bli bättre med lite lagring då alkoholen åter igen gränsar till för närvarande precis i avslutningen. Detta är dock en bagatell i jämförelse med resten av ölets storhet och stort det är det verkligen, stort men lent och snällt.. Som en nallebjörn.. Eller nått..

Hemel & Aarde (Bruichladdich Barrel)
De Molens extremt rökiga imperial stout "heaven & earth" lagrad på Bruichladdich tunna ifrån 1972.. Ett par tusen flaskor gjorda, min flaska är nummer 240. Ölet ligger enligt flaskan på 96,9 "EBU" och 9,5%, enligt RateBeer ligger den dock på 10%, det kvittar mig så länge det levererar samma smaksensation som ölet gjorde när jag testade på ölfestivalen i Köpenhamn i somras där detta var ett av ölen som stod ut mest och helt klart en mindre snäll björn..

Ölet är svart med ett litet konstigt bubbligt skum som lämnar små fläckar på insidan av kupan. Aromen är extremt intensivt rökig och torvig, lite söt och närmast salt. "Nykärad båt", tång och saltlakrits en del som kommer upp i det lilla sinnet. Smaken är nästan lika intensiv som doften fast mer balanserad med mycket feta maltsmaker av karamell, lakrits, chocklad och smör (inte i negativ bemärkelse.) Det intensiva närmast salta och torvlinande är fortfarande närvarande tillsammans med lite brännande alkohol som värmer på vägen ner. Eftersmaken är ganska söt och intensivt rökig, lite sträv och väldigt "träig" med tydliga chocklad och saltlakritstoner. Kroppen är likt de flesta De Molen öl väldigt len och rung vilket bidrar till att ölet verkligen "slinker" ner.

Kan ju efter denna session konstatera att De Molen fortfarande (även efter ett par "sådär" platta halvtaskiga flaskor) levererar några av Europas bästa och mest intressanta öl, framförallt öl av svartare typ tycker jag Menno lyckas ypperligt med. Det är väldigt få (av ganska många) som jag inte tycker är riktigt bra, kanske inte konstigt när hans favorit öl är "kaggen", finns det ett lämpligare öl att bli inspirerad av? Jag ser en ljus framtid för vädermöllan, en framtid som jag kommer följa genom det största förstoringsglaset jag hittar.

Förutom De Molen bira så hittade jag idag lite annat intressant i butiken, bland annat The Bruery "Two Turtle Doves", Nörrebros fatlagrade "Little Korkney Ale", Lost Abbeys "Carnevale" och Mikkellers "Weinbrand Red Ale" samt hans nya nyårsöl "Nelson-Sauvignon" som jag har fått höra ska komma till Sverige snart.. Vettifan vad det är för typ av öl exakt (belgisk ale liksom) men både "brett" och "vitvinsfat ifrån Österrike" är med i bilden, ska tydligen vara "tvångskolsyrat" och sprudla ordentligt så den klarar av att skölja bort allt annat slisk ifrån nyårsaftonen.. Gissar på att flaskorna kommer kosta en del, 140DK på Ölbutikken = rätt många kronor i Sverige. Ölet ska provas imorgon hursomhelst så det kan hända att det bjuds på en åsikt innan nyårsafton.. Vad dricker ölnördar annars på nyår? Mitt förra nya år inleddes med bomber och granater (bommen & granaten) och Cantillon 50ºN-4ºE, dricker ni finöl eller blir det Sofiero och Champagne?

Väldigt aristokratisk onsdag..

2009-12-09T22:33:00.003+01:00

Wannabee finbritt ikväll, Thomas Hardys och en stinkande blå Stilton.. Kanske en något mindre klockren parning än vad jag hade väntat men ölets tunga sötma överlevde den duktigt salta och parfymerade osten väldigt väl. En välkänd "hug" som Gareth Oliver hade kallat det uteblev dock och de bägge delarna agerade mer artiga arbetskamrater än goda vänner så att säga.

"Harydys Ale" var för övrigt det första kornvinet jag provade och jag har varit smått förälskad sedan dess. Otroligt tungt, maltigt, moget och komplext med tydliga inslag av russin och läder. Den har en mogenhet och "maltfethet" som jag sällan hittar i andra öl. "Hair of the dog" är ett av få bryggerier som levererar lika "tunga" (i positiv bemärkelse) öl, deras "Adam" har liknande läder inslag och barleywinet "Fred" delar vissa likheter med Haryds efter några år på flaska med tunga och komplexa smaker av torkad frukt o russin. Drick vid första tillfälle säger jag bara! Den som gillar tjocka och alkoholrika öl bör ta med den hyfsat stora plånboken till systembolaget på tisdag, då släpps "Utopias" för närmare 1300kr. Någon som ska handla? (och köa?) Jag själv har beslutsångest.. Jag gillar tanken på att ha en flaska "sprit" hemma o öppna då o då för att ta sig en "nattfösare" eller ett "framför brasan glas" men kan som så många andra tycka att 1300 pengar är mycket i ölets värld (än så länge..) Hur gör ni som läser detta inlägg? "Kör" eller "skiter idet"? Finns det egentligen något ursäkt förutom stålar att inte köpa detta monster och hur tidigt måste man ställa sig i kö om man bestämmer sig för att slänga julklappspengarna på en flaska? Många frågor kräver många öl som jag brukar säga..

Diverse babbel

2009-12-02T11:47:00.005+01:00

Relativt lugnt på bloggen trots att en hel del intressant öl har provats.. Minnesvärt är förra torsdagen då jag, Rickard och Markus träffades för lite systembolaget öl. Tanken var väll att köra en lugn kväll, avsluta runt 22-23 tiden så att alla inblandade kan vakna upp med friskt sinne dagen efter.. Det gick såklart sådär och jag tror vi avslutade runt 01 tiden.. Det var så klart inte de små spännande systembolaget ölen som orsakade detta utan neråt spiralen började med en flaska "Cuvee de Tomme" som intogs efter dess brorsa "Judgement Day" (Cuvee de Tomme är Judgement day lagrad på bourbon fat med tillsatta körsbär om jag minns rätt.) Ölen skiljde sig något enormt åt, båda var goda men Cuvee de Tomme som Rickard så generöst bjöd på var betydligt mer varierad i smakspektrumet med mer integrerad alkohol och en helskön syra som tog ölet till en helt annan nivå. Så, där hoppade vi ganska drastiskt ifrån "systemet bira" till mindre lätt tillgänglig bira. Jag gillar "tema provningar" och provningar av öl ifrån samma bryggeri och när vi började diskutera Lost Abbey i allmänhet och "Angels Share" i synnerhet så kände jag att det var dags att knäppa upp en flaska av årgång 2008. Förväntningarna var så klart låga, de senaste flaskorna som druckit har varit helt utan kolsyra samt med en liten syra som kändes ytterst malplacerad men jag poppade upp korken och just ett "popp" hördes faktiskt, lite.. Oh! Lite kolsyra var där minsann, woah! yay! Men.. Med kolsyran kom också.. Syran.. Ja den där lilla syran både jag och Rickard tidigare noterat infann sig fortfarande men var nu betydligt mer påtaglig.. Det enda jag egentligen har att säga är "när fan ska man få dricka en helt frisk och kolsyrad flaska Anges Share?" nåja.. Här efter öppnande vi en betydligt friskare men också "plattare" flaska "Older Viscosity", ölet behöver säkert ingen närmare presentation, slemmig och värmande bourbonbomb, ganska gott men lite kolsyra hade inte skadat, nu blir det lite väl "dött" i glaset och spritigheten blir lite väl påtaglig.

Nu den 15'e december släpps båda dessa ölen i väldigt begränsad mängd på systembolaget för lilla söta 179kr per 375ml flaska. Ölen är exklusiva och kommer säkert att gå åt men var beredda på otroligt opålitliga flaskor. Vid problem rekommenderar jag att helt enkelt gå tillbaka till systemet och lämna tillbaka ölen, är det något systembolaget ska ha "cred" för så är det hur väldigt lätta de är att ha att göra med på just den punkten.

Annars har jag med jämna mellanrum betat av de (enligt mig) intressantare julölen, flera återköp har det blivit av de mindre juliga Harviestouns "Mr Sno Balls" och Ayingers "Winter/Weinachts-Bock" och påtal om bockar så tog jag mig igår ut i kylan till det lilla charmiga pub/caféet "På Besök" för att prova Ayingers "Celebrator". Den enligt RateBeer högst rankade dubbelbocken som jag av någon skum anledning inte fått chansen att prova tidigare. Det har snackats lite om att just "Celebrator" faktiskt är samma öl som "Weinachts" bocken och med detta i åtanke försökte jag mentalt jämföra ölen mot varandra och visst är de väldigt lika, dock noterade jag en betydligt mer mogen och tung "russin ton" i "Celebrator" som jag inte direkt noterat i Weinachts-bocken, denna ton kan hursomhelst bero på en något lagrad flaska.. Mjaee, jag vet inte.. På tal om "På Besök" så säljer de Older Viscosity för den som inte kan vänta tills den 15'e att prova ölet, priset är otroligt och bara 30kr dyrare än vad det kommer kosta på systemet, 200kr alltså, ett riktigt kap med andra ord. För att återgå till historien så följdes Celebratorn av en promenad till "Nya Tröls" där flickvännen ville käka en burgare. Medan vi väntade på att få beställa försökte jag beställa ett öl, valet föll på en Harviestoun "Old Engine Oil" och efter sådär tio minuters väntande i baren fick jag äntligen drickan i glaset och ölen i munnen. Rätt okej len och mild bira, mycket drickbar men kanske inget jag skulle stoppa på exklusiva fat o sälja för över 80kr/flaskan (...) Strax efter jag fått mitt öl fick vi äntligen beställa mat.. Maten skulle ta lång tid och ja den tog ett tag, inte så att det var/är något att gnälla över men ett tag var det. Ganska ynklig burgare med torra trista stripes och ingen rolig dipp eller liknande till.. Rekommenderar hamburgare sugna att dra sig iväg till "tusen o 2" istället. För billigare pengar får man mer mat, fler alternativ och iaf lite aioli vid sidan om. Börjar jag låta gnällig? Vänta bara.. Ska man nämna något negativt om "Nya Tröls" så är det egentligen inte maten utan snarare servicen som är allmänt oprofessionell och långsam med ytterst få leenden och fåordiga bartenders/servitriser som verkligen hade behövt gå en charmkurs för så fort jag beställt första ölet på "tröls" så vill jag bara gå hem. O vad fan är det frågan om med alla öl framme på disken? Jag förstår att det blir platsbrist när man köper in så mycket öl (och skit öl) men stackars sate som får den där Southern Tier Unearthlyn som stått där i svett temperatur. Nej de hade behövt höja priserna lite så att de får råd till fler kylar samt charmkurser till personalen för jag personligen kommer enbart gå dit om de säljer ett väldigt specifikt öl som jag inte kan hitta någon annan stans och knappt då.. Dålig service är alltså något jag hänger upp mig på och något jag tycker är närmast oförlåtligt, det är dåligt för deras affärer och det är jävligt dåligt för ölkulturen i allmänhet och nej det var inte bara så att det var extra stressigt där igår, det är alltid samma dystra stämning som osar ifrån personalen och det tar alltid extremt långt tid att få beställa o när man väl får den möjligheten är det nästan så man hör personalen pusta o stöna samtidigt som de sakta vaggar fram och tillbaka framför kylarna. Nej, "På Besök" får ta och expandera sitt sortiment lite, jag behöver ett avslappnat ställe med rimliga priser där man kan slippa den gubbiga brittiska miljön som lämnar träsmak i röven redan innan man ens har satt sig ner, den som både "Bishops Arms" och "Green Lion" erbjuder. "Tröls" kommer jag nämligen göra mitt yttersta för att undvika och jag behöver ett "icke gubbigt" alternativ. Tack.

Så, slut på gnället, nu är det snart juletid, frid o fröjd och mycket mumsig öl på systembolaget. Ikväll ska det testas Stone nyheter så får vi se om det är något att hänga i julgranen, o på tal om julgranen, ska man önska sig öl i julklapp i år igen och i sådana fall vilka? Jag hoppas på ett par lådor ifrån USA men just nu jobbar den amerikanska posten skrämmande långsamt. Att följa flera tusen på vift via ett dåligt rapporterings system på internet är extremt jobbigt och oroande, förhoppningsvis väger "ett barn på julafton känslan" vid paket öppningstillfället upp det hela. O shit, nu faller min första snö och jag måste ta tag i studierna, det vankas radioproduktion, någonting som kanske kommer vara ölrelaterat och läggas upp på bloggen, trots att det känns måttligt originellt.. Sckål med kaffe!

The Bruery Black Tuesday

2009-11-22T13:08:00.004+01:00

Efter att fått hem ett par flaskor av The Bruerys nya imperial stout "Black Tuesday" slängde jag iväg några mail till "the usual suspects" och försökte få ihop en liten provning av ölet, ölet som jag nog inte hade klarat av själv (19,5% ABV.) I fredags slog vi slutligen till och träffades hemma hos mig för lite ölpimplande där det utöver "Black Tuesday" dracks bland annat en fantastisk saison ifrån Boulevard brewing company med det ganska simpla namnet "saison brett", en saison med brett alltså.. Väldigt amerikanskt humlefrisk, välbalanserat fruktig med en liten uppfriskande brett karaktär, otroligt drickbar men samtidigt väldigt smakrik. En annan utstickare var Samuel Adams otroligt äckliga "Triple Bock" med sin absurda smak av soja och bränt bröd.. Ett öl så äckligt att det blir skoj. Förutom dessa udda (i både positiv och negativ bemärkelse) öl så dracks det en hel del annat både mer och mindre roligt under kvällen men huvudnumret var trots allt "Black Tuesday" och därför håller jag mig till att skriva om den nu..

"Black Tuesday" släpptes den 27'e oktober till försäljning enbart på själva bryggeriet, det köades länge utanför och tydligen gick en del av kön hem utan flaskor denna mörka tisdag, surt sa räven och bryggeriet fick ganska mycket kritik för hur de hanterade "släppet". Tydligen kunde de inte förutspå det stora trycket som sannerligen har orsakats av en extrem hype framförallt uppenbar om man tittar in på rating sidan BeerAdvocate där ölet har eftersökts på "trade forumet" och tryckts upp på topplistan av den ena fem poängaren efter den andra. Ren rå hype som egentligen inte har mycket med hur ölet smakar att göra? Ja vi vet ju alla hur hypen fungerar, är det antingen kolsvart eller surt, har lagrats på fat och är någorlunda begränsat så sätter den fart, då går snacket och faktumet att denna imperial stout väger in på 19,5% alkohol har sannerligen dragit upp hypen ytterligare ett snepp utöver de andra faktorerna. Föll jag för hypen då? Nej det gjorde jag inte då jag "reserverade" två flaskor av en California baserad bytespartner precis i början av hypen, innan den tagits till den extrema nivån den låg på precis innan släppet. Med andra ord "hade jag mina flaskor" redan ifrån början och har i princip bara lutat mig tillbaka och följt snacket och samtidigt försökt hålla förväntningarna nere vilket i sin tur har varit ganska svårt, inte nödvändigtvis på grund av någon "hype" utan snarare för att det är en extrem imperial stout ifrån ett på senare tiden mycker erkänt bryggeri, lite förväntningar får man väll ha? Sen gillar jag ju stora och smakrika öl, jag gillar däremot inte spritiga och för söta öl så vad jag egentligen skulle tycka om "Black Tuesday" var ett ganska stort frågetecken. Misstanken fanns där att det skulle vara för spritigt och sött så när ett datum för provning väl var satt så var förväntningarna inte värst höga och jag kände på mig att ölet antagligen skulle vara "ett ganska hett och sött dessertöl som jag max vill dricka 10cl av". Hursomhelst så började vi vår lilla provning i "fel ände", då med kvällens starkaste öl, just för att få prova det med helt ren palett utan annan alkohol innan som rubbar sinnet och repar tungan.

Ölet hälldes ut ur 75'an i en ren mörkbrun stråle och samlade sig som en svart glänsande klump av kol i våra kupor. Ett litet mörkbrunt skum genererades men dog snabbt ut i en liten ring som dock kunde väckas till liv om man snurrade kupan ett varv. Höll man upp ölet mot ljuset så glänste en liten brun kant igenom, det var alltså inte den svartaste imperial stout jag har sett och inte heller den med mörkast skum. Wow upplevelsen uteblev alltså för ögat, nu till näsan. Doften var mycket tjock och till en början väldigt svår att definiera. Bourbon såklart och "söt" men sen fick man skaka på huvudet, ge sig själv en örfil och börja om. En ganska krävande arom med andra ord som dock gradvis avgav stora lager av brunsocker, vanilj/trä/bourbon, melass, mörk och ljus chocklad samt "känslan av" kallt kaffe. Väldigt sött men med en "bourbon hetta" som räddade det. Wow upplevelsen uteblev också i aromen och ölet spretade lite åt alla håll istället för att framstå som en enda samlad massa, en massa som man dock inte kunde låta bli att bli extremt nyfiken på efter några sniffar och en sväng om i kupan. Så, det var bara att hugga in, en försiktig smutt med rädsla för alkoholförgiftning. Det första som slog mig var då att den lilla smutten räckte väldigt långt både vad gäller smak och kropp, kroppen hade en lätt kolsyra och var rund, tuggbar och fet, den spred sig i hela munnen och brände oväntat nog inte fören på väg ner. Smaken var otroligt söt och "bourbon het", den var till en början som doften lite spretig och svår att sätta fingret på men imponerade samtidigt med de generösa smakerna. Vi snackar inte BrewDogs Tokyo* här alltså där 10% av de nästan 20 känns som totalt omotiverade alkoholångor i käften nej utan här vägde den stora smaken upp upplevelsen med en fet och rik maltighet, söt ljus chocklad, bitter mörk chocklad, kaffe, rå nästan tuggbar träighet, toffe och karamell, smörig vaniljkola och mörk frukt som plommon och russin. Det låter kanske som en kliché men ölet hade alla de smakkomponenterna som man kan önska i en imperial stout och den hade mycket av dem. Det i sig är imponerande men räcker inte heller för att man ska sjunga halleluja och trycka ölet ytterligare upp på rating sidornas topplistor. Nej samtidigt som ölet "har allt" så saknar det lite finess, det är inte värst elegant och smakerna limmas inte ihop på ett speciellt snyggt sätt. Det är hursomhelst väldigt gott och väldigt mycket, alltså "väldigt mycket gott" och det räcker väldigt långt det gör det. Ett annat element i "Black Tuesday" som imponerar är också balansen mellan sötma, alcohol och fatkaraktär, här emellan uppstår en balans som lyckas få ett 19,5%'igt öl att framstå som lite halvt lättdrucket utan någon som helst rå "spritighet" utan enbart med en perfekt sittande värmande känsla i magen. Jag hade kunnat avsluta mitt glas dubbel så snabbt än vad jag gjorde, man kunde ta stora klunkar utan att bli "bränd" och sötman blev heller aldrig ett motstånd, det är väldigt imponerande och något jag upplevde med bryggeriets också väldigt söta och starka Old Ale "Papier". Bourbon karaktären i ölet är för övrigt också väldigt "väl sittande", det är inte för mycket så att det bara doftar och smakar whisky men det är tillräckligt för att det ska bli en del av totalupplevelsen och konstant vara närvarande från nosen till ölet landat i magen.

Överlag ett grymt öl som bjuder på extremt mycket smak och en rolig dryckesupplevelse. Lever den upp till "hypen"? Nej, inte en chans, det finns inget öl som kan leva upp till en så pass löjlig hype, att ölet är jävligt gott räcker inte ens halvvägs och för att sörjan faktiskt skulle kunna leva upp till hypen så hade den behövt bestå onaturliga egenskaper som gör att man kan flyga eller förvandlas till något roligt djur efter ett glas. Det enda "Black Tuesday" kan förvandla dig till är eventuellt ett "party animal" men dricker man det med måtta så blir man inte ens det, då håller det sig till att bara vara "väldigt gott".

"Gissa biran"

2009-11-19T17:20:00.007+01:00

Snor Dempas koncept lite halvt nu och frågar er vad i hela fridens namn jag dricker? Det borde vara hyfsat lätt att lista ut trots dålig bildkvalité och brist på avslöjande flaska.

Efterhand (om det behövs) kommer ledtrådar.. Vinnaren får ära! Skål för en försvunnen förkylning!

- Det är systembolagetbira!
- Jag är glas nazi och glaset har antagligen större betydelse än ölets utseende på bilden ovan..
- Det är (ny) systembolagetbira!
- Välbalanserad och lättdrucken!

Herr Niggze gissade rätt, vi snackar Harviestoun "Mister snowballs".. Skön bira, frisk, lättdrucken, smakrik och välbalanserad. Kommer köpa flera flaskor av detta lilla guldkorn.

Ekad Yeti 2008 (med och utan chilipeppar)

2009-11-16T19:37:00.004+01:00

Okej, igår firade jag (dagen i ära) med det ölet som de flesta rekommenderade ibland kommentarerna. Great Divides "Oak Aged Yeti Imperial Stout" då, En gammal favorit som jag har haft stående i "källaren" i ungefär ett år. Som jag nämnde i mitt förra inlägg så hade jag hört en hel del negativt om att lagra just den "ekade" yetin, ord som "sött" och "vaniljsörja" har frekvent dykt upp så visst, lite skeptisk var jag när jag knäppte upp kapsylen. Jag hällde upp i en kupa och ölet var lika svart som jag mindes det (vilket är väldigt väldigt svart), utseendet hade iaf inte ändrats under årets gång, det fanns till och med en hel del schyssta skumrester kvarhängande efter en "sväng om" i kupan. I doften var förändringen tydlig dock, det var väldigt sött, i stort sett bara vanilj, karamell och lite mörk chocklad. Munkänslan var fortfarande fet och "slick" med grym finbubblig kolsyra. Smaken levererade i sin tur vad aromen lovade, ingen humle utan i stort sett bara ek, karamell och chocklad. Eftersmaken levererade däremot en välkänd nötig, extremt hårt rostad och lite besk smak som verkligen räddade hela upplevelsen, upplevelsen som dock inte var av samma höjd som när man dricker detta ölet färskt. Det var fortfarande okej, det var till och med riktigt gott men nu snackar vi tusen gånger mer "dessert öl" och betydligt mindre hårdrostad humlebomb som annars både den vanliga och den "ekade" Yeti är känd för. Njae, ska man lagra Yeti så ska man nog främst hålla sig till den o-ekade då den är kantigare, mer hårdrostad och mindre söt ifrån början.

När jag sedan stod och hackade chilipeppar igår till middagen kom jag också på den ganska dumma men rätt roliga idéen att tjonga i lite chilipeppar i kvällsölet, till en början tänkte jag att det antagligen inte skulle funka i just "Oak Aged Yeti" men efter ett par smuttar ändrade jag inställning då en liten hetta i eftersmaken hade suttit snyggt o även lite chili i aromen hade kunnat balansera ut den stora sötman ifrån det sönderlagrade offret. Så, en liten bit chili i ölet, snurra, vänta.. Dofta, mjoo, liiite chili i doften, smaka, neee, ingen chili i smaken.. Mer chili! Två bitar till i.. Snurra.. Vänta.. Till en början såg man inte chilibitarna under det tjocka skummet men under tiden den lilla kupan fick stå ifred ploppade de upp på ytan så jag passade på att ta fotot ovan, smaka.. Njaee, ingen nämnvärd chili i smaken, dock ganska mycket i doften.. Nåja, Mer! Så.. Jag slängde i resten.. Jävlar vad det doftade chili helt plötsligt, nästan bara chili.. Smaka.. Njee, ingen nämnvärd chili smak.. Väntade lite, drack lite mer av min o-förorenade Yeti, surfade runt på lite ölsidor, o en timme senare var jag tillbaka vid min chiliinfekterade Yeti. Okej, då testar vi igen, smak: Grönsaker, lite chockladig med en faktisk ganska tydlig och brännande hetta i eftersmaken, precis som jag ville ha det minus grönsakerna och den förtunnade kroppen.. Njae, det här var tråkigt, det är väll lite som att torrhumla sin egen öl, det är ganska kul på ett sådär flummigt "Hej å hå vi provar!" vis men samtidigt som det bidrar med något i ölet verkar det oftast också ta bort något. Självklart är inget så enkelt som att bara "stoppa i".. Nåja, med tanke på hur lat jag har varit med bloggandet den senaste tiden så förtjänade jag väll knappast något fantastisk öl upplevelse eller en lyckad ölkryddning för den delen! Försöka duger och nu har jag lärt mig två saker.. Att inte lagra ekad Yeti samt att inte stoppa Chilipeppar i den..

Om inte sönderlagrat och sönderkryddat öl vore straff nog har jag idag åkt på en riktigt rejäl förkylningen.. Så inga "mitt i månaden öl" för min del.. Lite synd, hade varit gott med något kryddigt julöl, något som jag ytterst sällan blir sugen på annars.. Aja, cintronvatten, te och skrämmande mängder vitlök bör förbereda mig på en helg då jag med gott samvete kan kränga både det ena och det andra! Nåja, grisa på November ölen ni! Skål...

Andersand fyller ett år

2009-11-15T14:31:00.004+01:00

Ja imorgon fyller bloggen och då också mitt alkoholiserade öl-alter-ego andersand ett år.. Imorgon alltså, jag firar dock ikväll med ett gott öl, frågan är då bara vilket? Var precis och rotade runt i "källaren" och till kylen fördes tre lämpliga alternativ..

1. De Molen Rasputin ifrån oktober 2008, en balanserad imperial stout lite i belgo-stil med lätt kropp och stor fruktighet. Lättdrucket för sin storlek och lite högtidligt då flickvännen valde ut flaska nummer 009 av 428 som en liten gåva till mig förra året. Är det rätt tillfälle nu kanske?

2. En klassiker och en gammal favorit, Great Divides "Oak Aged Yeti", ett öl som i princip alltid går ner, nu med minst ett år på nacken. Jag har hört många protester och läst många kommentarer som säger "lagra inte Oak Aged Yeti, det blir bara en vaniljsörja av det!" Ska jag minimera den eventuella skadan och ta kål på ölet ikväll eller utmana ödet ytterligare och låta dess silverfolie få bli intakt?

3. Lost Abbey Serpents Stout 2009, antagligen buteljerad tidigt i år, inhandlad på Ölbutikken, inget speciellt men ändå ett öl jag sett fram emot att dricka igen på senaste tiden även om jag just nu kanske känner att det är det minst lämpliga ölet då ytterligare lagring säkerligen inte skadat. Dock gör Lost Abbeys korkade sexiga flaskor och lika sexiga etiketter att ölet lämpar sig för ett högtidligt tillfälle samtidigt som biran i sig är ganska enkelt och "rakt på sak" vilket kan vara mysigt en söndagskväll när man bara vill luta sig tillbaka i soffan och inte överanalysera utan bara njuta.

Vad hade ni festat loss på?

Svart.. Onsdag?

2009-11-04T16:46:00.007+01:00

Ja idag blev det mörkt otroligt tidigt.. Trots detta lyftes humöret till topp när jag såg att jag hade en låda på posten för avhämtning. Ännu ett byte avklarat med andra ord, ett betydligt mindre komplicerat (och ett betydligt mindre) än mitt förra. Trots mindre i "mängd" var paketet tyngre i ABV då det innehöll bland annat två flaskor av den 19,5%'iga imperial stouten "Black Tuesday". Ölet släpptes på bryggeriet i tisdags, min bytespartner ifrån California skickade ut i torsdags och ja jävlar vad snabbt det gick, knappt fem arbetsdagar. Vid detta bytet (till skillnad ifrån förra) var det alltså en schysst, snabb och effektiv bytespartner som höll mig uppdaterad hela tiden, väldigt skönt, det hade jag förtjänat.

Hursomhelst så har även solen fläckar eller vad det nu är man brukar säga och hur man lyckas byta ut/ta fel mellan en New Belgium/Lips of Faith "La Folie" och en New Belgium/Lips of Faith "Transatlantique Kriek" är för mig ett jävla under, läser inte människor på flaskorna? Är det jag som är lite för noga och pedantisk? Skulle jag kanske råkat byta ut en Mikkeller X mot en Beer Geek Breakfast eller en Cantillon Blåbär mot en Rosé De Gambrinus? Jag undrar alltså hur i helvete man lyckas.. Sen är det väll inte hela jävla världen och flaskorna snubben blandade ihop är ganska lika (till utseendet) så jag gråter inte direkt och flaskan "La Folie" jag väntade i bytet är inget som är omöjligt att komma över i framtiden men det hela är en princip sak, hur kan man vara så jävla väck i huvudet!? Kollar man sedan RateBeer eller BeerAdvocate och jämför de båda ölens snittbetyg bli man ju inte direkt gladare.. Nåja, jag mailade min bytespartner och sa att allt var bra packad, tack osv men ifrågasatte samtidigt det lilla "utbytet", nu har jag ju redan skickat mitt paket och det är sedan en vecka levererat annars hade man ju kunnat diskutera hur man gör i en sådan situation.. Jag låter kanske extremt grinig här men dels skriver jag bara av mig och dels tycker jag att "har man en överenskommelse så levererar man". Nåja, jag blir lite gladare när jag klappar på mina flaskor "Black Tuesday" och flaskan "Duck Duck Gooze" som står bredvid ser inte heller dum ut. Ännu en flaska Consecration för ett framtida speciellt tillfälle finns nu också i "källaren" och som bonus fick jag lite sådär "bittersött" en flaska "Older Viscosity", ett jävligt stabilt öl som jag gärna dricker igen men tyvärr något som finns tillgängligt på "Ölbutikken", lite snopet men vem fan bryr sig, jag har ju en amerikansk kriek i kylen med ett medelbetyg på 3.46 på RateBeer..

(Senare uppdatering, efter en stor ursäkt av bytespartnern) Okej, det var bara ett stor misstag, massor av ursäkter och erbjudandet att skicka en ny låda med det rätta ölet gör mig betydligt mer förlåtande.. Självklart krävde jag inte detta av min bytespartner utan föreslog att han skulle "spara" en flaska "La Folie" till mig så gör vi ännu ett byte i vår eller vid ett annat lämpligt tillfälle. Helt oresonabel får man ju inte vara.. Att han stått och köat i sådär fyra timmar för att få plocka upp ett par svarta öl till mig är trots allt rätt snällt. Frågan är väll bara, vad ska man förvänta sig av "Black Tuesday"? Jag försöker att förvänta mig så lite som möjligt, helst inget men.. Nej, där finns inga men, jag försöker verkligen nollställa mig så får vi se. Gillar jag inte den ena flaskan så har man ju alltid möjlighet att byta bort den andra.........

Någon som varit "på" Lunator än?

2009-11-02T19:51:00.005+01:00

Trodde detta skulle bli en klockren slappemåndag med ett gäng goda öl som vaggade mig sakta till sömns.. Öppnade dock precis en Lunator 09 och fick värsta "smör chocken", diacetyl så att det bara sprutar om det.. Jag kommer inte riktigt åt något annat i aromen och knappt i smaken förutom en lätt beska. Någon annan som har hunnit öppna en flaska än? Jag har ett par till som kanske borde lämnas tillbaka om det är såhär dem smakar.. Håller tummarna för att det bara var en dålig flaska dock.. Nää.. Hog Heaven nästa.. Oink!

Tyst!

2009-10-28T22:40:00.003+01:00

Ja det har varit väldigt tyst den senaste tiden. Har haft mycket studier så när det väl har ölats så har det varit ren avslappning och låg nivå på analysen, rätt skönt men inget att skriva om direkt. Ett par fantastiska öl har jag fått dricka de senaste veckorna dock. Dels "Darkness 2007" tack vare Niklas, en extremt begränsad årgång av ölet som jag aldrig trodde att jag skulle få smaka med betydligt bättre balans än 2008'an, torrare, mer humle och mindre slisk, mums.. Man blir nyfiken på 09'an som nyligen släpptes och som även den ska vara mer balanserad med vettigare humletjong än den allmänt sågade 2008'an (som jag dock också gillade.)

Förutom Darkness har svenskt imponerat på mig, tro det eller ej.. Oppigårds "7'a"! det ganska överlägset bästa humledominerade ölet ifrån Sverige. Chockerande frisk och fruktig arom. Lite lättare och mer "normalt" i flabben men trots det helt fantastiskt bra på det där juice-lika, ananas laddade amerikanska humlesättet, sådär tio steg i rätt riktning för svensk öl! Jag ska inte rabbla vidare, det är helt enkelt ett klockrent öl ifrån Oppigårds och behöver göras igen eller, det behöver bli deras "standard pale ale"! Jag har alltid diggat Oppigårds grejer men tyckt att de behöver amerikanisera sig ytterligare (genom att i princip enbart använda amerikanskt humle istället för snällare blandningar med britt grejer) och här slår de huvudet på spiken, fortsätter de såhär blir de ett av få bryggerier som kan få mig att beställa in flera pint av samma öl under en kväll på puben. Jag är glad och stolt!

Förutom dessa två godbitar har det inte hänt sådär jätte mycket i mitt lilla öl-liv.. Har kommit fram till att Stille Nacht inte nödvändigtvis blir bra av lagring, att jag älskar Thomas Hardys Ale (systemet, måndag!) och att Sierra Nevadas Torpedo sliter sig snabbt ifrån systembolagets hyllor samtidigt som de få som står kvar blir "slitna", vet ej om det är bra eller dåligt.. I cyber ölvärlden funkar BeerAdvocate sådär och den otroligt hype'ade "Black Tuesday" orsakar diskussion, frustration och antagligen fylla (19,5%) annars är det rätt sådär. Jag själv hoppas just nu bara på mer öltid, mer intressant öl och mindre "grupparbete" (aka addera arbetstid med 100% per medverkande, skit) så att jag kan blogga mer.. såklart..

Fredagslyx

2009-10-16T19:20:00.013+02:00

Fredag, innan maten, något aptitretande och lyxigt, ja tack.. Efter en ganska fokuserad och arbetsam vecka känns det som en lugn hemma kväll med ett par ytterst goda öl är på sin plats.. Det får börja med en Cantillon Blåbaer "batch 5", nyligen släppt på Ölbutikken. Köpte ett gäng till framtida byten men efter att ha druckit en halv flaska av denna senaste batch kände jag bara att "det här är för gott för att bara skicka iväg" och det finns ju inte mycket amerikansk bira som står upp mot ett såhär pass unikt öl så.. Ett litet popp, vätska i vinglas, mmm.

Ölet är något av det vackraste mitt öga skådat, det är riktigt riktigt djuprött med ett litet men långlivat nästan lila, rosa och beige aktigt skum (komplex färg?) Snurrar jag runt vätskan i vinglaset så uppstår visuell magi när det ljusare skummet blandas med den mörkare vätskan. Doften är lika fantastisk som utseendet, det luktar som blåbärs paj på landet med stall och djuriska dofter i bakgrunden. Det är fruktigt och väldigt runt, "mellow" beskriver aromen väl och den vanliga "Cantillon syran" är tämjd av de mjuka sötsyrliga blåbären. Även en något smörig mycket rund doft hittas som för tankarna ännu närmare nybakad blåbärspaj. Kroppen är len som sammet och är relativt lätt med ganska låg kolsyra, något som jag tycker lämpas sig för att ölets ska få visa upp sina fina fruktiga kvalitéer utan något som brusar och stör. Fina fruktiga kvalitéer bjuds det utan tvekan på men de samsas med en lättare dock väldigt potent syra som torrar till det ordentligt på slutet lämnades en lång syrlig eftersmak med en liten fruktsötma som lättar upp och balanserar ölet ytterligare. Första gången jag provade "Cantillon Blåbaer" blev jag nog lite ifrågasättande, det är inte jätte surt och inte "in your face funky", jag hade inte käkat tillräckligt mycket blåbär för att jag skulle kunna uppskatta ölets fruktighet till hundra procent heller. Nu några årgångar senare har jag blivit förälskad i vad just det blåa bäret gör med Cantillons lambic, bärets subtila smak, sötma och syra integreras perfekt och skapar ett otroligt balanserat och mjukt öl som är helt olikt något annat jag någonsin provat. Fantastiskt!

Nästa öl på kvällens meny behövde vara mer potent, något att sjunka djupt ner i medan fredags TV'n rullade på i bakgrunden och gradvis tynade bort. Ett öl som jag enbart provat ca 5cl av tidigare, ett öl som jag då tyckte var fantastiskt men som helt enkelt inte var "tillräckligt" för att man skulle kunna göra någon djupare analys av och publicera på nån blogg. Jag snackar ekfatslagrad "suröl" på 10% med vinbär.. Yepp, Russian River Consecration. För att vara mer exakt har ölet legat i 6 månader på cabernet sauvignon fat med tillsatta vinbär. Batchen är "001x3", nästan tio månader gammal med andra ord.

(Såhär suddig blir man i blicken efter lite Consecration)

Ölets kork glider ur lätt och avger en rejäl smäll, det är tryck i flaskan och jag spanar nojjigt in skummet som snabbt växer i flaskan för att vara beredd med glaset, det hinner aldrig rinna över dock och en lugn hällning bjuder på ett klart brunt öl med ett beige skum som snabbt fräser till och dör bort. Utseendet är inte imponerande alls men det är doften som är fräsht sylig, lätt jästig, rund maltig med toner av trä, fylliga syrliga bär, läderlik maltsötma, tobak, lätt funk och en uns alkohol. Lite som ett "Hair of the Dog" öl med syra och vinösare fatkaraktär. Kroppen på ölet är ganska livlig, nästan lite vasst i munnen men den sprider runt smakerna väl och de är otroligt goda och mångdimensionella med en grym balans mellan syra och sötma. Framförallt syra (bär, gröna äppel) i början men den banar ganska snabbt väg för en söt, komplex och fat-rik eftersmak (rötjut, trä, söta bär, tobak, blad/buske mm..) Även alkoholen känns lite lätt i eftersmaken men den värmer betydligt mer än vad den smakar, precis som det ska vara. Vinbär då? Får jag någon vinbär? Ja men det kan lika gärna vara andra surare bär så det känns nästan lite dumt att nämna. Det är komplext och roligt att dricka och lyckas ett öl leverera både komplexitet och underhållning, ja då är det en vinnare i min bok!

Såja, nu klarar jag mig på detta över helgen.. Tror jag.. Skål!

Mikkeller 黑 Whisky Edition

2009-10-13T21:28:00.005+02:00

Om vi börjar med "vanliga" black/黑.. Den vet ju de flesta hur den smakar men jag ska trots det posta min absoluta favorit recension av ölet och den första recension av respektive på rating sidan "BeerAdvocate". Det är så klockrent att jag bara rakt av citerar större delen av det.

Black pours an inky... black. Big surprise. A fat, dirty walnut head caps the beer and doesn't diminish quickly at all. Some lacing, and pretty decent retention... Hmm. The first thing that came to mind on smelling Black is "burnt tires". Hooray? Other than that, think burnt corpses piled on a burning trash heap comprised of scorched espresso beans, firebombed pepper, burnt coffee sacks, blackened sugar, and charred grain. There's a hint of (burnt) soy and (burnt, again) walnuts. Oh yeah, and
an absurd amount of malt sweetness and alcohol. But how does it taste? If your brewery caught fire and burnt to the ground, and you sat in the ashes and mingled your tears with the decimated fruits of your labor, then drank the resulting sorrow-laden tincture, it might taste like Mikkeller Black. This is aggressive and
vile and... burnt. Did I mention it's obscenely sweet and the alcohol is off the scale? No? It's only because I'm still scrubbing the taste of ash out of my mouth. I cannot overemphasize how intense this beer is. Drinkability? Don't make me laugh. I was lucky to finish my 6 ounces. I don't know what those Insane Danes are smoking up there in Copenhagen (actually, I have a pretty good idea) but regardless, it just ain't right.

Såja, där har vi grundet till denna fatlagrade version, en fatlagrad version som såklart fortfarande väger in på 17,5% alkohol, fortfarande kommer på grön "champagne flaska" fast nu med ett ganska snyggt tjockt vax över kapsylen (ja, nu är det kapsyl istället för plastkork.) Ölet har lagrats på franska whiskyfat och på den påklistrade etiketten står det att den har legat på dessa i 3 månader samt att kolsyran är "medium". Jag häller upp i en av mina standardkupor och ut forsar en.. svart.. stråle.. Något som är mindre förväntat är det enorma mörkbruna skummet som genereras och lämnar otroligt trevliga rester efter sig på kupans insida. Imponerande och oväntat när man har att göra med en 17,5%'ig imperial stout. Doften är otroligt söt och rostad, ungefär som jag minns "black" men med möjligtvis lite mindre märkbar alkohol. Efter att ha tjuvdruckit lite och doftat igen hittar jag dock den där whiskyn, träet och vaniljen som tillsammans med den söta hårdrostade
sörjan nästan ger ett tjärigt intryck. Här finns även en hel del mörka och självklart söta frukter men även dessa är nästan oåtkomliga innan man på något sätt bedövat sinnet och överkommit alkoholen. Häftigt men lite knepigt. Sen till smaken.. Och vid smaken börjar det hela om. Först är det för sött, för starkt och för intensivt för att man ska kunna smaka något annat än aceton och ren rå sötma men efterhand växer förvåningsvärt mjuka och trivsamma trä och vaniljtoner fram och i
"finishen" gifter sig dessa väldigt väl med den självklart burdusa alkoholen som tränger sig in ytterligare i ledet, som värsta mobbaren i mellanstadiet.

En mobbare i mellanstadiet är väll ungefär man kan likna detta ölet vid om man inte ska ta i ytterligare och köra med brända lik och liknande. Det är burdust och dumt som en mobbare, har ett "snyggt yttre" men en riktigt ful insida, framstår som starkt, farligt och aggressivt men när man väl tagit sig an det till fullo inser man snabbt att ett litet sårat lamm gömmer sig under denna naiva tonårspojke och då, det är då frukten, vaniljen och allt annat gott här i världen börjar blotta sig. Vid 19 års ålder går "Black" i kyrkan, är en riktigt god vän, en trogen familjemedlem och en allmänt snäll o ansvarig ung man.. Att lagra black i ca 19 år kan vara en idé med andra ord, att lägga lik på whiskytunna räcker nämligen inte riktigt, det går inte att polera en bajskorv nej, Här slätar Mikkel bara lätt ut rynkorna på denna ungdomliga skit och efter poleringen, ja då ser det snarare ut som en äcklig brun pudding.. En hemsökande efterätt ifrån mellanstadiet. Kan ju vara kul att vara nostalgisk ibland dock så ölet är inte helt poängläst, sen får vi ju inte glömma att det är "Danmarks starkaste öl", två poäng..

Seven Imperial Stout (Niepoort Barrel)

2009-10-12T22:38:00.006+02:00

Seven Imperial Stout (Niepoort Barrel) är ett nyligen släppt "limited release" öl ifrån Nörrebro Brygghus buteljerat på 375ml flaskor av samma typ som tex Lost Abbey använder sig av, här är det dock utan kork och utan lika snygg etikett så det absolut första intrycket är inte helt klockrent. Nåja, det är innehållet som räknas och det vet jag redan att det är bra då jag smakade denna 12%'iga imperial stout
på årets ölfestival i Valby tillsammans med dess icke-fatlagrade original version (som också var mycket bra.) Hursomhelst, nu snackar vi "barrel aged imperial stout" (7 månader på port fat), en "stil" som är otroligt populär just nu både på gott och ont. På gott är väll att det experimenteras och i bästa fall smakar riktigt.. gott.. I värsta fall innebär det bara en betydligt högre prislapp.. Vad sägs om 135kr för 37,5cl? Aja, "smakar det så kostar det" eller vad det är man brukar säga när man vill motivera eller försvara höga nöjes relaterade utgifter..

Ölet rinner ut i en bäcksvart stråle och samlar sin styrka långsamt på kupans botten, ölets svarta yttre är lika påträngande som de senaste dagarnas höstmörker. Precis i slutet på upphällningen genereras ett liten väldigt mörkt brunt skum, en av de absolut snyggaste imperial stouts jag skådat, speciellt efter en sväng om i glaset då ölet sprider förvåningsvärt envisa och utsträckta skumrester efter sig.
Doften på "sjuan" är dock inte lika generös utan ganska koncentrerad av asfaltslik hårt rostad malt, tydlig alkohol, lite trä, lätt humle, sötlakrits och svartvinbär. Inte på något sätt dåligt, bara något för koncentrerat och "svåråtkomligt", detta samtidigt som det doftar tusen gånger bättre än många andra öl av samma stil som jag har provat, håller dock tummarna för att smaken är lite "bredare".. Första intrycket vid första klunken är stort, stort som i "woah, wow, smak, eftersmak, vad hände!? En gång till!" och detta tillsammans med en fantastiskt len, fyllig kropp med perfekt ganska låg kolsyra, verkligen helt perfekt fet utan att bli sliskig. Smakerna då? De är fortfarande, nu efter ytterligare sippar svåra att summera men vi snackar det typiska som hård rostad malt, chocklad och kallt starkt kaffe men även en otroligt sofistikerad värme (lagom alkohol), fruktighet, tyngd och en alldeles finfint integrerad träighet. Samtidigt som man sköljer runt ölet i munnen blir man påmind om ölets alla söta ingredienser (candy och brunsocker, fikon pure och melass) som ger ett väldigt sött första intryck men de banar snabbt väg till en extremt rostad, bitter och värmande avslutning som precis på gränsen bränner sådär snyggt i halsen, ett tecken på att man faktiskt dricker något väldigt potent. En fantastiskt bra imperial stout snackar vi om här och något av det fylligaste, smakrikaste, mest komplexa och karaktärsfulla ifrån Skandinavien just nu. Mikkellers fatlagrade öl i all ära men det här är mer välintegrerat och sofistikerat helt utan att tappa håret på ballarna. Bra Shaun! (och gänget..)

Ännu en bra ölhelg

2009-10-11T22:29:00.005+02:00

Ja i fredags var det Ölbutikken (igen) med inköp av mer "barrel aged" Mikkeller, Nörrebro samt en liten pubrunda med bland annat Beer Heres nya dubbel/imperial IPA vid namn.. "hTAS2R38".. Tyvärr var det något snett med fatet då det smakade men framförallt doftade mer smörigt än en SF biograf på en Harry Potter premiär. Under ytan av smör hittades inte heller en jätte imponerande I/DIPA (tänk upp pumpad Hopfix) så ja, tyvärr.. Kommer ge den en chans till dock men trots felsmaker var det inte jättelovande. Förutom ovannämnda dracks lite "Black Magic Woman", "Green Gold" och uppfriskande Cantillon Gueuze. Efter en god natts sömn på en alldeles för stor kebabtallrik var det sedan dags för en liten ölprovning. Jag hade sedan ett tag tillbaka lovat ett par andra "lokala ölnördar" att dela med mig av den hypade "Kate The Great" och gårdagens datum var det mest passande.

Inga andra öl var direkt förbestämda men grabbarna överraskade med sjuka öl som New Glarus "Raspberry Tart" och "Belgian Red", Upland Strawberry Lambic, Nörrebros "Seven (Bordeaux Barrel)" och The Bruery "Saison Rue" med mera. En otroligt lyckad kväll med många nya spännande öl av väldigt spridda stilar, allt ifrån "saison" och "fruktlambic" till "imperial stout" och "old ale". Inget av kvällens öl var riktigt dåligt och många var en smärre smakupplevelse. Perfekt variation och i minst sagt gott sällskap.. Det blev såklart ganska sent..

Senare i veckan blir det djupdykningar i Nörrebros Seven "Niepoort Barrel" och Mikkellers Black (Whisky Edition)! Svart ska de va! Godnatt.

Danke Dempa

2009-10-08T19:58:00.005+02:00

Ett tack till Dempa för den Goda Zillan och ett tack till Weine som släpade ner en flaska till mig. Alltid kul att prova öl vare sig de är "hem" bryggda eller ej. Som nämnt innan vart det lite spritigt vilket är väldigt synd då humleprofilen känns heltrevlig, söt, ananasig. Gör om, sänk alkoholhalten (ölet smakar/känns som det borde ligga på 7%) och var olaglig o sälj mig ett sexpack! Men som sagt, jättekul att få prova, tack tack tack.

Värt att nämna är att flickvännen inte störde sig på "spritigheten" och tyckte ölet smakade som en god läsk..

Burk eller inte burk, det är frågan

2009-10-05T21:07:00.003+02:00

Ikväll dricker jag burköl, inte falcon nej, men inte heller något ifrån det välkända burkanvändande bryggeriet "Oscar Blues". Nej jag dricker en Abbey Dubbel, självklart inte ifrån ett belgiskt bryggeri nej, utan såklart ifrån ett amerikanskt sådant. På burken står det "our beer is unfiltered, unpasturized, and undoubtedly uncommon. They are designed to grow over time as they age. Store in a cool place and witness the change". Okej, ett öl man kan lagra, på 473ml burk, kryddat med limeblad, citrongräs och koriander.. "uncommon" indeed.. Något annat som är "ovanligt" med ölet är den absurt fula etikett designen som tro det eller ej håller ett ganska vackert öl, ett grumligt brunt öl med ett otroligt snyggt, tjockt och tätt skum som lämnar lika fina rester efter sig på Westvletern glaset.. Yepp, från burk, ner i ett "trappist glas", detta blir bara galnare och galnare.. Hursomhelst, ölet doftar mindre galet och de udda kryddorna bidrar till en viss friskhet utan att göra ölet lika absurt som sin yta. Ölets trevliga men något intetsägande och icke-komplexa maltprofil håller väll inte riktigt för stilen men trots detta går ölet ner utan motstånd. Helt okej, lite konstigt, ganska spännande, otroligt fult och jag, ja jag kommer köpa mer öl ifrån detta bryggeri om jag någonsin får chansen igen. Vad tycker ni om burk? Fint eller fult? Lämpar det sig faktiskt att lagra öl på burk och även om det nu gör det, vill man ha en plåtburk stående i källaren? Personligen tycker jag burk är lite kul, sällan snyggt men ofta praktiskt, inget jag vill ha i källaren men gärna ett gäng i kylen eller ryggsäcken (jag campar ju så sjuuukt ofta..)

Siamese Twin Ale ifrån Uncommon Brewers, en "abbey dubbel" på 8,5% som kommer på burk..

Bönhörd

2009-10-01T22:58:00.003+02:00

Ja idag fick humlehuvudena äntligen sin första helamerikanska IPA i ordinarie sortimentet på "systemet". Vi har blivit bönhörda eller iaf jag då jag den 24'e Mars kort skrev om ölet och avslutade inlägget med "Nu ska vi alla be och hoppas att ölet hamnar i systembolagets ordinarie sortiment så småningom". Det finns alltså en humlegud trots allt.. Frågan är dock hur färsk IPA gud bjuder på idag.. Jag var beredd att kunna lista ut buteljeringsdatum redan på systembolaget med hjälp av denna "kod" men självklart var den överstämplad av ett alldeles för generöst "bäst före datum". Nåja, det lämnar mig då bara med ett sätt att få reda på hur piggt eller trött ölet faktiskt är och det är såklart att dricka det. Värt att nämna är att jag verkligen gillar denna något upphottade IPA när den är tillräckligt färsk men att jag även druckit en och en annan trött flaska, bland annat på trötthetens slott även känt som "Nya Tröls" här i Malmö, ett ställe med världens mest ironiska vintagelista som innehåller allt ifrån utgångnen Hercules DIPA och Titan IPA till stendöd Dales Pale Ale och just det ja, vällagrad "Torpedo". Som att komma till himlen med andra ord. Nåja, dags att sluta vara bitter och förhoppningsvis smaka bittert istället, nu öppnar vi.. Psssccht!

Rätt drickbart och inte tokslitet. Djupdykningar lämnar jag åt andra bloggare då jag dykt i detta öl tillräckligt förr.. Kul att se dig "Torpedo", hoppas du trivs på våra hyllor!

Det är kallt ute, får man lov?

2009-09-30T20:16:00.005+02:00

Ja, får man äntligen lov att börja smyga sig på förra årets vinterbryggder, julöl och andra "värmare"? Efter en sådan här riktigt kylig, blåsig och iskall dag i Malmö tycker iaf jag det. Vad rotade jag fram ur "källaren" denna gång då? Om jag säger grymt "RPK värde", Pedofiltomte och 75cl flaska med enbart kapsyl så fattar ni, ja, "N'ice Chouffe". Ett öl som brukar besöka systembolaget som en del av "julöls sortimentet", ett öl som är ganska sött och starkt och därför kan vara kul att lagra.. Nåja, någon långtidslagring blev det inte för just denna flaska då den är ifrån förra julen men en viss potential känner jag nu när jag sitter här och smuttar på ett öl som är betydligt torrare och mindre "rå sött" än vad jag mindes det, det är fortfarande värmande på ett passande sätt utan förnimmelse av "spritighet". Det är fortfarande ytterst "estrigt" men med lite mer framträdande karamell, framförallt i aromen. Jag tycker det är trivsamt, värmande och det påminner mig faktiskt om varför jag i början av mitt ölintresse var så fäst vid mörka söta belgare, även om detta inte är ett av de mer komplexa alternativen. Aja, jag har ingen riktig poäng med detta inlägget, tänkte bara prova på det här med att "blogga" lite men nu när jag ändå är igång, vilka vintervärmare och julöl är era säkra lagringskort? Jag har redan börjat fundera på detta årets inhandlande av det alltid generösa utbudet vi får här i vårt julöls älskande land.

Vad händer annars då? Mjo, jag ser fram emot lite god öl i helgen och innan dess kanske prova några "ordinarie sortiment nyheter" som släpps imorgon. Den stora frågan på allas läppar (mina och.. Markus kanske?) är ju hur fräsh den otroligt välbehövda amerikanska IPA'n "Torpedo IPA" kan vara? Det ska bli intressant att se hur ett öl som lever till extremt stor del på färskhet ska klara sig på systembolagets rumstempererade och starkt belysta hyllor. Lyckligtvis har jag något att jämföra med då jag provade ölet purfärskt i USA under mitt senaste besök. Förutom "Torpedo" så är jag nyfiken på Slottskällans "Red Ale". Bryggeriets egna beskrivning låter ju ganska trevlig samtidigt som jag är vidare skeptisk tills imorgon.. Vi hörs nog då..

Syrlig, söt, sur, söt, sur, besk, syrlig

2009-09-25T20:29:00.002+02:00

Okej då har man fått hem lite schyssta bärs, dags att dricka upp dem! Njaae, riktigt så improviserat var det inte. Jag Niklas och Markus hade sedan ett tag tillbaka försökt knåpa ihop en smått fantastisk provning som bara involverade bytesobjekt och som i princip bara låg och väntade på att mina öl skulle landa i Sverige.. Så igår var det dags, den enda dagen vi alla kunde närvara och vad är egentligen bättre än att totalt skita på en tråkig torsdag och plocka fram ett gäng öl man velat prova ändan sedan ölintresset först rivstartades? Ölen vi bestämde oss för att prova var Russian River Beatification Batch 003, Russian River Temptation Batch 4x5, Lost Abbey Isabelle Proximus, Foothills Sexual Chocolate och Surly Darkness 2008, inte i den ordningen.. Hursomhelst, efter en kort bussresa och försiktigt hanterande av två ryggsäckar var det dags för öl nummer ett. Värt att notera är att jag var lite nervös, lite överväldigad och jävligt peppad, som ett barn på julafton ungefär.

Russian River Temptation

Frestelsen är en blond ale lagrad på franska vinfat i ca tolv månader, självklart med Brettanomyces och ölet har en alkoholhalt på 7,25%, en vacker disig gyllene färg med ett litet rent, vitt skum som lämnar förvåningsvärt stabila rester på insidan av vinglaset. Temptations doft slår en först på näsan med dess "brett" följt av en skarp, ren citruston, en del äpplen, stall, våt hö, vin och ektunna. Ölets smak är slående, otroligt rolig med ett väldigt stort smakspektra av allt ifrån fräsh citrus, vinös bärfrukt, ek, fruktsocker och "funk". Eftersmaken är som väntat torr och snygg, lite funky och bara lätt bitter. Kroppen på ölet är lent och ganska lätt med subtil, snygg kolsyra som för tankarna åt fräsh torr cider. Det som skiljer "Temptation" ifrån annan syrlig, "brett infused" öl är dels dess otroliga ljusa fruktighet där citrusfrukter samsas med bärtoner ifrån vinfatet, ett jävligt snyggt och stiligt öl som också är otroligt roligt att dricka. Värt att notera är att vi, likt Rickard märkte en ganska stor förändring när jästen i botten på flaskan åkte i våra glas. Både fruktigheten och syran dämpades något och ölet tappade lite av sin fräsha framtoning. Så ja, spara på jästen till de absolut sista smuttarna när ni dricker Temptation..

Foothills Sexual Chocolate

Nästa öl var det sexiga chockladölet som egentligen är en imperial stout på 10%, bryggt med kakao. Jag som har lite svårt för sötsliskiga chockladbetonade öl var skeptisk men ölet har höga betyg på både RateBeer och BeerAdvocate så förhoppningsvis fanns här en viss finess och balans eller iaf något som motiverade dess höga rank förutom begränsad tillgång då.. Ölet forsade hursomhelst ur "bombern" på ett lämpligt mörkt vis och samlade sig som en tjock svart sörja i kupan, vilandes under ett litet ljusbrunt skum som envisades med att inte lämna några rester efter sig trots skvalpande i kupan. Ölet besitter en doft av kakao puder (kanske självklart), lätt humle, rostad syrlig asfaltslik malt, ljus men framförallt mörk chocklad, inbjudande och rolig att dofta på. Smaken började med "rakt på" kakao puder och mörk bitter chocklad, asfaltsmaltig sötma och lite karamell. Ölet hade en ganska kort och söt kakaoeftersmak med väldigt lätt bitterhet. Ett trevligt öl som dock inte lämnade några jätteminnesvärda intryck, för lätt i kroppen med en alldeles för snäll eftersmak resulterade i en väldigt tunn känsla och ölet bidrog inte med något som helst motstånd. Jag antar alltså att ölets höga position på "de båda sidorna" har till iaf viss del med faktumet att det är hyfsat begränsat att göra, denna flaska var för övrigt nummer 10 av 600.

Lost Abbey Isabelle Proximus

"Belle Proximus" är en samarbetesbryggd mellan fem amerikanska "rockstjärnebryggare" (Sam Caligaone, Rob Tod, Vinnie Cilurzo, Adam Avery och såklart Tomme Arthur) bryggd för att hylla den belgiska lambic traditionen som bryggarna upplevde tillsammans på en resa till Belgien 2006 där idéen till "Isabelle" också föddes. Ölet i fråga är dock inte spontanjäst utan en "blend" av olika fatlagrade "suröl" precis som i princip all annan amerikansk "wannabee lambic", gott kan det dock givetvis vara ändå vilket för mig vidare till själva upplevelsen som minst sagt var "wow". En grumlig gul färg med ett litet plottrigt vitt skum som dock lämnade fantastiska rester efter sig var vad jag såg. Doften var helt sjuk och något av det äckligaste (äckligt som mögelost, alltså mums) jag någonsin doftat på. Otroligt mycket stall, vått hö, just blåmögelost, skarp citrus, grapefrukt, allergiframkallande apelsinjuice men ja, framförallt funkighet. Väldigt komlext och spännande. Smaken var sedan juice-lik, syrlig, stallig (skit, piss etc), extremt lik en funkig Gueuze fast med en större exotisk fruktighet av grapefruktskal och citron samt en snygg ekig vinösitet. Skarp ost och brettanomyces friskhet infinner sig också. Det avslutade självklart extremt torrt med en sofistikerad eftersmak av bär. Verkligen ett komplext genuint öl, bättre än väntat och det växte på en klunk för klunk. Kul att gänget kom såhär nära äkta Gueuze, vid en blindprovning hade jag anat ugglor i mossen men hade sannerligen trots allt gissat på något belgiskt.

Surly Darkness

Mörkret ifrån Surly Brewing Company är en av de där ölen av imperial stout stil som jag länge har drömt om att få prova, det har ändan sedan mitt ölintresse väcktes till liv legat på RateBeers "topp 50 lista" och har på så sätt ofta funnits i mina tankar, eller snarare drömmar. Drömmen blev hursomhelst verklighet igår och i tre kupor hällde jag upp vars ett glas "mörkt" som förhoppningsvis skulle passa våra smaklökar. Mörker är ett passande namn, ölet är mörkt men inte riktigt kolsvart då förvåningsvärt mycket "rödbrunt" lyser igenom vid kanterna. Skumkronan som genereras är pösig och fin med en schysst kaffebrun färg, so far inget "out of the ordinary". Detta ändrades dock vid första "sniff", woooah vad sött det luktade, alltså närmast kväljande sött med massor av belgofruktiga toner. Ganska vinös doft med inslag av söta bär och kakao, anstränger man sig lite eller rättare sagt "kommer över" sötman och fruktigheten hittar man de traditionella komponenterna av karamell, mörk chocklad och lätt rostade toner. Smaken börjar också chockerande sött, fruktigt med lite kaffe, karamell och chocklad. Det är värmande och efter första klunken blir man ordentligt upplyst om att detta trots allt är ett väldigt potent öl då eftersmaken är en värmande, hårt rostad och ganska besk käftsmäll. Vågor av torkad frukt sköljer över en och andra smutten är bättre än förra. Ölet växer på en och när man kommit över sötman går det sakta ifrån trevligt till fantastiskt. Framförallt är den feta, gräddiga och inte allt för kletiga kroppen en höjdare som förgyller upplevelsen. Ett öl som börjar lite spretigt och för sött men som växer i glaset och värmer i magen, varken under eller över mina förväntningar som trots allt var något låga då jag läst mycket negativt om just årgång 2008 av detta öl.

Russian River Beatification

Sista inplanerade biran var ännu ett ifrån Russian River, ett syrligt öl som för ovanlighetens skull är "100% spontanjäst" enligt bryggeriet. En riktig "mouth beating".. Gott.. Ja fast också grumligt gult, fadd härlig färg med ett litet vitt skum som lämnar en del rester efter sig. Aromen är mustig och citrusladdad som in i f*****, extremt koncentrerad funk doft, nästan kemiskt stallig med subtil grape, apelsin och annan friskare frukt som jag sällan hittar i belgiskt spontanjäst. Ölet har även en liten träsälta och en otroligt näskittlande syra. Doften lovar den käftsmällen smaken levererar men det är samtidigt friskt och lättdrucket, lätt exotisk fruktighet med lite ost toner samt en mycket ren, rå citron smak, lite som att bita rakt igenom en citron med skal och allt på, surt men gott med andra ord. Ölet (jepp vi snackar öl!) avslutar sjukligt torrt och otroligt citrus laddat med en långsamt krypande stall-ton. Ska man kritisera något här och inte bara hylla så får jag trots min kärlek till ölet erkänna att det är något för koncentrerat och "straight forward", en piska på tungan likt en extrem dubbel IPA fast med extrem syra istället för beska.. Men lite pisk, ja det behöver vi ju alla ibland.

Efter våra fem huvudnummer bjöd Markus även på Alesmith IPA som var precis så god som vanligt även om det kändes lite udda att dricka något så kolsyrat och beskt efter alla dessa söta och sura öl. Färskt och friskt var det dock och ett perfekt avbrott innan kvällens värd korkade upp något "blint" till mig och Niklas, något blint som det räckte med en liten sniff på för att lista ut vad det var för något. Du får skärpa dig Markus, det går inte att ta miste på Rodenbach Vin De Céréale. Här efter var det hög tid att skynda till bussen och en ganska stabil natt av djup sömn.. En kväll som var och är svår att smälta, inte ett enda dåligt öl.. Eller rättare sagt enbart mycket bra öl. Det var bara ett som inte låg i riktigt samma klass som resten men det var fortfarande väldigt gott.. Nåja, denna hösten har börjat riktigt bra och det är inte på grund av något oktoberfest öl så att säga.. Skål!

Vill man få "fint" får man lida "pin"

2009-09-21T19:44:00.001+02:00

Okej, jag tänkte skriva ett inlägg om mitt senaste "ölbyte" eller "trade", tanken var en djupgående text med alla detaljer men efter ett påbörjat inlägg och lite eftertanke insåg jag att ingen vill läsa tre A4 sidor gnäll.. För gnäll, ja det har det absolut funnits anledning till vid denna otroligt långdragna och komplicerade "trade" som påbörjades i våras.. Det tog alltså ett par veckor av min och min bytespartners vår att bestämma vilka öl respektive skulle skicka ut, med andra ord gick det ganska snabbt och vi blev båda snabbt nöjda. Så efter det var bestämt att den gode herren skulle skicka, ja då gick tiden, sedan gick tiden och jag e-postade herren med en påminnelse, efter ännu längre tid fick jag ett svar "sorry, jag skickar imorgon!". Sedan gick tiden igen och jag postade fler påminnelser och fick diverse ursäkter samt lovord om så kallade "bonus öl" som skulle gottgöra för all väntan. Efter detta gick tiden igen och först nu i början på hösten landade lådan i Sverige, dock inte hos mig nej utan hos tullen. Den gode herren som skickade paketet försäkrade det och angav ett värde på $800! Inte konstigt att tullen tog lådan och sedan satt på den i en vecka innan jag hörde av dem, då med en begäran om ett "kvitto som styrker samlingsobjektens värde". Detta kvitto kunde jag förstås inte bidra med utan svarade med ett snabbt "det är en gåva så det finns inget kvitto". Ytterligare några dagar gick och vid det laget visste jag inte vad paketet var värderat till men insåg efter lite mail kontakt med min bytespartner att det var alldeles för högt, alldeles för högt för att jag som fattig student skulle ha råd att lösa ut det (bytet i sig hade redan kostat mig för mycket.) Jag fick lite lätt panik och ångest över det hela och räknade med gissningar och Markus hjälp ut att detta skulle kosta mig ett flertal tusenlappar, med andra ord var det "hejdå god öl" eller "hejdå nöjeskassa för resten av vintern", något deprimerande med andra ord. Hursomhelst, i fredagsmorgon blev jag väckt av tullen klockan 09:00 på morgonen. Det visade sig att de hade hållit kvar i paketet av just den anledningen att de tyckte värdet av 800 amerikanska dollar lät "lite väl mycket", jag instämde och sa med en ganska irriterad ton att det var värt max 250 dollar till vilket den trevlige mannen förvåningsvärt nog svarade "okej, men då sätter jag det då o skickar ut det idag". Woohoo tänkte jag, det skulle inte innebära mer än runt en tusenlapp i tullavgifter etc! Woohoo! Värt att notera är att jag inte skrek ut av lycka för att jag "kom undan" på något vis nej, paketet är inte värt mer än 250 dollar och jag var i princip bara överlycklig för att jag inte blivit totalt ruinerad för en jävla låda som inte var värt det. Nu, ja nu är det måndag och jag har precis varit och hämtat min låda och visst är det spännande att se alla amerikanska öl som annars känns något abstrakta, men ärligt talat, det absolut skönaste med det här är att ha "skiten överstökat" för det här har varit något av det drygaste jag någonsin haft med att göra, väntan, oro, väntan, oro, smärre ekonomisk katastrof, oro och mera väntan.. Ungefär.

Vilka "samlarobjekt" fick jag hem till "samlingen" då? Jo det var ju inga dåliga sådana och när jag nu sitter här och tafsar på dem känns allt lite bättre.. Men bara lite.. Flaskorna i sig är helt jävla ovärderliga vid detta laget och när jag väl knäpper upp kommer de sannerligen smaka extremt bittersött med flera undantag av surt.. såklart.. Ni kan räkna med att jag vill föreviga följande öls stunder här på bloggen så håll ögonen öppna.

(Spännande öl som inte är värda $800)

Antar att min poäng är att ibland är inte allt helt lätt.. Hoppas ölen är okej..

Intressant på Ölbutikken

2009-09-12T18:47:00.008+02:00

Världens bästa ölbutik fortsätter spotta ut öl i världsklass och nyligen blev världens nästa högst rankade stout frigiven för inköp, ett öl som för tillfället ligger på plats 55 på RateBeer ja, ni vet redan att jag snackar om Dieu du Ciels "Aphrodisiaque". En stout bryggd med fair-trade kakao och vanilj.. Det låter sött men den höga placeringen och faktumet att bryggeriet generellt sätt har bra "balans" på sina öl skvallrar om att det finns mer att hämta. Ölet ligger på 6,5% och kommer i en 34cl flaska! (Europa 33cl, Canada 34cl, Amerika 35cl..)

"Afro ölet" är i princip svart, en liten mörkbrun kant synes dock om man håller upp det mot en lampa. När jag häller upp ölet genereras ett stort, ganska luftigt och brunt skum, en del plottriga smårester hänger kvar på det något udda men säkra valet av glas, vinglas. Doften är väldigt stor, stor men inte enormt komplex för det handlar främst om ren vanilj blandat med kakao, precis vad ölet lovar. Ganska hårt rostade men väl dolda kaffetoner kan också anas under det pudriga lagret av kakrelaterade ingredienser. Vid första smutt slår ölet en som väldigt sött, sött och vaniljrikt med hyfsat livlig kolsyra som rockar loss på en ganska len, medelfyllig kropp. I eftersmaken passar ölet mig bättre, det är torrt, hårt rostat med kakaopuder, kvalitativ vanilj och fina kaffeböner som för tankarna åt "Peche Mortel" (även om denna stout inte är bryggd med riktigt kaffe så vitt jag vet) ölet har även toner som kan liknas vid någon form av ganska fruktig "fin sprit", kanske är det vanilj blandat med en perfekt avvägd alkoholton som gör det, kanske är det något annat.. Lever ölet upp till "hypen" då? är det en av världens bästa öl av stout typ? Ja det tycker jag även om jag stundtals tycker vaniljen blir överväldigande och den livliga kolsyran kanske lite, lite för mycket för ölets bästa. Eftersmaken är hursomhelst gudomlig och varar tack och lov en smärre evighet, betydligt längre än vad man väntar sig av ett öl på "bara" 6,5%. Ölet är generöst, långvarande och helt perfekt såhär efter maten.

Förutom denna prima stout har idag annat mörkt släppts på Ölbutikken, Mikkellers absolut högst rankade (vågar jag säga bästa?) imperial stout, skitstouten, vässelstouten "Beer Geek Brunch Weasel" lagrad på Islay fat i 2,5 månader.. Sådär kort o enkelt kallad "Beer Geek Brunch Weasel Islay Edition". Förutom denna kan jag skvallra om att ytterligare en "Highland" lagrad version också snart kommer släppas tillsammans med diverse andra fatlagrade öl ifrån Mikkeller, bland annat två fatlagrade versioner av "Black". Men nu till en vässelskitkaffestout med whiskeyrök vibbar vilket, såhär rent spontant låter som något som kan slå jävligt fel, så det är med skräckblandad förtjusning som jag pillar bort det tjocka "vaxet" runt kapsylen och ja, det var med ganska skräckblandad förtjusning som jag betalade 149 danska kronor för flaskan tidigare idag i butiken.. Nåja, det är innehållet som räknas och om nu lagringen på Islay fat faktiskt har gjort ölet ännu bättre, ja.. Ja då vet jag inte vart jag ska ta vägen ikväll.

Okej, ölet är svart, skummet är mörkbrunt och mycket stabilt likt skummet på all annan öl bryggd hos Nögne i Norge. Doften är som en springande vägg av torv, ren rå brandrök, död i ett glas. Det är otroligt skarpt och intensivt, nästan salt. Whiskeykaraktären ger intrycket av att ölet är alkoholrikare än vad det faktiskt är och vi vet ju alla att den "vanliga" vässlan var otroligt balanserad utan förnimmelse av några 11%. Kaffe, karamell och chockladtonerna finns där men de är otroligt dolda undan ytan, eller snare stengolvet med det tjocka lagret av torv, trä och tång på. Ölets munkänsla är otroligt lent med en perfekt mängd kolsyra, lent är nästan underskattande, ordet "smooth" är mer "smooth" och "smooth" är vad jag skulle kalla det här. Är smaken lika intensivt torvig, tjärig och whiskeybetonad som doften då? I stort sett ja och tro det eller ej, jag älskar det! Det här är allt BrewDog borde vara i en 50cl flaska.. Det är en ren rå jävla käftsmäll likt en piskande våg mot Islay öarna. Det är full storm och brand i munnen och det finns ingen här för att släcka den. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen här, en smutt genererar mer smak än vad jag kan processera, ta in och analysera. Javisst, fatlagringen dominerar totalt men den är kraftfull och bidrar med massor av fantastiska komplexa smaker i sig så just nu vågar jag påstå att det inte gör någonting! Saknar jag inte den vanliga vässlans härliga kaffe och chockladtoner då? Jo lite, de är långt ifrån lika närvarande här men likt aromen finns de, långt under ytan och de blottar sig ytterligare ju mer man straffar munnen med denna islay-piska. I eftersmaken är kaffet mer närvarande än någonsin, detta tillsammans med ett otroligt kraftfullt alkoholrikt whiskeysting som håller hela käften alert under resans gång. I den absolut senaste eftersmaken gör sig, tro det eller ej både humle och kaffe påmint, samma sköna närmast tallbarrs liknande smak som vi älskar "Beer Geek Breakfast" och vanliga "Beer Geek Brunch" för och lyckligtvis är denna eftersmak otroligt lång med en mer smygande torv och "tjärad båt" karaktär som sakta smyger omkring och gör en påmind om alla sår i munnen efter detta överfall, detta överfall som jag just nu masochistiskt nog älskar och faktumet att jag älskar det, ja det förvånar faktiskt mig själv. Jag brukar vara mer för "balanserad" lagring, mindre "dominans" och mer "integrering", mindre "hat" och mer "kärlek". Jag vet inte om jag är extra hatisk idag men det här ölet, ja det funkar utan tvekan.

Fan.. Tastisk!

2009-09-09T21:52:00.002+02:00

Svart, bourbon, vanilj, fudge, karamell, chocklad, söt, krämig, tung, behaglig, rund, len, ätbar, långvarande, njutbar, komplex, fyllig, rolig, välgjord, lagom, generös, snygg och snuskigt jävla god. Skål!

(En av mina nyare favoriter, Boris The Crusher "Barrel Aged")

Hungrig av humle

2009-09-07T23:28:00.003+02:00

Jag blir otroligt hungrig när jag dricker amerikansk IPA och dubbel/imperial IPA, någon annan som också blir det? Man ska bli hungrig av humles släkting (har jag hört) men också humlen själv verkar det som.. Pizza hade varit rätt fint... Jag sträcker mig nog efter quinoa salladen i kylen.

För övrigt tänkte jag bidra med ett kul inlägg idag, ett "video inslag" med lite snack om en välhumlad öl som finns på systembolaget just nu.. Jag spelade in med dålig kamera, importerade till datorn, tittade och insåg att jag är ganska okarismatisk och bestämde mig för att slänga filen i den virtuella papperskorgen, "the story of my life" typ. Hursomhelst, "Mean Manalishi" tröttnar snabbt, köp en flaska och drick, allt annat är slöseri.. på humle..

Mindre roliga ölnyheter kräver ost..

2009-09-02T17:20:00.010+02:00

Jag har inte experimenterat mycket med spontanjäst och ost parningar (egentligen inte med ost och öl i överhuvudtaget men jag försöker) iaf inte med värst lyckat resultat. Jag är inte mycket för kontraster och föredrar när ost och öl smälter samman snarare än att spreta åt helt olika håll. Var inom "Njutbar" på vägen hem ifrån skolan idag och plockade upp tre stycken ostar att testa tillsammans med några av nyhetsölen ikväll, först ut Gueuze och en brie liknande mjuk, krämig ost med lätt syra och en hel del funk kallad "Brillat Savarin". Gueuzen jag dricker är självklart Timmermans Oude Gueuze, inga höga förväntningar men hoppas att den iaf är okej..

Kort om ölet: Lite väl.. gul? Med ett litet bubbligt vitt skum som ganska snabbt dör bort helt dock. Väldigt citrus fruktig doft med nästan parfymliknande grape toner, ganska ren och enbart lätt funkig arom. Smaken bjuder på en hel del syra faktiskt, inte Cantillon på långa vägar men ändå hyfsat surt och torrt dock väldigt rent och snällt ut nämnvärd funkighet. Ölet känns ytterst juice-likt och lite artificiellt men trots allt friskt och drickbart.

Hur står ölet sig mot den feta, lätt syrliga osten då? Jodå, det "funkar" men genererar ingen wow-upplevelse, fettet i osten tillfredsställer paletten och skalar av syran men en smutt gueuze till skrubbar bort fetman (dels med den ganska kraftiga kolsyran) och upplevelsen neutraliseras lite. En kombination där de två komponenterna inte smälter ihop nämnvärt men kompletterar varandra ganska väl. Osten var verkligen jätte god.

Nästa öl och nästa ost, Urthels "quadrupel" vid namn "Samaranth" och en vindruvsklädd, halvhård, smakrik ost kallad "Testun Al Barolo". Osten är smått fantastisk på egen hand, smakrik, mogen och komplex med druvtoner, konsistensen är ganska smulig. Det är nötigt och ostens eftersmak är varm, fruktig och generös. Jag tror nog att den kan funka utmärkt med en fruktig belgisk quadrupel alternativt ett balanserat fruktöl, kanske hallonlamic.. Nåja, jag har ingen framboos hemma så det får bli den där "quaden".

"Samaranth är" ytterst klar helt utan jästfällning, färgen är kastanjebrun och skumkronan är smutsvit o tunn. Doften ger ett mer lovande intryck med en ganska stor fruktig och toffe-lik arom med belgisk fruktig jäst, en del alkohol och karamell. Smaken levererar vad doften lovar men ölet var sötare än väntat, närmast godissött och lite svårdrucket, speciellt i kombination med en ganska kraftig kolsyra. Eftersmaken är dock trivsam med värmande alkohol, viss beska och en stor, maltig, söt fruktighet.. Kan funka med osten men en bra ost räddar inte ett mindre bra öl som jag brukar säga så förväntningarna är väll inte direkt skyhöga men vi provar..

Okej, det funkade inte riktigt så bra som man skulle kunna tro, osten tog död på lite för mycket av ölets smak och ölet framstod mest som spritigt samtidigt som den höga kolsyran i ölet omöjliggjorde möjligheten att ens smaka något förutom i eftersmaken, eftersmaken som dock funkar ganska bra där fruktigheten ifrån osten och ölet går hand i hand. De båda "funkar" ihop om man smuttar på ölet en bra stund efter man mumsat på osten men kombinationen är ingen jag skulle rekommendera. Nej denna fantastiska ost kräver nog något mer stilla och potent alternativt bara ett bättre öl, jag tänker St Bernadus 12 just nu, alternativt en fruktig "belgian royal stout" eller som sagt, ett spontanjäst fruktöl. Nåja, man måste försöka för att få veta, "man lär sig av sina misstag" osv. Osten kan jag hursomhelst rekommendera, första gången jag provar den (fick även ett smakprov på Njutbar) och wow, en riktig "beauty".

Nej, inga tiopoängare än så länge, varken på öl eller ost-o-öl kombinationerna (ostarna har dock varit prima.) Den tredje osten jag köpte var en mögelost vid namn "Queso de hoja", en blad inlindad, ganska mild mögelost som funkar bra med ett kraftigare barleywine eller en kraftigare imperial stout. Jag är just nu inte jätte sugen på vare sig stout eller barleywine så jag får återkomma med denna "parningen". Nu tror jag bestämt att jag ska titta på TV och kanske, kanske prova Urthels tripel också..

Fira åldrande med åldrad porter

2009-08-29T23:49:00.007+02:00

Här sitter jag snart tolv på natten en lördag, flickvännen sover bredvid i soffan, en kass film rullar i bakgrunden och jag, ja jag öppnade nyligen min enda flaska Ölfabrikken Porter ifrån tiden då Christian bryggde den för Ölfabrikken. Alltså den fantastiska versionen med "swing top" buteljerad på 50cl flaska, ett av mina favoritöl någonsin och ett jag har druckit massvis med gånger (dock var det ett bra tag sedan sist.) vad är då anledningen till att jag öppnar detta för mig närmast heliga öl? Jo jag håller på att bli gammal, sådär gammal att man inte firar sig själv längre och faktumet att andra gör det bara blir obekvämt och störande. Nu när flickvännen då ligger och sover bredvid och jag äntligen får en lugn stund för mig själv, ja då firar jag mig själv lite såhär i smyg, i förväg med en av mina "all time favourites", mest för att få det överstökat, för att känna "jaja, då är jag väll 24 då". Men även för att njuta av ett gott öl och göra mig redo för nästa vecka när skola med mera drar igång igen, helgens sista öl och ett öl jag antagligen aldrig kommer få dricka igen.

Det var med stor spänning, hög förväntan och viss oro som jag bestämde mig för att öppna den lätt kylda flaskan. Visst bör ölet ha lagrats med elegans men här snackar vi 3-4 år på ett 7,5%'igt öl. Jag är rädd för äppelsyra, för tunn kropp eller andra bismaker men håller tummarna och "puttar" upp "swing topen" som skjuter upp likt ett smärre pistolskott. Jag häller upp ölet i en stilren, något koncentrerad kupa och doftar..

Det doftar ungefär som jag minns det med en mjölkchockladig maltkaraktär, lite rök, kola/karamell och en uns av honung. Ölet är svart och genererar en liten men stabil ljusbrun skumkrona som lämnar små prickar till rester på hela kupans insida. Kroppen är relativt lätt och otroligt len, sådär silkeslen att det blir en ren utmaning att inte bara låta ölet glida ner i halsen. Smaken summerar i sin tur både doften och kroppen med en silkeslen, relativt ljus chockladsmak, en lätt, len rökighet och mumsig kola o honungssötma som avslutar i en ganska rökig, något torr, bitter mörkchocklad efterbeska. Det är nog knappast nödvändigt att berätta att ölet inte har blivit sämre av lagring, jag tycker dock inte det har blivit bättre heller.. Men det kan det ju trots allt knappast bli. Ett öl i världsklass som absolut inte går att jämföra med den nya versionen på burk som saknar otroligt mycket maltdjup och komplexitet i jämförelse (drack burk versionen senast igår.) Och ja, visst är burk versionen "en okej porter" men Ölfabrikkens original porter pissar på den, samtidigt som den pissar på många av världens bättre stoutar och även imperial stoutar!

Att bli 24 om ett par dagar känns helt plötsligt inte så farligt.. Jag är lycklig..

(självklart en gammal bild ifrån när jag var ung...)

Drink Your Sorrows Away

2009-08-26T21:18:00.004+02:00

Gör det! Eller inte.. Namnet på en av Mikkellers senaste öl kan anses vara något kontroversiellt, å andra sidan, vad gör det när det bara tappats 2000 flaskor? Bryggt på "De Proef" såklart, sexigt paketerade 375ml champagne flaskor med kork, iklädd en söt guldklänning och både etikett och ett litet band där det står "Mikkeller" och "Femmes Regionales", Femmes Regionales som är en "modern", "progressiv" design byrå. Besök hemsidan och kika runt lite, kolla bilden på flaskan.. Ja ni fattar..

En utfreakad Liefmans Goudenband? Jag får väll någonstans erkänna att jag faller för designen (flaskorna ser bättre ut i verkligheten och prasslar sådär skönt), det osar lyx och "dyrt", motsatsen till ölets namn och sådant gillar jag.. På etiketten står det även "Bör förvaras flott och festligt" och "Hållbar till: Imorgon", sådant är också ganska kul, det rycker lite i det "seriösa" öldrickandet och påminner oss om att det inte är någon form av wannabee-vin. Sen tror jag sannerligen en nästan 12%'ig "belgian strong ale" kan lagras ett flertal år men om det är något jag rekommenderar väntar jag med att besvara tills efter jag har druckit upp det..

Till ölet som är mörkbrunt med ett stort luftigt beige skum, helt i stilens ordning med andra ord. Doften är förvåningsvärt och antiklimaxiskt mild av fruktig jäst, lätt mörk frukt och lätt mjölkchocklad. I munnen är ölet väldigt lent, ganska tungt med söta tunga fruktsmaker och en viss jästig friskhet som leder till en ganska tydlig alkoholton som balanserar precis på gränsen till störande. En viss bitterhet och vinösitet samt en ton av chockladtryffel samsas också med alkoholen, jästen och den mörka malten och avslutar i en ganska lång värmande eftersmak som i all ärlighet är mer trivsam än den ganska intetsägande huvudsmaken som lite såhär spontant slår en som för ren och enkel. Det är trots allt ett stabilt öl, en värmande "smuttare" att suga i sig långsamt en onsdagskväll och visst, även jag hade nog kunnat bli kvitt sorgen om jag öppnat en flaska till.. Men icke, jag låter mina resterande flaskor stå för "stå till sig lite" kan ölet sannerligen må bra av.

Bryeriet till Köpenhamn

2009-08-23T13:04:00.003+02:00

Bryggeriet "The Bruery" är väll inte här i Sverige ett av de mer välkända amerikanska bryggerierna, risken att vi kommer få höra mer om dem den närmaste tiden är dock stor då de har ett gäng öl på väg till Köpenhamn och de har, enligt "BeerAdvocate" ett av de mest diskuterade och hypade ölen på topp 100 listan just nu.

Bryggeriet har med sin nya 19,5%'iga bourbonfat lagrade imperial stout "Black Tuesday" slagit sig in på 10'e plats på BA med ynka 23 recensioner. På RateBeer har ölet 17 recensioner och en stabil 97'e plats. Tyvärr kommer vi inte se någon "Black Tuesday" i Köpenhamn då ölet inte buteljeras förens i oktober och enbart säljs på bryggeriet. Däremot har "Bryeriet" skickat ett fåtal lådor "Papier". Deras 14,5%'iga "Old Ale" där 25% av ölet är en "blend" av olika fatlagrade versioner av grundölet. "Papier" har just nu 22 recensioner på BA och 57 på RB så vi snackar begränsat öl som sannerligen kommer gå åt snabbt även i Köpenhamn till ett sannerligen högt pris.

Förutom "Papier" kommer även Orchard White, Black Orchard, Saison Rue och Trade Winds Tripel landa i Köpenhamn vid okänt datum. Spännande.

Köp en Stone/Nögne/Jolly Holiday Ale eller två!

2009-08-22T14:17:00.002+02:00

Var precis inom systembolaget och plockade upp ännu en flaska av Stone, Nögne Ö och Jolly Pumpkins "Special Holiday Ale" innan de försvinner helt ifrån hyllorna på hansakompagniet. Dels gjorde jag detta för att jag tror att det kan vara ett bra "julöl" nu när kylan snart slår till igen men även för att kunna köra en jämförande provning i framtiden. Samma öl ska nämligen bryggas igen, dock hos de andra två bryggerierna (det nuvarande var bryggt hos Stone såklart.) Vi kommer alltså förhoppningsvis få smaka samma öl fast med lite "Nögne karaktär" i framtiden. Enbär, tallbarr, Grimstad vatten? Nögnes "hussmak" lyser igen det mesta de gör och de är duktiga på julöl enligt mig. Även Rons bakteriefyllda, amerikanska och vilda karaktär kan bli lyckad i "special holiday" format då alla hans öl lagras på trätunnor med diverse gott på insidan och när han ska ta på sig att brygga ölet gör han inga undantag. Spännande? Trots att versionen bryggt hos Stone var "trevlig men inte mer" enligt mig så svarar jag.. Ja, verkligen!

Lördagen

2009-08-20T10:09:00.009+02:00

Tanken var ju att jag skulle skriva fler inlägg oftare, det har gått ganska dåligt än så länge då schemat har sett relativt fullt ut.. Hursomhelst. Lördag.

I lördags träffades jag, Markus och Rickard för att testa mestadels systembolaget bira hemma hos mig. En liten twist på dela fanns det dock, Rickard hade med sig "Barrel Aged BORIS" som vi delade direkt efter "vanliga BORIS" för att få en tydlig bild av vad lagringen på bourbon fat har gjort med en sådan här skönhet. Vad den hade gjort var ungefär som väntat, rundat av sötman med lite vanilj och whiskey toner samt gett illusionen av en större hetta i avslutningen (alkoholen och bourbon lagringen gifter sig.) "BA BORIS" var verkligen ingen "bourbon bomb" likt "Kentucky Breakfast Stout" eller "Barley Johns The Dark Knight Returns" utan mer som Victor skrev på Weines blogg "mer Kaggen än Bourbon County Stout" och det gillar vi, inte minst för att det lämpar sig vid betydligt flera tillfällen än din vanliga "stout med whiskey-shot" men också för att det inte dödar ölets redan fantastiska, silkeslena malt grund.

Förutom de två "BORISARNA" var det även inplanerat att prova Mean Manalishi, också ifrån "Hoppin' Frog", XXXX IPA ifrån "Shipyard" samt Left Hands dels brandy fatlagrade imperial stout. Manalishi var väldigt malt tung men samtidigt tillräckligt humlefräsh för att den skulle anses hyfsat drickbar, precis som jag minns den. XXXX IPA var som Markus skrev här.. Left Hands "Oak Aged Imperial Stout" var betydligt roligare än deras "vanliga" ytterst tunna imperial stout men framstod trots allt som ganska spritig och spretig, något jag hoppas kan fixa sig efter bara några månaders lagring. Förutom de ovanstående ölen så hade galningen Rickard även tagit med sig en överraskning, ett barleywine ifrån Italien som jag aldrig någonsin hört talas om på hela 16% ifrån Birra del Borgo. "Sedici Gradi" som ölet hette hade, om jag inte minns fel legat på någon tunna (?) i ett år med bara fem hundra flaskor släppta (?) Ölet var hursomhelst högintressant och sådär absurt drickbart för sina 16%, lent och friskt med ett chockerande livligt skum som lämnade mer rester på glasets kanter än vad jag någonsin sett på ett så pass tungt öl. Det väldigt tunga men ändå lättdruckna kornvinet hade många sköna, udda funkiga toner blandat med en cider liknande fruktighet och en torr, väldigt vinös och ekig eftersmak, skithäftigt.

Här efter blev det inga fler spännande eller exklusiva öl, alkoholen hade kickat in lite och kvällen avslutades sakta men säkert med random grejer ifrån min "källare" som jag tvingade Markus och Rickard att dricka halvblint. Vi drack bland annat en "Raison de Exra" ifrån Dogfish Head, sött och jävligt men det var faktiskt inte dåligt som jag mindes det. Kanske var det en välkomnad uppsjö söta och kraftiga smaker efter mycket annan mer balanserad öl tidigare under kvällen. Mindre välkommen var dock bajskorven Markus fick i sitt glas. Alltså med bottensatsen i ölet plumsade det ner en liten svart-brun korv (koncentrerade russin rester?) Det var sannerligen inget farligt men det såg helt absurt ut.. Hursomhelst så dracks det vidare och vi satt nog o snackade skit till 3-4 tiden på morgonen och efter en inte så väl behövd nattfösare avslutade vi för denna gång.. En mycket trevlig kväll!

(Ser ni korven?) Eftersom jag har varit ganska seg vad gällande bloggandet den senaste tiden så har jag självklart hunnit dricka en del annan ny öl också samt hunnit med ett litet besök på Malmös nya ställe "Green Lion Inn", någon form av "första intrycket rapport" kommer så småningom.

Fredagen

2009-08-17T11:58:00.004+02:00

Ännu en helg har likt jag själv fyllts av god öl och det hela började i fredags när det var invigning av Ocean bryggeriets "Rallarporter" på Bishops Arms här i Malmö. Efter en "so so" Herslev Midsommer Bryg här hemma begav jag mig bort mot centrala stan och BA där jag utanför stötte på Lena Lindohf och Thomas Bingebo, Thomas som är bryggare för Ocean Bryggeriet och som spenderade kvällen här i Malmö för lanseringen av hans nya porter på 5%. Jag hälsade lite kvickt på de båda och sprang sedan in för att hugga in på en full pint av portern från "cask". Jag socialiserade lite med andra ölnördar här i Malmö för att sedan sätta mig ner och faktiskt fokusera på portern. Portern som självklart var i brittisk stil, väldigt mild och frisk i doften med lätta lakrits toner tillsammans med en lite smörig, mineralrik friskhet. Självklart var ölet bäcksvart med en liten fin beige skumkrona som klängde sig fast vid glasets kant. Smaken var lik doften till en början mild och lättdrucken med lakrits, en viss smörighet och lättare rostade toner. Eftersmaken hade mer tjong med påtagligare rostad smak, kroppen var lätt och något mjölkig. Efter en pint från cask så beställde jag även en liten på fat. Den kom ut väldigt kall med något för vass kolsyra (som dock bidrog till stor drinkability.) Jag har personligen svårt för kall och kolsyrad porter och som väntat var den betydligt behagligare på cask. Fat versionen gick inte helt utan mening dock då som sagt, "drinkabililtyn" var väldigt hög med tydligare citrus karaktär i både doft och smak och även en mer påtaglig beska. Ett helt okej öl som dock var lite för tunt för mig men som antagligen kan tillfredsställa massan eller kanske snarare vara en del av att konvertera massan till bättre öl. Sen är det roligt att BA i Malmö får sig ett "eget öl" och både dess personal o Thomas hoppas på att ölet går hem någorlunda hos besökarna så att det är något de kan fortsätta köra i framtiden, Svensson är ju generellt sätt skeptisk till ett glas "svart" men anstränger sig Bishops lite för att sälja ölet och poängterar till besökare att det är "unikt" och "deras eget" så tror jag fler än entusiaster kan beställa några glas av "Rallarportern", just i fredags såg det ju väldigt lovande ut, jag har nog aldrig sett så mycket mörk öl i glasen på Bishops innan och det var betydligt fler än Malte medlemmar och andra ölnördar som hade beställt sig en porter, kul. För övrigt tycker jag Bishops och även andra pubar i Malmö borde satsa på fler små event, skrika lite om sina nyheter, stoltsera och ta dit bryggare som kan hålla låda, det är roligt för nördarna och gör samtidigt Svensson nyfiken, kanske så nyfiken att han skippar sin Staropramen o beställer in något nytt för första gången i sitt liv.

Nåja, efter Rallarportern blev jag sugen på något belgiskt (det händer inte så ofta nuförtiden) så jag kikade i kylarna och kom fram till att det var extremt längesedan jag drack en Achel Bruin. Sött och ganska endimensionellt men med väl dold alkohol.. Efter en så pass söt jäst-fruktig sak behövde jag något friskt så jag beställde in en "Summer Wheaten Ale", även den ifrån Ocean Bryggeriet. Enligt RateBeer ett "Spice/Herb/Vegetable" öl, enligt mig framför allt en brittisk pale ale med mycket vete karaktär, väldigt frisk, lätt och den satt perfekt efter den söta belgaren. När jag väl var inne på lättare svenska öl med vete så tog jag och testade Strömsholms "Husaren", en belgisk "vit" som till en början kändes ganska rolig men som snabbt blev för parfymerad och udda med skarp, närmast kemisk citrus karaktär, lite som att slicka på en uppklädd 90-årig gammal tant. Under de senaste två ölen fick jag sällskap av Thomas Bingebo för lite skitsnack i baren, vi hann täcka allt ifrån svenska mikrobryggerier till amerikansk extremöl och belgisk lambic. Lambic i ära beställde jag in en Cantillon Gueuze som alltid är helfrisk, lättdrucken och bara allmänt fantastisk (det finns inget bättre än gueuze efter några öl på krogen..) Och Är det inte härligt hur ett öl kan lukta så mycket skit och samtidigt smaka sådär skitgott? Sen är jag också den typen som uppskattar doften av nyspridd gödsel på åkrarna långt framför storstadens avgasutsläpp och parfymdränkta tonåringar.. (Malmödagarna....) Förutom öl så hann vi även snacka lite musik och Thomas var noga med att poängtera att det är väldigt viktigt med bra musik till bra öl. Jag kan väll inte göra mycket annat än att hålla med och komma med några passande exempel, Miller Lite och Dolly Parton är en klassiker, Refsvindinge Prima Landöl och Aphex Twins "Ventolin" är en annan.. Vilka öl och musik kombinationer är era favoriter?

Sen ska jag bli bättre på det här med kortare inlägg ofta så resten av helgen skriver jag inte om idag men jag kan ju säga som så att XXXX IPA ifrån Shipyard var precis lika tråkig som väntat..

När kroppen säger till.

2009-08-10T11:27:00.002+02:00

Ja det är nog dags för en "vit vecka", om inte för någon annan anledning just för den att kroppen har sagt stopp genom att täppa igen näsborrarna på mig rätt ordentligt. Det kan vara gammal hederlig allergi som så ofta brukar drabba mig på somrarna men eftersom förra veckan samt helgen har varit helt laddad med öldrickande så tar jag det som ett litet extra tecken på att det är dags för en mindre paus, för övrigt finns det ju ingen mening med att dricka öl när systemet är ur spel då man smakar och doftar långt ifrån allt man trycker i sig.

Men ja, jag ska inte gnälla då förra veckan involverade bland annat ett par "bishops besök" som väll var som vanligt, fräsha fatöl men mindre roligt och mindre prisvänligt flasksortiment, lite saker som Boog Gueuze Mariage Parfait 2004, Liefmans Goudenband 2006 och sliten Stone Ruination hanns dock med. Det var även kul att se lite "Beer Here" i krokarna men ett påslag på nästan x3 känns lite omotiverat på öl som redan tar en del på svenskens plånbok så "Beer Here" skippade jag i Sverige och drack det istället under ett besök på "Plan B" i Köpenhamn där jag drack både "Hop Fix" och "Mörke Pumpernickel Porter" på fat. Efter sedan ha frågat ut snubben i personalen om deras nuvarande lambic sortiment fick jag hänga med ner i källaren och gräva efter något intressant, det spontanjästa sortimentet var tyvärr väldigt tunt för tillfället med i princip bara en De Cam Oude Gueuze 1999 kvar på 75cl flaska som kändes, precis som priset lite för stort just då. Jag fick dock med mig en nylevererad flaska "Chapeau Cuvée" upp, en sötad "Gueuze" som trots det var helt okej, väldigt drickbar och inte för söt men visst, druvsocker känslan infann sig, framförallt i smaken. Förutom ölat på Bishops och i Köpenhamn så har jag även pimplat lite öl med Markus samt besökt "På Besök" som ligger ganska behändigt en 20 minuters promenad ifrån mig. Där drack jag bland annat Mikkeller Drikkeriget "GIPA" (otroligt slätstruken och tråkig), Port Brewing "Old Viscosity" (bättre än senast jag drack den, riktigt bra faktiskt) och Mikkeller X Pale Ale på fat med mera. Stället har inte världens största sortiment och har bara ett fat med intressant öl men stämningen och personalens sköna attityd tillsammans med mycket bra priser gör det väldigt besökvärt och av någon anledning känner man sig aldrig stressad när man sitter där och pimplar öl utan snarare tvärt om, man beställer en till, slänger sig i soffan och funderar över livets stora och små frågor med lite skön musik i bakgrunden. Hos Markus drack vi sedan lite skön Lagunitas öl i sommarsolen, "Little Sumin' Sumpin'" samt "Maximus" och sen lite Andechser Dunkel Weiss följt av ett par öl ifrån Markus källare. Först ut bjöd han halvblint på "Double Bastard Ale", det tog mig ett tag att lista ut vad det var men "Old Ruffian" han bjöd på efteråt "nailade" jag direkt då jag känner mig nästan för bekant med Great Divides "hussmak". Vi avslutade sedan kvällen med en flaska Black Albert, självklart den också halvblint, denna gissade jag dock också rätt på väldigt snabbt men mest för att Markus sa "den är starkare än vad du tror", 13%, ingenstans..

Nåja nu ska jag sluta kika tillbaka och fokusera på det ytterst nästäppta nuet.. Eller det är ju inte värst kul så jag kikar framåt.. De senaste dagarna har jag faktiskt fantiserat om att brygga min egen öl, en tanke som har hemsökt mig oftare och oftare de senaste månaderna men som jag har varit och är ytterst skeptisk till med tanke på hur "kräsen" jag är när det kommer till öl, alltså jag har väldigt svårt att tro att jag utan en djävulsk massa träning kommer kunna brygga en APA eller IPA som är god nog för att jag själv ska känna mig nöjd med den.. Igår spenderade jag dock hela dagen läsandes om helmaltsbryggning med lite youtube videos på det och någonstans känner väll jag nu att jag börjar få grepp om begreppen och att något försök till egen öl är på väg. Jag har många störda idéer på öl jag vill brygga och även om de känns lite väl udda, extrema och inte minst svåra att skapa just nu så är det antagligen ändå bra att ha en "vision".

Ska jag sedan fokusera lite på den ännu närmare, mer realistiska framtiden så kan jag säga att fredag lovar "Rallarporter" på Bishops Arms här i Malmö. En porter bryggd av Ocean bryggeriet just för "BA Malmö", som namnet antyder blir det ju självklart en brittisk svagare porter men tro det eller ej, jag kan uppskatta en sådan och ser fram emot att prova ölet på premiären. Tydligen ska man även kunna torrhumla sin egen öl på BA Malmö på fredag, vad det blir för humle osv vet jag ej, jag vågar inte ens lova att det drar igång nu på fredag men jag har för mig det (?) Vill man sedan inte gå till "Bishops" på fredag så kanske man har ett närliggande alternativ. Alltså kaaanske öppnar "The Green Lion Inn" i Malmö, då med ca 40 tappar (sannerligen mest skit men av 40st måste en eller två vara av intresse och visst, jag mer än någon annan hoppas på att ha fel och att hela Åbro stället är packat med "craft beer"..) Om nu stället slår upp portarna i tid så kommer jag se till att klämma in ett besök, ytterst spännande då vi behöver fler och bättre ölställen i Malmö.

På lördag ska jag sedan köpa min sista flaska "Shipyard" (...) samt lite annat gott som ska drickas senare under kvällen, ett rätt gediget "mitt i månaden släpp" där jag dock redan har druckit det mesta ett flertal gånger, även Left Hands "Oak Aged Imperial Stout" ifrån fat i New York och med det vill jag passa på säga att den var betydligt bättre än väntat och helt klart värt att prova även om man inte gillar bryggeriets lite väl tunna "vanliga" imperial stout. Hoppas för övrigt på att kunna bidra med lite mer djupgående recensioner av intressant öl här på bloggen efter nästa helg, det har varit lite väl mycket "jag har druckit den o den o den" på senaste utan några riktiga djupdykningar. Tills dess ska jag bara försöka bli av med mina allergibesvär och lyckas de mot förmodan försvinna helt de närmaste dagarna så kanske jag köper hem något alkoholfritt och recenserar, bara för skojs skull..

Skål, med kaffe..

En (näst) sista chans

2009-08-01T16:38:00.003+02:00

Idag stod jag, precis som säkert så många andra ölnördar i Sverige på systembolaget vid middagstid för handlande av ölnyheter. Det blev självklart de självklara och självklart ett flertal "Bigfoot", jag sket också i den självklart sketna "Augusti Månens Premium" men självklarheten tog abrupt slut när jag fann mig stående framför Shipyards "Brewers Choice Special Brown Ale". Shipyard alltså, ett amerikanskt bryggeri som gör väldigt oamerikansk öl, och jag gillar amerikansk öl så av någon outgrundlig anledning har jag, bara för att själva bryggeriet ligger i staterna gett dem chans efter chans och inhandlat deras brittiskt inspirerade påfund gång på gång och då blivit lika besviken var gång. Inte för att jag förväntade mig Cascade och Simcoe bomber eller ekfats lagrade galenskaper nej, men för att ölen helt enkelt aldrig smakar bra och jag alltid finner något fel i dem, är det inte kemiska bismaker så är det för stor sötma, är det inte för stor sötma så är det en jobbig bitande brittisk efterbeska. Så vad gör jag när jag åter igen står framför ett av deras öl? Ett öl som dessutom är av en stil som inte är en personlig favorit (Brown ale) jo jag stoppar ner en i korgen med en kort tanke.. Det här är deras sista chans! Väl hemma och lite eftertanke senare insåg jag dock att samma bryggeris "dubbel/imperial IPA" släpps på systembolaget nu den 15'e augusti. Okej, det kan ju bara inte vara helengelskt, platt och tråkigt? Eller? Jag kollar upp Shipyard "XXXX IPA" som den kallas på RateBeer och BeerAdvocate där den har fått medel till hyfsat i betyg och då inser jag att jag faktiskt kommer bli tvungen att testa den också. Bryggt med Cascade, Warrior, Summit och Glacier, inte för att det något på sätt garanterar att ölet är bra men det garanterar iaf att det har en uns av Amerika i sig till skillnad ifrån systembolagets senaste släpp ifrån detta bryggeri med den ytterst lågmälda "imperial portern" och deras otroligt sorgliga ursäkt till "barleywine", nej, nu får de sin näst sista chans här med denna brown ale och är sedan "XXXX IPA'n" lika slätstruken som många av världens ölnördar verkar tycka, ja då ger jag minsann upp.

Så, jag tar ut den svala flaskan ur kylen och öppnar glasskåpet, vafan ska jag dricka ett sådant här öl ur? Brown Ale.. Engelskt pintglas? Nää jag gillar inte dem. Jag dyker snabbt in på RateBeer och kollar, "Dimpled Mug" rekommenderas.. Hmm, ja jag har ju en sådan men nää igen, jag vill kunna se ölets färg ordentligt och slippa känna mig manligare än vad jag redan gör med den evigt växande "öl magen". Så jag kör på ett vanligt amerikanskt pintglas istället, en "shaker", ölet är ju trots allt ifrån USA (.....) Färgen på det är för övrigt mörk brunröd med ett litet beige skum ovanpå som knappt lämnar några rester efter sig alls. Doften är av typisk "Shipyard karaktär" och luktar lite spya, lätt rostad malt, honung och söta nötter. Ölet har en ganska vass kolsyra, lätt++ kropp och en ganska blaskig smak av mineraler, skum vass jäst (spyan igen kanske) och honungs söt malt med en lätt rostad eftersmak som först är rätt trivsam men sedan avslutar torrt och spritigt. Den vassa kolsyran förstör alltså upplevelsen en hel del i munnen medan den råa torra beskan och alkoholsmaken förstör eftersmaken. Med andra ord var det här inte bra och jag bjuder bort resten till bananflugorna som visat förvåningsvärt lågt intresse under min resa igenom knappt halva ölet..

Skit i o köp om ni inte måste "bocka av" och god kväll på er!

Summan av helgen = Lost Abbey i taket

2009-07-27T15:47:00.012+02:00

Det har varit ännu en busy helg med tre dagars ganska intensivt öldrickande. Det började i fredags då flickvännen jobbade kväll i Köpenhamn och jag bestämde mig för att driva runt på stan, i jakt på något drickbart. Det hela började med ett ovanligt tomt Bishops Arms och en frisk Mikkeller X Pale Ale, en.. "pale ale" som väntat nästan lutade mer åt IPA hållet, Mikkells vana trogen men ja, man vill väll inte ha det på något annat vis egentligen? Lättdrucket och ganska gott var det hursomhelst och glaset tömdes lite för snabbt. Jag snackade lite skit med personalen och kikade in i kylarna efter något annat att dricka innan jag gick vidare och blicken fästes vid "Traquair 900", ett öl som kom på systembolaget för ett rätt bra tag sedan, ett öl som jag då tyckte ganska bra om, tillräckligt bra om för att inte kunna ställa undan några flaskor på lagring så jag antar att det är tur att pubar kan göra sådant åt en. Ölet var väll egentligen både för sött och för starkt för att dricka sådär klockan sju en sommarkväll men det gick ner och smakade helt okej, kanske något intetsägande bara sådär på egen hand. Jag tror att det hade mått bra av några goda ostar..

En "900" senare så var jag på väg upp mot "Nya Tröls", på vägen dit registrerade jag ett ovanligt stort flöde av människor och kom då på att det var "Möllenvångsfestivalen" på just "Möllan". I samma stund kom jag också på att en av flickvännens vänner skulle stå och sälja soppa på någon bakgård i samband med detta och lite småhungrig som jag var tänkte jag att det var lika bra att svänga inom. Lite jazz och soppa senare så var jag då äntligen på Tröls där jag direkt stötte på några bekanta ansikten. Tomas och Lena satt i baren och drack Amager öl tillsammans med en annan herre som jag inte minns namnet på.. jag klämde hursomhelst in mig bredvid och beställde en "Southern Tier IPA", en trött och ledsen sak helt utan någon form av nämnvärd karaktär, samtidigt smakade den inte heller illa vilket är mer än vad man kan säga om många andra av bryggeriets öl. Efter en sliten Southern Tier IPA och ett ännu mer slitet smakprov av en Titan IPA så bestämde jag mig för att inte beställa in något humlebetonat utan satsade på en gammal goding, Aventinus, en pampig vetebock som ser ännu pampigare ut i sitt abnorma glas. Här någonstans föreslog Tomas och Lena att vi skulle dra hem till dem o gräva upp något ur deras helsköna källare så en kort promenad senare satt vi i deras vardagsrum med ett antal äldre öl som jag aldrig hade fått chansen att prova innan. Först ut var Ölfabrikken "Dekadence 2005", ett fruktöl på lagom 13% och ingenting man trillar på sådär hursomhelst, framförallt inte i Malmö. Ölet hade en härligt genuin genomgående hallonkaraktär som var söt, djup och matchade den höga alkoholhalten. Jag gillar hallon, framförallt när vi snackar övermogna och "riktiga" hallon så för min del var ölet en ren njutning även om jag har smakat komplexare saker, framförallt av denna tyngd. Ett stabilt fruktöl dock som jag är mycket glad att jag har fått chansen att prova. Här efter så provade vi ett öl bryggt åt Sällskapet Malte av Mikkeller, en "Öresund Stout". Något som jag uppfattade som en upp-pumpad "Beer Geek Breakfast" (10%) med de väntade kaffe och chocklad smakerna samt den här lite ljusa nästan tallbarsliknande aromen. Det var ett gott öl som dock spretade lite för vilt. Sedan öppnades ett öl som jag inte har provat på väldigt länge, Amagers "Barrel Aged Series Imperial Stout", deras imperial stout lagrad tre månader på whiskey fat vilket ja, känns gott och väl. Nu efter en del lagring var det en skarp och ganska koncentrerad whiskey bomb, trivsam hursomhelst men kanske inte riktigt lika mumsig som jag minns den färsk.

Här efter kommer Tomas upp med ännu ett roligt, "utgånget" danskt öl, "Ölfabrikken Winter Stout", mitt i sommaren dessutom! Ölet är en imperial stout på 8,5% med en relativt lätt kropp, dock en väldigt intensiv lakritssmak och doft som samsas med toner av russin, chocklad och lite alkohol. Så där satt man och precis blivit bjuden på fyra högintressanta öl varav tre jag icke hade provat förr och möjligtvis aldrig kommer prova igen, riktigt smaskigt och en grym avslutning på en mycket trevlig kväll. Tomas och Lena är fantastiskt gästvänliga och förtjänar både ett tack och flera goda öl så fort jag får möjlighet att bjuda tillbaka!

Efter fredag kommer lördag, en lördag som ölmässigt sett var den minst intressanta dagen denna helg med framförallt lite vanligare öl ifrån systembolaget. Jag var inbjuden till fest hos en gammal vän ifrån min lilla hemstad och på festen dracks det bland annat Shipyards ytterst mediokra "barleywine", Rogues lättdruckna men smakrika "chocolate stout" samt lite Mikkeller "Stella 0" som jag släpat med ifrån källaren. En schysst kväll som klarade sig bra utan allt för spännande öl och jag tror jag hamnade till sängs någon gång runt fem på morgonen vilket kanske inte var så klockrent då söndagen sedan skulle bjuda på en liten mini ölprovning tillsammans med Niklas och Anders.

Vi tre hade sedan ett tag försökt klämma ihop en liten men grym provning med diverse bytesobjekt och andra speciella öl och i söndags var det äntligen dags. Vi möttes upp utanför mig och kilade upp för en provning utan dess like med allt ifrån gammal lambic och amerikanska vilda "blends" till imperial stouts i världsklass samt ett och ett annat relativt svåråtkomligt barleywine. Niklas har skrivit mer detaljerat om kvällens öl här. Kvällens absolut skarpaste öl enligt mitt tycke var hursomhelst Lost Abbeys utra lena och mycket "roliga att dricka" "Veritas 003", Drie Fonteinens genuina och mustiga "Schaerbeekse kriek" och Bells maltfeta "Expedition Stout" men allt var gott och jag säger igen som jag sa till Niklas och Anders, "jag skiter i att ta fram en spott kopp ikväll".

Kvällen var heltrevlig och ölen intogs i ett lagom söndagstempo, den enda händelsen under kvällen som var något mer livad än den typiska söndagen var när Niklas skulle försöka korka upp sin "Veritas". Jag skriver försöka "korka upp" för han hann bara med att ta av gallret som håller fast korken för att sedan få en chock av att korken sköts med absurd kraft rakt upp i taket av trycket ifrån en absurd brun stråle öl som följde efter sprutandes först upp i taket sedan rakt ut i rummet innan vi lyckades få fram glasen. Något av det sjukaste trycket jag har sett och det enda jag kunde få ur mig efter den lätta chocken var "ja den är iaf inte flat.."

Nu har det hunnit bli onsdag och jag har fortfarande Lost Abbey öl i taket och kanske till och med öl kvar i kroppen, jag tar därför en lugn vecka och laddar inför nya öl relaterade äventyr. Summan av helgen är förutom "Veritas" i taket då också att jag tydligen har jävligt bra ölkarma, jag har fått vara med och dricka massvis av goda öl och jag har faktiskt svårt för att komma på vad jag har gjort för att förtjäna allt? Tack hursomhelst.

Inplanerad nattmacka

2009-07-20T14:30:00.004+02:00

Jag har stött på det här med belgiska mackor eller "tartiner" från och till när jag googlat ost och öl parningar i allmänhet runt cyberrymden och tänkte köra något liknande ikväll som "natta macka". En bit lantbröd, vanlig jävla mild krämig vit ost, rädisor och salt o peppar. Då tillsammans med något surt eller syrligt. Nu är problemet det att jag inte har något spontanjäst hemma att välja mellan förutom Cantillon Kriek. Jag har även milare, syrligare öl som Ichtegems Grand Cru och Liefmans Kriekenbier. Så jag frågar, vilken skulle ni kört på? Tanken är att den milda, nästan lite söta och feta osten ska harmonisera med syran i ölet och att rädisorna ska tillföra nån viss rå bitterhet så att smakupplevelsen, trots dess enkelhet ska kunna bli någorlunda varierad.

Jag tänker inte göra något speciellt av det här ikväll utan kör det som lite simpel kvällsmat men jag tar gärna emot förslag på ostar och tillbehör som passar bra till lambic och "sour ale" då det är öltyper som jag har absolut minst erfarenhet av att para ihop med ost. Sen har jag även hört talas om "tärnad hård ost och dijon senap" som ska vara ett vanligt tillbehör till belgisk öl, fine men lite mer precist, vad för hårdost och till vilken öl lämpar den kombinationen bäst? Jag har diverse mörka och ljusa belgare hemma som jag kan tänka mig att köra som nattfösare efter mackan ikväll, gärna till något schysst tilltugg. Rekommendationer tack!

Ibland måste man bara liva upp en grå måndag helt enkelt..

Glömde säga det att..

2009-07-18T20:22:00.004+02:00

Jag verkligen diggat "Oppigårds Summer Ale" nu i sommar. Jag har klagat mycket på de svenska "humligare" ölens humlesmak och arom, jag tycker ofta det är ofräsht och lite fegt, inte tillräckligt "grönt", färskt och "kottigt". Oppigårds Summer Ale hursomhelst har en färskhet över sig som slår det mesta andra svenska ordentligt på näsan. Tropisk frukt, tallbarr och Oppigårds "hussmak" utan att blir för mycket åt det ena eller det andra hållet. Verkligen ett riktigt gott öl som faktiskt känns lite vågat att köra som "sommar öl" självklart helt rätt enligt mig dock.

För övrigt så blev det en del schysst öl i Köpenhamn igår, höjdpunkten var dock Hair of the Dog "Fred From The Wood" men förutom denna fick jag även i mig bland annat Cantillon Vigneronne o Saint Lamvinus, Lagunitas "Brown Sugga", Beer Here Lupulus och kvällens överlägset sämsta öl "Refsvindinge Prima Landöl" som smakade rök och blod.. Nu sitter jag o slappar och ska strax knäppa upp en De Dolle "Oerbier Special Reserva 2008", har bara druckit en 07'a innan och den var minst sagt jävligt god så förväntningarna är väll hyfsat höga.

Skön helg på er o skål!